TAM ff VEM: ON
tion. Men tvist uppstår, då man skall be-
stämma hvilket statens förnuftiga ändamål är.:
Det går an att definiera staten så, att manl:
deraf får ett abstrakt begrepp, som tyrannise-:
rar massan af till staten hörande individer,
hvilka då endast betraktas såsom ett slags ma-
terielt underlag för staten. Staten blir då re-
geringen , de maktägande, de födde representan-
terna; men alla de öfriga medborgarne, den stora :
pluraliteten, ingenting annat än medlet och!
verktyget, hvarmed regeringen realiserar sta-:
tus ide, såsom det ganska ståtligt heter, men
ingenting annat vill säga, än att den utvecklar
och upprätthåller ett statsskick, som är bygdt
på en sådan åsigt om samhället. Men detta
sätt att tänka sig staten har något i sig så
naturvidrigt, hädiskt och upprörande, att det
också framkallat sin motsats, ett lika oförnuf-!
tigt och olyckligt extrem, nemligen ett totalt
förnekande af statsidens sanning, hvilken före-
teelse man träffar i Proudhons lära, som vis-
serligen är orimlig, men, märk väl, icke orim-.
ligare än mången abstrakt samhällslära på mot-
-satta sidan, eller de maktlystnes åsigt af sam-
hället. Den nyare tiden, med sin större er-
farenhet och klarare insigt i saken, har fört
oss till ett annat och sannare betraktelsesätt,
och man säger nu helt enkelt, att staten just
är folket sjelft, alla samhällsmedlemmarne sam-
tagna, icke isolerade, utan af det allmänna in-
tresset af den sjelfvalda statsformen och rege-
ringen innerligt förenade, till förverkligande af
samhällets ändamål, hvilket icke är något an-
nat än en alltmera allmänt utbredd upplysning
och sedlighet, andeligt och industriellt lif, bild-
ning och välmåga och, genom allt detta, belå-
tenhet och sällhet. N
IT. ;
Man vet, att de grån förgäfves bemödat sig:
att bevisa, att de innehafva sin ställning midt:
emellan de konservativa och de radikalt-libe-
rala, att de derigenom sjelfva äro de moderat-
liberalan, de äkta-liberalan. Vi säga, att de
förgäfves bemödat sig att bevisa sitt påstående,
ty genom sin anslutning till regeringens repre-
sentationsförslag och sättet att försvara det-
samma, hafva de helt och hållet sammanfallit
med de konservativa och förrådt sitt verkliga
tänkesätt. Ty de gilla åsigten om liktydighe-
ten af uttrycken bildad och förmögen och
ppolitiskt berättigad,; och denna åsigt är just
konservatismens egen. De konservativa och de
grå skilja sig i telesättet, men icke i andan.
Ibland de skäl som användas för att visa
minoriteten så mycket mera politiskt berätti-
gad, framhålles äfven att vi hafva denna mi-
noritet att tacka för all vår bildning. Läsa-
ren skall få erfara, att i insändarens i A. P.
sätt att försvara detta påstående ligger ej blott
begreppsförvi!lelse, utan en märkhar ovilja mot
det lägre folket. Vi hafva ej hittills hört be-
rättas, börjar insändaren,, att det är folket
eller pluraliteten (sic!), som utbredt hyfsning
och kunskaper bland minoriteten, utan tvärt-
om,. Vi fästa först uppmärksamheten derpå,
att insändaren tänker sig folket och plurali-
teten såsom identiska begrepp, och derigenom
får en minoritet, som icke utgör en del af fol-
ket, utan står utom detsamma såsom dess mot-
sats. Till den grad är insäindaren, besvärad
af inbitna aristokratiska föreställningar, att han
råkar ut för dylika anti-demokratiska yttrin-
gar, ehuru han på andra ställen synbarligen
bemödar sig att visa ett liberalt tänkesätt.
Emellertid medgifva vi gerna, att det är mi-
noriteten, som spridt upplysning till majorite-
ten, men med vilkor, att vi få tänka oss mi-
noriteten på ett sätt, som öfverensstämmer med
sanning och verklighet.
Minoritet och majoritet i den mening, som
vinsändarean måste förstå dessa ord, finnes en-
dast i politisk betydelse och endast i samhäl-
len med sekelgamla, inrotade missförhållanden.
Denna minoritet och majoritet är åtskild på
ett onaturligt sätt, genom den skarpaste de-
markationslinea. Bemödandet att genom en
vältalig förklaring göra denna linea naturlig,
göra denna minoritet till någonting annat än
en blott politisk, är fåfängt. Men äfven så-
som blott politisk, är den onaturlig.
Äfven i Nordamerikanska Fristaterne finnas
Tories och Whigs, men icke majoritet och minori-
tet i europeisk mening. Den demokratiska vexel-
rörelsen, uppifrån nedåt och nedifrån uppåt,
verkar att ingen demarkationslinea kan dragas.
Men hos oss är den minoritet, hvarom pinsän-
daren talar rent politisk. Den består af de
högre embetsmännen, den högre militären, det
högre presterskapet, det högre borgerskapet,
förmögenheten, börden, den patenterade lärdo-
men, samt en mängd med denna minoritet
sympatiserande individer, stänkta här och der
inom samhället. Till denna minoritet anser
sig också regeringen böra sluta sig. Det är en
sanning, att mycken bildning finnes inom denna
minoritet, men att påstå att.all bildning der-
inom finnes, är fullkomligen oriktigt. Ty först
måste från denna minoritet borttagas — mi-
noriteten inom densamma, hvilken sednare mi-
noritet alldeles icke är så obetydlig och allt
småningom ökar sig, väckt och varnad af ti-
dens tecken. -Denna del af minoriteten tillhör
denna genom börden, elier samhällsplatsen el-
ler förmögenheten, men icke genom grundsats
och öfvertygelse. Till samma del af minori-
teten får läggas den betydliga bildningsbesit-
tande delen af det genom afplankning från mi-
noriteten afskilda folket.
Dessa båda sammanlagda utgöra väl ett så
pass betydligt anial af bildade individer, att
den politiska minoriteten, minst sagdt, bör
blygas att ensam anse sig i besittning af bild-
ningen.
Aldramest oriktigt är det påståendet, att den
Politiska minoriteten just varit den, som spri-
dit upplysning bland folket. Den har visser-
ligen varit mån om sin egen bildning, fordom
åtminstone, men den har gemenligen också vi-
sat rädsla för att till folket sprida en upplys-.
ning, som den ansett vådlig för samhället, det!
2r cådan. att den cemåningsarm kunde under-
NR MM OÖ (MM — Bh AM pt -— nm mm AA pA oo mA mm mA mm TV
od pe fe Jm NR pr pr Kr (
mm mm UU a, de 6 fbr fr 4