TAM ff VEM: ON tion. Men tvist uppstår, då man skall bestämma hvilket statens förnuftiga ändamål är.: Det går an att definiera staten så, att manl: deraf får ett abstrakt begrepp, som tyrannise-: rar massan af till staten hörande individer, hvilka då endast betraktas såsom ett slags materielt underlag för staten. Staten blir då regeringen , de maktägande, de födde representanterna; men alla de öfriga medborgarne, den stora : pluraliteten, ingenting annat än medlet och! verktyget, hvarmed regeringen realiserar sta-: tus ide, såsom det ganska ståtligt heter, men ingenting annat vill säga, än att den utvecklar och upprätthåller ett statsskick, som är bygdt på en sådan åsigt om samhället. Men detta sätt att tänka sig staten har något i sig så naturvidrigt, hädiskt och upprörande, att det också framkallat sin motsats, ett lika oförnuf-! tigt och olyckligt extrem, nemligen ett totalt förnekande af statsidens sanning, hvilken företeelse man träffar i Proudhons lära, som visserligen är orimlig, men, märk väl, icke orim-. ligare än mången abstrakt samhällslära på mot-satta sidan, eller de maktlystnes åsigt af samhället. Den nyare tiden, med sin större erfarenhet och klarare insigt i saken, har fört oss till ett annat och sannare betraktelsesätt, och man säger nu helt enkelt, att staten just är folket sjelft, alla samhällsmedlemmarne samtagna, icke isolerade, utan af det allmänna intresset af den sjelfvalda statsformen och regeringen innerligt förenade, till förverkligande af samhällets ändamål, hvilket icke är något annat än en alltmera allmänt utbredd upplysning och sedlighet, andeligt och industriellt lif, bildning och välmåga och, genom allt detta, belåtenhet och sällhet. N IT. ; Man vet, att de grån förgäfves bemödat sig: att bevisa, att de innehafva sin ställning midt: emellan de konservativa och de radikalt-liberala, att de derigenom sjelfva äro de moderatliberalan, de äkta-liberalan. Vi säga, att de förgäfves bemödat sig att bevisa sitt påstående, ty genom sin anslutning till regeringens representationsförslag och sättet att försvara detsamma, hafva de helt och hållet sammanfallit med de konservativa och förrådt sitt verkliga tänkesätt. Ty de gilla åsigten om liktydigheten af uttrycken bildad och förmögen och ppolitiskt berättigad,; och denna åsigt är just konservatismens egen. De konservativa och de grå skilja sig i telesättet, men icke i andan. Ibland de skäl som användas för att visa minoriteten så mycket mera politiskt berättigad, framhålles äfven att vi hafva denna minoritet att tacka för all vår bildning. Läsaren skall få erfara, att i insändarens i A. P. sätt att försvara detta påstående ligger ej blott begreppsförvi!lelse, utan en märkhar ovilja mot det lägre folket. Vi hafva ej hittills hört berättas, börjar insändaren,, att det är folket eller pluraliteten (sic!), som utbredt hyfsning och kunskaper bland minoriteten, utan tvärtom,. Vi fästa först uppmärksamheten derpå, att insändaren tänker sig folket och pluraliteten såsom identiska begrepp, och derigenom får en minoritet, som icke utgör en del af folket, utan står utom detsamma såsom dess motsats. Till den grad är insäindaren, besvärad af inbitna aristokratiska föreställningar, att han råkar ut för dylika anti-demokratiska yttringar, ehuru han på andra ställen synbarligen bemödar sig att visa ett liberalt tänkesätt. Emellertid medgifva vi gerna, att det är minoriteten, som spridt upplysning till majoriteten, men med vilkor, att vi få tänka oss minoriteten på ett sätt, som öfverensstämmer med sanning och verklighet. Minoritet och majoritet i den mening, som vinsändarean måste förstå dessa ord, finnes endast i politisk betydelse och endast i samhällen med sekelgamla, inrotade missförhållanden. Denna minoritet och majoritet är åtskild på ett onaturligt sätt, genom den skarpaste demarkationslinea. Bemödandet att genom en vältalig förklaring göra denna linea naturlig, göra denna minoritet till någonting annat än en blott politisk, är fåfängt. Men äfven såsom blott politisk, är den onaturlig. Äfven i Nordamerikanska Fristaterne finnas Tories och Whigs, men icke majoritet och minoritet i europeisk mening. Den demokratiska vexelrörelsen, uppifrån nedåt och nedifrån uppåt, verkar att ingen demarkationslinea kan dragas. Men hos oss är den minoritet, hvarom pinsändaren talar rent politisk. Den består af de högre embetsmännen, den högre militären, det högre presterskapet, det högre borgerskapet, förmögenheten, börden, den patenterade lärdomen, samt en mängd med denna minoritet sympatiserande individer, stänkta här och der inom samhället. Till denna minoritet anser sig också regeringen böra sluta sig. Det är en sanning, att mycken bildning finnes inom denna minoritet, men att påstå att.all bildning derinom finnes, är fullkomligen oriktigt. Ty först måste från denna minoritet borttagas — minoriteten inom densamma, hvilken sednare minoritet alldeles icke är så obetydlig och allt småningom ökar sig, väckt och varnad af tidens tecken. -Denna del af minoriteten tillhör denna genom börden, elier samhällsplatsen eller förmögenheten, men icke genom grundsats och öfvertygelse. Till samma del af minoriteten får läggas den betydliga bildningsbesittande delen af det genom afplankning från minoriteten afskilda folket. Dessa båda sammanlagda utgöra väl ett så pass betydligt anial af bildade individer, att den politiska minoriteten, minst sagdt, bör blygas att ensam anse sig i besittning af bildningen. Aldramest oriktigt är det påståendet, att den Politiska minoriteten just varit den, som spridit upplysning bland folket. Den har visserligen varit mån om sin egen bildning, fordom åtminstone, men den har gemenligen också visat rädsla för att till folket sprida en upplys-. ning, som den ansett vådlig för samhället, det! 2r cådan. att den cemåningsarm kunde underNR MM OÖ (MM — Bh AM pt -— nm mm AA pA oo mA mm mA mm TV od pe fe Jm NR pr pr Kr ( mm mm UU a, de 6 fbr fr 4