Ungberg derom, att hr öfverståthållaren sjelf bed mig försöka att lugna folket, så hade aktor förkla rat sig, på grund af hvad han sjelf inhemtat icke vilja ifrågasätta, att ju förhållandet vore sådan jag i nyssomförmälte omständighet uppgifvit. Jag hemställer i underdånighet till Eders Kong! Maj:t, om icke härigenom blifvit fullständigt ådaga lagdt, det min uppmaning till folkhopen, att stann: och hålla sig tillsammans, ej i något afseende varit a brottslig beskaffenhet. 2:o kavaljerskusken Holmberg har herättat (p. 48 att han i Storkyrkobrinken iakttagit. att jag, tillta lande folket, bland annat utlåtit mig, vi skola gå alla lagliga vägar, men om vi då intet få vår rätt, si då — hvarvid jag skall blifvit afbruten a så lifliga hurrarop, att jag icke kunnat fortsätta mitt anförande. Afven detta uttryck harjag medgifvit, men kan icke inse att deri ligger något til uppror förledande eller bidragande. Först har vitt net bestämdt intygat, att mitt yttrande blef af folk: hopens stoj så alldeles afbruftet, att eftersatsen dera! undertrycktos och kom således aldrig att yttras. Någon brottslig verkan deraf är således icke enstänkbar. Försatsen att de endast skola gå lagliga vägar innebär icke det ringaste brottsligt, och den eftersats jag ämnade :illägga, var, att om de icke finge deras rätt i laglig väg, så kunde de genom peti tion till Eders Maj:t möjligen vinna deras önskpringar. Icke eller i detta afbrutna yttrande ligger nå got brottsligt, ty folkhopens förtröstan till hjelp och skydd af Edets Kongl. Maj:t, anser jag snarare böra lifvas, än förtryckas. 3:0 Polisuppsyningsmannen Erikssons vittnesmål (p. 77) hvaraf hofrätten endast upptagit, att vid de folket, i anledning deraf att några skott blifvit i öfrs delen af Storkyrkobrinken lossade, visat benägenhet att taga till flyktem, jag skall hafva yttrat till de flyende, hvad gossar, är ni räddav. Detta yttrande har jag likväl under ransakningep på det högsta bestridt, och det har icke eller af något utaf de öfriga vittnena blifvit bekräftadt. Att jag skulle hafva uppmanat folkhopen till något trotsande emot den offentliga myndigheten, är jemväl på det högsta stridande emet mitt tänkesätt och mitt förhållande vid andra tillfällen ifrågavarande afton. Jag åberopar i detta afseende alla;de 24 vittnen, som kämnersrätten till min fördel upptagit, och hvilka äfven hofrätten i enahanda syftning uppräknat, såsom sammanståmmigt vitsordande, att jag å särskilda tider och ställen ifrågavarande afton uppmanat folket att afstå från sina brottsliga förehafvanden och på fredlig väg söka förskaffa sig de förmåner, hvaraf de trott sig vara i saknad. 4:0 Polisuppsyningsmannen Anders Söderlund bar berättat, att då fångarne skolat utur rådstufvuhäktet lösgifvas, skulle jag hafva nedkommit till vakten vid rådhuset och under klappande med häsderna ropat till det mig omgifvande folket: kom gossar, vi skall ha ut dero. Detta vittnesmål har jag äfven bestridt såsom osennfärdigt, emedan jag icke ens ankommit till rådhuset förr, än efter det fångarne redan varit från häktet lösgifna. Detta bestyrkes äfven af afbhörde vittnet, sergeanten Jurling (p. 47.) 5:0 I hofrättens utslag åberopas bärnäst ånyo polisuppsyningsmannen Söderlund, men af protokollerne synes tydligen att detta är missskrifning, och att hofrätten åsyftat polisuppsyningsmannen Westman, hvilken (p. 91) gjort den berättelse, som för Söderlund blifvit upptagen, nemligen att jag kl. omkring 11 på aftonen vid apoteket Kronan, till mig omgifvande sämre klädde karlar utdelat, efter hvad vittnet tyckt sig förmärka, 5 mindre skillingssedlar, dervid karlarne visat missnöje, samt knotande uttryckt sig: få vi icke mera för det vi hurrat; men att, då jag dertill genmält, att de icke hade något att pocka eller fordra, hade de dragit sig tillbaka. Denna berättelse har jag icke egentligen bestridt, men dervid anmärkt, att jag, på sätt kämnersrätten i sitt utslag antagit, i brist af utlofvad förtäring för det de skulle skingra sig och gå hem, till en person af de mest pockande utdelat några skillingssedlar, men att detta förfarande varit framtvingadt af nödvändigheten att skydda mig sjelf mot den upp retade folkhopen. Detta förhållande är äfven bestyrkt af vittnena kyparen Norling (p. 125), sadelmakaren Arenius (p. 181), källarmästaren Löfvenmark (p, 144), kontorsskrifvaren Englund (Pp. 478), dekateraren Stenhom (p. 56). I alla fall intyga äfven dessa vittnen, att det vilkor jag föreskrifvit vid berörde skillingssedlars utdelande, samt för löften om den utlofvade förtäringen, varit, att de oroliga, hvilka härvid endast voro 20 å 9 personer, skulle begifva sig hem; och häraf ådagalägges tydliatt jag velat motarbeta oroligheterna, långtifrån att dertill gifva uppmuntran. Slutligen har hofrätten såsom vittnen emot mig åberopat 6:0 Polisuppsyningsmännen Möller och 7:0 Kennedy. Dessa hafva inför kämnersrätten intygat, att jag förenämnde afton kl. omkring 7, under det rutorne uti omförmälte hus vid Storkyrkobrinken, af det utanför i myckenhet församlade folket inslogos, till våldsverkarne skall yttrat, enligt Möllers utsago: vbbravo gossar — hurra.!s och efter Kennedys förmälan : det var rätt gossar, gå på!s — Deremot har kämnersrätten, angående dessa vittnen, rätteligen utlåtit sig, att deras vittnesmål befunnos stå i strid med det af kassören Lind omvittnade och jemväl af allmänna åklagaren medgifna förhållande, att jag icke ankommit till Storkyrkobrinken förr än kl. något öfver 8 eller half 9 på aftonen, och således måste anses grunda sig på ett misstag, så mycket sannolikare, som stentryckaren Bengtson edeligen intygat, att en okänd person, till kroppsställning och klädsel liknande mig, mer hvilken vittnet bestämdt intygat icke varit jag, vid samma tid och å samma ställe fällt så beskaffade yttranden, som dem Möller och Kennedy velat tilllägga mig; — men häremot har hofrätten anfört att Möller och Kennedy, hvilka i anledning af den skiljaktighet, som ägde rum emellan de af dem å ena, samt kassören Lind å andra sidan afgifne vittnesmål, blifvit vid kämnersrätten ytterligare hörde, hvar för sig fortfarande vidhållit, att jag, ehuru något sednare än hvad vittnena förut uppgifvit, men dock före kl. 8 på aftomen, fällt de yttranden, hvarom Möller och Kennedy förut förmält, hvariemta den sistnämnde yvtterligara tillagt citt vittnes