BERLIN OCH BRESLAU 1847—1849.) ROMAN AF MAX RING. FÖRRA DELEN: MARIE. Man fick der höra de mest olika dialekter. Berlinarens skorrande, Schiesierns breda, utdragna ton, Sachsarens sjungande röst, nordens hvisslande och söderns veka ljud omvexlade der med hvarandra. Här och der talades till och med franska, än af verkligt födda fransmän, som för en tid sökt och funnit arbete i Berlin, än utaf medlemmar af den franska kolonien, som gerna samtalade på sitt gamla modersmål. Äfven ärliga tyska gesäller, som kunde tala franska, föredrogo detta språk, om de hade någon hemlighet att meddela. Man fruktade den hemliga polisen, som oaktadt allt förnekande från auktoriteternas sida, verkligen fanns på den tiden. Angifvelser hörde till ordningen för dagen. Emellan de med gäster talrikt besatta borden gingo beställsamma uppasserskor af och an i brokig, ofta fantastisk drägt, och framsatte på begäran än spetsglas med svalkande dryck, än bayerska muggar med skummande bier. Knappast kunde Rol här få någon plats. Några, som det syntes, bekanta makade sig dock gerna tillsammans och läto honom slå sig ned midt ibland sig. Välkommen, Rolf! utropade en äldre gesäll med mörkt och så yfvigt skägg, att ansigtet knappt syntes. Du kommer så sent.n Jeg har haft litet att uträttar, svarade machinarbetaren förlögen. vÅb, förstår. Du har nu åter varit hos din flicka. Nå, än sen då? genmälte Rolf något stucken. Var icke så morsk. Jag. vill dig väl, jag. Qvinnorna duga till ingenting och ingen bra karl borde befatta sig med dern . nJag gifter mig aldrig i mitt lif, bräkte en torr skräddare, som satt vid samma bord. v,Äktenskapet är omoraliskt; det sade Weitling mig i Bern., Eno Berlinare begärde ett glas bier. En polkaflick: med rödt lif och en liten mössa på det mörka lockiga hå ret skyndade fram med den begärda drycken, som vic närmare påseende icke var riktigt klar. ) Se ÅA. B. 4 89—92 och 94.