sig nedåt Riddarhustorget, vittnet hört uppmaning utaf mig till de orolige, af innehåll, att det ej vore brådtom, utan att de kunde stanna. Härvid är likväl att anmärka: a) att jag på det högsta bestridt och bestrider, det jag varit den som haft omförmälte yttranden; b) att vittnena Möller och Kennedy äro angifvare i denna sak, och således jäfvige att deri vittna; c) att, enligt hvad de sjelfve berättat, de icke på samma gång, utan serskildt hvar för sig hört de åtalade utlåtelserna, hvilka äfven sinsemellan varit olika; d) att de flere gånger gjort ändringar och rättelser i deras uppgifter; e) att, enligt hvad vittnet kassören Lind intygat och aktor medgifvit, ankom jag ifrågavarande afton till Storkyrkobrinken icke förr än något efter kl. 8, hvaraf, då vittnena Möller och Kennedy berättat, att de der sett mig redan omkring kl. 7, eiler beslämdt före kl. 8, måste följa, att den person, om bvilken de berätrat att han till den upproriska folkhopen gjort ofvanberörde cbehöriga uppmaningar, måste varit en helt annan än jag; f) att under ransakningen också flera vittnen förekommit derom, att en annan ännu okänd person, som varit lik mig, ifrågavarande afton verkligen befunnits i Storkyrkobrisken och på andra ställen, hvilken person dels haft ofvanberörde yttranden och dels eljest uppäggat folkhopen till oroligheter. Så har, enligt kämnersrättens protokoller, stentryckaren Bengtson den 4 sistl. Janusri, uppå vittnesed hörd, berättat följande: Att vittnet lördagsaftonen den 48 Mars 1848 passerat Storkyrkobrinken, något före kl. half 8 på aftomen; att vittnet utanför presidenten Hartmansdorffs bostad, dit en stojande folkhop kommit nedotågande från norr, Stadssmedjegatan fram och brinken utföre, under det vittnet mågon stund stannat på andra sidan af gatan, hört starka burrarop höjas af folkmassan, till dess en sten slutligen kastades demot en ruta i huset, hvarefter större delen af folkhopen skingrat sig, så att endast omkring 30 personer qvarstått och fortsatt oväsendet med stenkastningen, bland hvilka vittnet tydligen observerat en karl, ungefär af bankobokhållaren Almgrens olängd, klädd i mörk wtanrock med stor ljus skinnkrage, och efier hvad vittnet ville roinnas, en slags paletå. Deome karl hade betett sig som anförare för orostiftarse, samt sprungit af och an kring den nyssnämrde gruppen, under ofta förnyade uppmasivgar till våldsamheter och utrop af, efter hvad vittnet tydligen hört, bravo, hurra! — gå på gossar, 2 trappor upp! i det han flere gånger höjt handen och utvisat andra våningen af buset, hvarefter omedelbarligen stepkastnieg:n följt soch rutorna klingat sönder. Slutligen hade jemväl en sten blifvit kastad emot porten till huset, då den ofvannämnde karlen, som alltjemt anfört våldsverkarne, utropat: spräng porten, efter hvilket utrop vådet emot porten af folkhopen förnyats med aett tillhygge, som vittnet dock ej kunnat se, tillsj militär ankommit till stället och skingrat folkmassap. Emellertid hade det mycket förundrat vittnet, att ofvanbeskrifne karl, hvilken vittnet bestämdt på sin ed intygade, icke varit bankobokhållaren Almgren, fått ohejdad på sådant sätt framfara. utan att han af någon polisbetjening blifvit gripen; äfvensom vittnet, uppå gifven anledning, bestämdt förklarade, att misstag på person, i de mot bankobokkållaren Almgren afgifne vittnesmål, kunnat föranledas deraf, att ifrågavarande person varit ungefär af samma längd och kroppsställning som Almgren, samt klädd såsom han, i rock med ljus skinn,krage; men att det icke varit Almgren visste vittnet så mycket säkrare, som meranämnde person pvarit fetlagd och utan polisonger. Afven har afhörde vittnet kassören Lind, vid konfrontationen med de öfriga vittnena, den 41 sistl. April, vid sitt vittnesmål tillagt, angående nyssnämnde hittills okände person, och då Lind jemte mig gått från de Lacroixs hotell till Hercules backe, hade Lind bland folkhopen på Brunmkebergstorget, observerat en för Lind okänd bättre karl, klädd t mörk paletå med ljus skinnkrage, hvilken karl med hög röst yttrat till folket, åt Storkyrkobrinkenp, hvarvid vittnet förmärkt att folkmassan satt sig i rörelse, liksom för att lemna torget. Nyssnämnde karls utseende kunde vittnet icke erinra sig vidare, än att han varit ungefär af samma kroppsställning som jag, med hvilken han, såsom ofvan är pämndt, äfven varit lika klädd. På dessa grunder och då ransakningshandlingarne visa, att fiera andra af polishetjeningen, under ransakningen i detta mål, af öfverdrifvet tjenstenit, misstagit mig för omförmälte okände mig liknande person, samt då för öfrigt de mångfaldiga till min fördel aflagde vittnesmålen bestämdt vitsorda, att jag, långt ifrån att vid det ifrågavarande uppträdet uppvigla den uppretade folkhopen till oroligheter, tvertom, i största välmening, på sätt vittnena intyga, sökt stilla den och afböja vidare fortsättning deraf, anhåller jag i underdånighet, att hvad hofrätten i ofvanberörde måtto emet mig andragit, i nåder måtte lemnas utan allt afseende. Hofrätten har väl äfven emot mig yttrat, att, om ock de af mig, vid ofvanberörde tillfälle fällde yttranden icke innefattat bestämda uppmaningar till oordningarnes fortsättande, de likväl vwerit af den beskaffenhet, att de till uppäggande och underhållande af oroligheterna kunnat bidraga. Hofrätten har således funnit med sanning och rättvisa icke kunna förenas att påstå, det mina yttranden verkeligen bidragit till oroligheternes underhållande, utan endast att de kunnat derwill bidraga. Här är således fråga, icke om hvad som skett, utan om hvad som kunnat ske, och jag hemställer till Eders Kongl. Maj:t, om en sådan bypotes om brottslighet lagligen kan medföra ansvar, förr än brottet, förbrytelsen eller förseelsen blifvit begången, såsom här icke inträffat, nemligen att jag föranledt några oroligheter. De utlåtelser, som kunna vara af någon lugnet störande beskaffenhet, har jag på det bögsta förnekat, och ingen gällande bevisning bar kunnat derom åberopas. Väl har hofrätten yttrat att bevisningen emol mig icke kan anses vederlagd genom hvad boktryckaren Bengtson och kassören Lind jemte andre personer, för mig, edeligen berättat, äfvensom att, den af flere vittnen vitsordade omständighet, att jag samma afton, vid andra tillfällen skall uppmanat folket att a rr rr AR a RR 0 LAS. OA 1 ET a MA 1