BERLIN OCH BRESLAU 1847—1849.)
Roman år MAX RING.
FÖRRA DELEN:
MARIE.
Den gamla grefvinnan syntes nära att få svimning.
Grefven, en hög, vördnadsbjudande gestalt, reste sig från
länstolen och utropade förargad:
;Hvem har lofvat er komma in? Fins ingen betjent
här, som kan afvisa sådant pack? Hör hit, Johan, Karl!
Den unga grefvinnan, hvilken vi redan känna, var den
enda, som icke förlorade fattningen. Med sakta röst an-
märkte hon:
Cher papa! Det är en sårad, måbända en döende, som
gör anspråk på vår hjelp.,
sEn upprorsmakare, en äreförgäten demokrat, sade
grefven under fortfarande vrede.
En förvillad, hviskade den barmhertiga.
Min flakong, utropade den gamla grefvinnan blek.
Betjenterna, som emedlertid skyndat in, ilade för att
söka herskarinnans eau de Cologne.
Hvad är att göra?. frågade grefven efter en kort paus.
,Vi måste göra vår pligt, såsom kristnes, svarade den
unga grefvinnan Wanda beslutsamt. V1i skola lägga den
sårade på divanen.n .
Betjenterna utförde den milda engelns anordningar
hvarefter hon tillade:
Och nu måste vi låta hemta doktorn, är det icke si
Ppappa?n
Är du tokig, Wanda? Hvilken doktor vill gå ut p
sjukbesök i en sådan natt? .
O, OM jag vore läkare! svarede den unga grefvinna
förargad, intet kulregn skulle afhålla mig från att gör
min pligt; men vi måste likväl skaffa hit bjelp.
Den sårade drog en djup suck och slog förundrad up
sina ögon
Han lefver, han lefver! utropade Wanda med glädje
a
) Se A. B. M 89—92, 94, 97 och 400.