sig nedåt Riddarhustorget, vittnet hört uppmaning
utaf mig till de orolige, af innehåll, att det ej vore
brådtom, utan att de kunde stanna. Härvid är lik-
väl att anmärka:
a) att jag på det högsta bestridt och bestrider, det
jag varit den som haft omförmälte yttranden;
b) att vittnena Möller och Kennedy äro angif-
vare i denna sak, och således jäfvige att deri
vittna;
c) att, enligt hvad de sjelfve berättat, de icke på
samma gång, utan serskildt hvar för sig hört de
åtalade utlåtelserna, hvilka äfven sinsemellan varit
olika;
d) att de flere gånger gjort ändringar och rättel-
ser i deras uppgifter;
e) att, enligt hvad vittnet kassören Lind intygat
och aktor medgifvit, ankom jag ifrågavarande afton
till Storkyrkobrinken icke förr än något efter kl. 8,
hvaraf, då vittnena Möller och Kennedy berättat,
att de der sett mig redan omkring kl. 7, eiler be-
slämdt före kl. 8, måste följa, att den person, om
bvilken de berätrat att han till den upproriska folk-
hopen gjort ofvanberörde cbehöriga uppmaningar,
måste varit en helt annan än jag;
f) att under ransakningen också flera vittnen fö-
rekommit derom, att en annan ännu okänd person,
som varit lik mig, ifrågavarande afton verkligen be-
funnits i Storkyrkobrisken och på andra ställen,
hvilken person dels haft ofvanberörde yttranden
och dels eljest uppäggat folkhopen till oroligheter.
Så har, enligt kämnersrättens protokoller, stentryc-
karen Bengtson den 4 sistl. Janusri, uppå vittnesed
hörd, berättat följande:
Att vittnet lördagsaftonen den 48 Mars 1848
passerat Storkyrkobrinken, något före kl. half 8 på
aftomen; att vittnet utanför presidenten Hartmans-
dorffs bostad, dit en stojande folkhop kommit ned-
otågande från norr, Stadssmedjegatan fram och brin-
ken utföre, under det vittnet mågon stund stannat
på andra sidan af gatan, hört starka burrarop höjas
af folkmassan, till dess en sten slutligen kastades
demot en ruta i huset, hvarefter större delen af folk-
hopen skingrat sig, så att endast omkring 30 per-
soner qvarstått och fortsatt oväsendet med sten-
kastningen, bland hvilka vittnet tydligen observerat
en karl, ungefär af bankobokhållaren Almgrens
olängd, klädd i mörk wtanrock med stor ljus
skinnkrage, och efier hvad vittnet ville roinnas,
en slags paletå. Deome karl hade betett sig som
anförare för orostiftarse, samt sprungit af och an
kring den nyssnämrde gruppen, under ofta förnya-
de uppmasivgar till våldsamheter och utrop af, ef-
ter hvad vittnet tydligen hört, bravo, hurra! —
gå på gossar, 2 trappor upp! i det han flere
gånger höjt handen och utvisat andra våningen af
buset, hvarefter omedelbarligen stepkastnieg:n följt
soch rutorna klingat sönder. Slutligen hade jemväl
en sten blifvit kastad emot porten till huset, då
den ofvannämnde karlen, som alltjemt anfört vålds-
verkarne, utropat: spräng porten, efter hvilket ut-
rop vådet emot porten af folkhopen förnyats med
aett tillhygge, som vittnet dock ej kunnat se, tillsj
militär ankommit till stället och skingrat folkmas-
sap. Emellertid hade det mycket förundrat vittnet,
att ofvanbeskrifne karl, hvilken vittnet bestämdt
på sin ed intygade, icke varit bankobokhållaren
Almgren, fått ohejdad på sådant sätt framfara. utan
att han af någon polisbetjening blifvit gripen; äf-
vensom vittnet, uppå gifven anledning, bestämdt
förklarade, att misstag på person, i de mot ban-
kobokkållaren Almgren afgifne vittnesmål, kunnat
föranledas deraf, att ifrågavarande person varit un-
gefär af samma längd och kroppsställning som Alm-
gren, samt klädd såsom han, i rock med ljus skinn-
,krage; men att det icke varit Almgren visste vitt-
net så mycket säkrare, som meranämnde person
pvarit fetlagd och utan polisonger.
Afven har afhörde vittnet kassören Lind, vid kon-
frontationen med de öfriga vittnena, den 41 sistl.
April, vid sitt vittnesmål tillagt, angående nyss-
nämnde hittills okände person, och då Lind jemte
mig gått från de Lacroixs hotell till Hercules backe,
hade Lind bland folkhopen på Brunmkebergstorget,
observerat en för Lind okänd bättre karl, klädd
t mörk paletå med ljus skinnkrage, hvilken karl
med hög röst yttrat till folket, åt Storkyrkobrin-
kenp, hvarvid vittnet förmärkt att folkmassan satt
sig i rörelse, liksom för att lemna torget. Nyss-
nämnde karls utseende kunde vittnet icke erinra sig
vidare, än att han varit ungefär af samma kropps-
ställning som jag, med hvilken han, såsom ofvan
är pämndt, äfven varit lika klädd.
På dessa grunder och då ransakningshandlingarne
visa, att fiera andra af polishetjeningen, under ran-
sakningen i detta mål, af öfverdrifvet tjenstenit,
misstagit mig för omförmälte okände mig liknande
person, samt då för öfrigt de mångfaldiga till min
fördel aflagde vittnesmålen bestämdt vitsorda, att
jag, långt ifrån att vid det ifrågavarande uppträ-
det uppvigla den uppretade folkhopen till orolighe-
ter, tvertom, i största välmening, på sätt vittnena
intyga, sökt stilla den och afböja vidare fortsättning
deraf, anhåller jag i underdånighet, att hvad hofrät-
ten i ofvanberörde måtto emet mig andragit, i nå-
der måtte lemnas utan allt afseende.
Hofrätten har väl äfven emot mig yttrat, att, om
ock de af mig, vid ofvanberörde tillfälle fällde yt-
tranden icke innefattat bestämda uppmaningar till
oordningarnes fortsättande, de likväl vwerit af den
beskaffenhet, att de till uppäggande och underhål-
lande af oroligheterna kunnat bidraga. Hofrätten
har således funnit med sanning och rättvisa icke
kunna förenas att påstå, det mina yttranden ver-
keligen bidragit till oroligheternes underhållande,
utan endast att de kunnat derwill bidraga. Här är
således fråga, icke om hvad som skett, utan om
hvad som kunnat ske, och jag hemställer till Eders
Kongl. Maj:t, om en sådan bypotes om brottslighet
lagligen kan medföra ansvar, förr än brottet, för-
brytelsen eller förseelsen blifvit begången, såsom
här icke inträffat, nemligen att jag föranledt några
oroligheter. De utlåtelser, som kunna vara af nå-
gon lugnet störande beskaffenhet, har jag på det
bögsta förnekat, och ingen gällande bevisning bar
kunnat derom åberopas.
Väl har hofrätten yttrat att bevisningen emol mig
icke kan anses vederlagd genom hvad boktryckaren
Bengtson och kassören Lind jemte andre personer,
för mig, edeligen berättat, äfvensom att, den af flere
vittnen vitsordade omständighet, att jag samma af-
ton, vid andra tillfällen skall uppmanat folket att
a rr rr AR a RR
0 LAS. OA 1 ET a MA 1