BERLIN OCH BRESLAU 1847—1849.)
ROMAN AF MAX RING.
FÖRRA DELEN:
MARIE.
Man fick der höra de mest olika dialekter. Berlina-
rens skorrande, Schiesierns breda, utdragna ton, Sachsa-
rens sjungande röst, nordens hvisslande och söderns veka
ljud omvexlade der med hvarandra. Här och der talades
till och med franska, än af verkligt födda fransmän, som
för en tid sökt och funnit arbete i Berlin, än utaf med-
lemmar af den franska kolonien, som gerna samtalade på
sitt gamla modersmål. Äfven ärliga tyska gesäller, som
kunde tala franska, föredrogo detta språk, om de hade nå-
gon hemlighet att meddela. Man fruktade den hemliga
polisen, som oaktadt allt förnekande från auktoriteternas
sida, verkligen fanns på den tiden. Angifvelser hörde till
ordningen för dagen. Emellan de med gäster talrikt be-
satta borden gingo beställsamma uppasserskor af och an i
brokig, ofta fantastisk drägt, och framsatte på begäran än
spetsglas med svalkande dryck, än bayerska muggar med
skummande bier.
Knappast kunde Rol här få någon plats. Några, som
det syntes, bekanta makade sig dock gerna tillsammans
och läto honom slå sig ned midt ibland sig.
Välkommen, Rolf! utropade en äldre gesäll med mörkt
och så yfvigt skägg, att ansigtet knappt syntes. Du kom-
mer så sent.n
Jeg har haft litet att uträttar, svarade machinarbeta-
ren förlögen.
vÅb, förstår. Du har nu åter varit hos din flicka.
Nå, än sen då? genmälte Rolf något stucken.
Var icke så morsk. Jag. vill dig väl, jag. Qvinnorna
duga till ingenting och ingen bra karl borde befatta sig
med dern .
nJag gifter mig aldrig i mitt lif, bräkte en torr skräd-
dare, som satt vid samma bord. v,Äktenskapet är omora-
liskt; det sade Weitling mig i Bern.,
Eno Berlinare begärde ett glas bier. En polkaflick:
med rödt lif och en liten mössa på det mörka lockiga hå
ret skyndade fram med den begärda drycken, som vic
närmare påseende icke var riktigt klar.
) Se ÅA. B. 4 89—92 och 94.