hamentariska majoriteten; det fordrar ministrar som utgå från denna; det fordrar en borgen för att furstarne erkänna såsom obetingadt gällande de en gång fastställda rättigheterna, och att de icke, i något fall, sätta sitt godtfinnande ofvanom grundlagens bud. Den parfTamentariska majoriteten och den furstliga makifuilkomligheten är derföre nu partiernas krigslösen i Erfurt, och de konstitutionella kämpa mot den skenkonstitutionalism, som man vill göra gällande der, likasom man gjort det nyss förut i Berlin. Reaktionens män äro också tili största delen från Preussen, emedan icke fjerdedelen af Preussens valmän deltagit i valen till Erfurt. Det är valen i de 26 småstaterna, som tillskapat den demokratiska majoriteten, så att den består af omkring 130 ledamöter, hvaremot 80 tillhöra högra centern och den förbundsstatsfiendtliga högern. Dennes egent!iga själ och partiets mest förslagna hufvud är professor Stabl från Berlin, till börden Jude, 1aen efter sin döpelse en fanatisk sirapsbroder. För öfrigt har han vunnit rykte som skarpsinnig jurist af Savignys historiska skola, likasom genom sin rättsfilosofi och sin statsrättslära i det slags kristliga mening, d. v. s. absolutismens, som inskärpes af von Haller. En!igt S ahls påstående är den så kallade kristliga monarkien en gudomlig stiftelse och den enda för Tyskland lämpliga statsform. Bredvid Stahl står hela skaran af sirapistiska fanatici, af byråkrater, jemte junkrar af renaste fuliblod ifrån Pommern och Mark-Brandenburg. Hit böra äfven representanterna af det katolska pertiet, som i öfrigt hylla Österrike och Böjern; vidare alla officerare, hvilka dessutom, för att ådagalägga sina lojala tänkesätt, äro tvungna att sitta på högra sidan, samt slutligen mängden af de preussiska ministrarne: hr von Manteuffel, hr von der Heidt, grefve von Bi ow och grefve von Brandenburg. Märkvärdigtvis ser man likväl hr von Bodelschwing, Förvaltningsrådets fordne ordförande, som fått afstå sin plats åt hr von R-dowitz, hafva öfvergålt på venstra sidan och der utgöra venstra centern Hr von Bodelschwing, 1847 års polisminister, konungens förtrogne, befinner sig i Erfurt ibland oppositionen, och har med Gotha-partiet röstat för grundlagsförslagets antagande i massa, och mot samtliga hr von Radowi:zs och bögerns motioner. Denna oförklarliga sjelfmotsägelse har väckt misstankan att kabinetiet i Charlottenburg spelar ett dubbelt spel: att det inför Ryssland och Osterrike ådagalägger sin beredvillighet att vända om till 1815 års statsåsigter: men inför Tyskland att det genom hr von Bodelschwing låter understödja de, nyssnämnda statsåsigter motsträfvande, tyska grundrättigheterna. Misstankan tycks dock gå för långt, när man framställer den fordne polisministern såsom en hofskådespelare och hans opposition såsom en komedi. Grundlagsantagandet i massa har i Charlottenburg väckt misshag; men efter några ministerrådplägningar har man funnit sig uti hvad: som visat sig icke kunna förekommas. Men man skall nog hjelpa saken, på samma sätt som ran hjelpt den i Berlin. Man skall söka genomdrifva revisionen i så konservatif anda som möjligt, och, i fall detta misslyckas, låta förkunna den furstliga viljan angående de vidare förändringar, mot hvilkas antagande man årnar godkänna den af parlamentet öfverenskomna grundlagen. Den konstitutionella majoritetens blindhet är emedlertid sådan, att den verkligen tror sig blott behöfva rösta, för att få grundlagen efter önskan. Till och med hr voa Camphausen, som annars plägar betrakta sakerna med lugn, har låtit denna förhoppning undfalla sig. I smått har ve.stern i Erfurt samlat alla sina irafter från Frankfurt. Man återfinner här de begge herrarne von Gagern, hrr Bas sermanr, Matsy, Soiron, Beseler, Reh, von Beckerath, grefve Schwerin, Simson, Riesser, samt siutligen den förste talaren bland dem alla br von Vincke, hvilker, obarmhertigt nu som alltid, svänger det bitande hånets och den bittra sarkasmens gissel mot ministrarne från Berlin, mot hr von Radowitz och mot alia sina vederfarter. Redan hafva häftiga uppträden inträffat, ådagaläggande partiernas hetta. Den hufvudsakligen preus iska högern her förklarat, att den icke låter mediztisera sig eller genom de smärre staternas fullmäktige oktrojera någon grundlag som det skall rätta sig efter. Junkrarne från Marck — och junkern par excellence, hr von Bismark-Schöohausen — äro nära på i stånd att löpa sin kos från alltsammans, när de se att hvad de utsått icke här vill gro och mogna; de hata de konstitutionella ännu mer, än de bata demokraterra. Hr Stahl förklarade i förrgårs ifrån talarestolen, att Tyskland icke har någonting att befara af demokraterna, men väl af de liberala, hvilka vilja genom franska eller engelska grundsatser systematiskt utrota Tysklands furstar. Högern väntar för öfrigt nu blott på hvad som från Charlottenburg kommer att vidtagas emot det konstitutionella ofo get, och den väntar hel: visst icke fåfängt. Hr von Manteuffel har rent ut förkunnat att om församliogen inbiliar sig kunna tvinga regeJingarne att stå vid sina ord, genom grund lagsfärclasete antaganda i macsa så höra de.