Ungberg derom, att hr öfverståthållaren sjelf bed
mig försöka att lugna folket, så hade aktor förkla
rat sig, på grund af hvad han sjelf inhemtat
icke vilja ifrågasätta, att ju förhållandet vore sådan
jag i nyssomförmälte omständighet uppgifvit.
Jag hemställer i underdånighet till Eders Kong!
Maj:t, om icke härigenom blifvit fullständigt ådaga
lagdt, det min uppmaning till folkhopen, att stann:
och hålla sig tillsammans, ej i något afseende varit a
brottslig beskaffenhet.
2:o kavaljerskusken Holmberg har herättat (p. 48
att han i Storkyrkobrinken iakttagit. att jag, tillta
lande folket, bland annat utlåtit mig, vi skola gå
alla lagliga vägar, men om vi då intet få vår
rätt, si då — hvarvid jag skall blifvit afbruten a
så lifliga hurrarop, att jag icke kunnat fortsätta
mitt anförande. Afven detta uttryck harjag med-
gifvit, men kan icke inse att deri ligger något til
uppror förledande eller bidragande. Först har vitt
net bestämdt intygat, att mitt yttrande blef af folk:
hopens stoj så alldeles afbruftet, att eftersatsen dera!
undertrycktos och kom således aldrig att yttras. Nå-
gon brottslig verkan deraf är således icke enstänk-
bar. Försatsen att de endast skola gå lagliga vägar
innebär icke det ringaste brottsligt, och den efter-
sats jag ämnade :illägga, var, att om de icke finge
deras rätt i laglig väg, så kunde de genom peti
tion till Eders Maj:t möjligen vinna deras önskprin-
gar. Icke eller i detta afbrutna yttrande ligger nå
got brottsligt, ty folkhopens förtröstan till hjelp
och skydd af Edets Kongl. Maj:t, anser jag snarare
böra lifvas, än förtryckas.
3:0 Polisuppsyningsmannen Erikssons vittnesmål
(p. 77) hvaraf hofrätten endast upptagit, att vid de
folket, i anledning deraf att några skott blifvit i öfrs
delen af Storkyrkobrinken lossade, visat benägenhet
att taga till flyktem, jag skall hafva yttrat till de
flyende, hvad gossar, är ni räddav.
Detta yttrande har jag likväl under ransakningep
på det högsta bestridt, och det har icke eller af nå-
got utaf de öfriga vittnena blifvit bekräftadt. Att
jag skulle hafva uppmanat folkhopen till något trot-
sande emot den offentliga myndigheten, är jemväl
på det högsta stridande emet mitt tänkesätt och
mitt förhållande vid andra tillfällen ifrågavarande
afton. Jag åberopar i detta afseende alla;de 24 vitt-
nen, som kämnersrätten till min fördel upptagit,
och hvilka äfven hofrätten i enahanda syftning upp-
räknat, såsom sammanståmmigt vitsordande, att jag
å särskilda tider och ställen ifrågavarande afton upp-
manat folket att afstå från sina brottsliga förehaf-
vanden och på fredlig väg söka förskaffa sig de för-
måner, hvaraf de trott sig vara i saknad.
4:0 Polisuppsyningsmannen Anders Söderlund
bar berättat, att då fångarne skolat utur rådstufvu-
häktet lösgifvas, skulle jag hafva nedkommit till
vakten vid rådhuset och under klappande med häs-
derna ropat till det mig omgifvande folket: kom
gossar, vi skall ha ut dero.
Detta vittnesmål har jag äfven bestridt såsom o-
sennfärdigt, emedan jag icke ens ankommit till råd-
huset förr, än efter det fångarne redan varit från
häktet lösgifna. Detta bestyrkes äfven af afbhörde
vittnet, sergeanten Jurling (p. 47.)
5:0 I hofrättens utslag åberopas bärnäst ånyo po-
lisuppsyningsmannen Söderlund, men af proto-
kollerne synes tydligen att detta är missskrifning,
och att hofrätten åsyftat polisuppsyningsmannen
Westman, hvilken (p. 91) gjort den berättelse, som
för Söderlund blifvit upptagen, nemligen att jag kl.
omkring 11 på aftonen vid apoteket Kronan, till
mig omgifvande sämre klädde karlar utdelat, efter
hvad vittnet tyckt sig förmärka, 5 mindre skillings-
sedlar, dervid karlarne visat missnöje, samt knotan-
de uttryckt sig: få vi icke mera för det vi hurrat;
men att, då jag dertill genmält, att de icke hade
något att pocka eller fordra, hade de dragit sig till-
baka.
Denna berättelse har jag icke egentligen bestridt,
men dervid anmärkt, att jag, på sätt kämnersrätten
i sitt utslag antagit, i brist af utlofvad förtäring för
det de skulle skingra sig och gå hem, till en per-
son af de mest pockande utdelat några skillingssed-
lar, men att detta förfarande varit framtvingadt af
nödvändigheten att skydda mig sjelf mot den upp
retade folkhopen. Detta förhållande är äfven be-
styrkt af vittnena kyparen Norling (p. 125), sadel-
makaren Arenius (p. 181), källarmästaren Löf-
venmark (p, 144), kontorsskrifvaren Englund (Pp.
478), dekateraren Stenhom (p. 56). I alla fall in-
tyga äfven dessa vittnen, att det vilkor jag föreskrif-
vit vid berörde skillingssedlars utdelande, samt för
löften om den utlofvade förtäringen, varit, att de
oroliga, hvilka härvid endast voro 20 å 9 personer,
skulle begifva sig hem; och häraf ådagalägges tydli-
att jag velat motarbeta oroligheterna, långtifrån
att dertill gifva uppmuntran.
Slutligen har hofrätten såsom vittnen emot mig
åberopat
6:0 Polisuppsyningsmännen Möller och 7:0
Kennedy. Dessa hafva inför kämnersrätten inty-
gat, att jag förenämnde afton kl. omkring 7, un-
der det rutorne uti omförmälte hus vid Storkyrko-
brinken, af det utanför i myckenhet församlade fol-
ket inslogos, till våldsverkarne skall yttrat, enligt
Möllers utsago: vbbravo gossar — hurra.!s och ef-
ter Kennedys förmälan : det var rätt gossar, gå
på!s — Deremot har kämnersrätten, angående dessa
vittnen, rätteligen utlåtit sig, att deras vittnesmål
befunnos stå i strid med det af kassören Lind om-
vittnade och jemväl af allmänna åklagaren medgifna
förhållande, att jag icke ankommit till Storkyrko-
brinken förr än kl. något öfver 8 eller half 9 på
aftonen, och således måste anses grunda sig på ett
misstag, så mycket sannolikare, som stentryckaren
Bengtson edeligen intygat, att en okänd person, till
kroppsställning och klädsel liknande mig, mer hvil-
ken vittnet bestämdt intygat icke varit jag, vid
samma tid och å samma ställe fällt så beskaffade
yttranden, som dem Möller och Kennedy velat till-
lägga mig; — men häremot har hofrätten anfört att
Möller och Kennedy, hvilka i anledning af den skilj-
aktighet, som ägde rum emellan de af dem å ena,
samt kassören Lind å andra sidan afgifne vittnes-
mål, blifvit vid kämnersrätten ytterligare hörde,
hvar för sig fortfarande vidhållit, att jag, ehuru nå-
got sednare än hvad vittnena förut uppgifvit, men
dock före kl. 8 på aftomen, fällt de yttranden,
hvarom Möller och Kennedy förut förmält, hvar-
iemta den sistnämnde yvtterligara tillagt citt vittnes-