som för ändamålets vinnande kan finnas nödig; och skall härutinnan flertalets af Ephorus, efter anställd pröfning, stadfästade beslut tjena till -efterrättelse; dock att ingen med fullmakt försedd gymnasii-lärare, mot eget begifvande, må kunna tillförbindas att meddela annan eller lägre undervisning, än honom, till följd af innehafvande tjenst, redan åligger. Der föreningen af nyssnämnde Läroverk för närvarande möter hinder i den omständigheten, att redan anställde Gymnasii-lärare icke ingå på någon förändring i sina göromål och åligganden, bör möjligheten att framdeles verkställa densamma förberedas genom fästadt vilkor vid hvarje blifvande tillsättning, att Läraren skall underkasta sig de förändringar i undervisningsskyldigheten, som meranämnde förening för honom kan komma att medföra. Om öfriga hinder, som det icke beror af Ephorus och Lärarne att undanrödja, skall hos Oss göras underdånig anmälan. Utgör man nu en person, som känner sigobenägen för läroverksreformen öfverhufvud och föreningen af gymnasium och skola isynnerhet, så läser och förstår man orden och skall härutinnan flertalets af Ephorus, efter anställd -pröfning, stadfåstade beslut tjena till efterrättelse; på ett sådant sätt, att hela föreningens verkställighet öfverlemnas till biskopens (eforens) skön. Man säger: det är godt cch väl, att lärarnes flertal i det (af gymnasiioch skole-lärare sammansatta) gemensamma kollegiet öfverenskommit om ett visst sätt för utförandet, hvilket ej kan hindras eller motas genom en derinom befintlig minoritet; men om biskopen icke behagar för sin del stadfästa detta af lärarnes majoritet fattade heslut, så är det noll. För att tillintetgöra hela Kong!. Maj:ts befallning om gymnasii och skolans förening, behöfves då aldrig någonting mera, än en biskop, som icke-tycker om saken; ty det är först det af honom stadfästade beslutet, som skall tjena till ,efterrättelse,. Visserligen stå der orden: efter anställd pröfaing, hvilka tillkännagifva, att biskopen icke utan en sådan eger att gå till väga. Men hvad betyda de? Biskopen låter sina herrar lektorer och öfriga skolmän veta, att han anställt pröfningen (i sina tankar, i sitt hjerta, eller hvarest han behagat — ty sättet, vilkoren, qvantiteten och qvaliteten af pröfningen, eller huruvida någon jemte biskopen skall anställa densamma, föreskrifves ej i tydliga ordalag); samt att han funnit sig böra neka beslutets stadfästande: så är det slut. Det måste vara så mycket mera dagsklart, att biskop Fahlerantz, och de med honom liktänkande, velat uppfatta paragrafen efter denna tolkning, som man i Posttidningen för den 27 April läser en insänd artikel (under rubriken Åzftonbladet och biskop Fohlerantz), hvilken just innehåller denna mening, och slutligen säger: Ett af vederbörande lärare uppgjordt förslag till förening emellan hittills skilda läroverk blifver således först giltigt, sedan ephorus efter anställd pröfning det stadfästat. Dessa ord måtte, om de skola hafva någon betydelse, innebära; att ephorus icke måste åt flertalets förslag gifva sin stadfästelse såsom en blott formalitet, utan att han eger rätt och skyldighet att pröfva förslagets lämplighet, och såvida han finner det antagligt, det stadfåsta. Intet enda ord i den nämnda antyder, att saken, i fall epherus för sin del ogillar förslaget, skall hänskjutas till regeringens pröfning och afgörandep. För att här begagna sjelfva uttrycksformen i Posttidningsartikeln, säga vi: om det kongl. cirkuläret i 6 8, rörande läroverksföreningen, pskall bafva någon betydelse, så måste dess ord just innebära, att ephorus måste åt flertalets förslag gifva sin stadfästelse, eller ock ingå till regeringen för att få decision. Hans personliga godtfinnande kan omöjligen i cirkuläret hafva varit åsyftadt såsom den i frågan afgörande makten. Detta är först och främst säkert deraf, att, om regeringen så velat hafva det, behöfdes icke hela cirkuläret, utan endast ett till hvarje bskop i såilydande bref: Ers högvördighet eger att förena gymnasium och skola till ett verk, om han så finner; men låta det vara oförenadt såsom hittills, om han hellre anser detx. Någon annan tanke, än denna, kan omöjligen befinna sjg i grunden af biskop F:s sätt att taga den kongl. föreskriften, likasom hos insändaren i P.T. och alla dermed sympatiserande episkopaler i hela landet. Den grofva orimligheten af denna tolkning — ur de förnuftiga motivens synpunkt — behöfva vi icke mer än blott påpeka. Vi fråga hvarthän det väl skulle bära med hvilken jaf regeringen anbefalld administrativ förändring som helst i ett embetsverk, derest denna skulle kunna motas, hindras, på obestämd tid uppskjutas och alltså i samma mån förintas genom en eller annan af verkets tjenstemäns vedervilja mot förändringen, eller af chefens peremtoriska nej! mot reformen. Hafva dessa män sina gravamina mot saken, så forIrar både klokhet och billighet, att regeringen öre sitt besluts fattande hör dem och öfverväger deras skäl. Och att ett slikt hörande, och hörande om igen, i skolfrågan under Ioppet af åratal förunnats, och. det så rundligt, utt visst icke här ifrågavarande auktoriteter eforer och konsistorier) kunna klaga öfver att cke, hafva fått sina andraganden mot reformen ramburna till regeringen samt der tagna i öfrervägande — det vet hvar och en. Sedan, ter, regeringsbeslutet omsider blifvit fattadt, nåste det af auktoriteterna åtlydas. Detta bestrider väl också ingen; men man äger: då skulle 6 Fi cirkuläret -hafvavarit nnorlunda skrifven, så att, om regeringen verkigen ej ville öfverlemna skolreformen åt bi