hamentariska majoriteten; det fordrar ministrar
som utgå från denna; det fordrar en borgen
för att furstarne erkänna såsom obetingadt
gällande de en gång fastställda rättigheterna,
och att de icke, i något fall, sätta sitt godt-
finnande ofvanom grundlagens bud. Den par-
fTamentariska majoriteten och den furstliga
makifuilkomligheten är derföre nu partiernas
krigslösen i Erfurt, och de konstitutionella
kämpa mot den skenkonstitutionalism, som
man vill göra gällande der, likasom man gjort
det nyss förut i Berlin. Reaktionens män äro
också tili största delen från Preussen, emedan
icke fjerdedelen af Preussens valmän deltagit i
valen till Erfurt. Det är valen i de 26 små-
staterna, som tillskapat den demokratiska ma-
joriteten, så att den består af omkring 130 le-
damöter, hvaremot 80 tillhöra högra centern
och den förbundsstatsfiendtliga högern. Dennes
egent!iga själ och partiets mest förslagna huf-
vud är professor Stabl från Berlin, till börden
Jude, 1aen efter sin döpelse en fanatisk siraps-
broder. För öfrigt har han vunnit rykte som
skarpsinnig jurist af Savignys historiska skola,
likasom genom sin rättsfilosofi och sin stats-
rättslära i det slags kristliga mening, d. v. s.
absolutismens, som inskärpes af von Haller.
En!igt S ahls påstående är den så kallade krist-
liga monarkien en gudomlig stiftelse och den
enda för Tyskland lämpliga statsform. Bred-
vid Stahl står hela skaran af sirapistiska fa-
natici, af byråkrater, jemte junkrar af renaste
fuliblod ifrån Pommern och Mark-Branden-
burg. Hit böra äfven representanterna af det
katolska pertiet, som i öfrigt hylla Österrike
och Böjern; vidare alla officerare, hvilka dess-
utom, för att ådagalägga sina lojala tänkesätt,
äro tvungna att sitta på högra sidan, samt
slutligen mängden af de preussiska ministrarne:
hr von Manteuffel, hr von der Heidt, grefve
von Bi ow och grefve von Brandenburg. Märk-
värdigtvis ser man likväl hr von Bodelschwing,
Förvaltningsrådets fordne ordförande, som fått
afstå sin plats åt hr von R-dowitz, hafva öf-
vergålt på venstra sidan och der utgöra ven-
stra centern Hr von Bodelschwing, 1847 års
polisminister, konungens förtrogne, befinner sig
i Erfurt ibland oppositionen, och har med
Gotha-partiet röstat för grundlagsförslagets an-
tagande i massa, och mot samtliga hr von Ra-
dowi:zs och bögerns motioner. Denna oför-
klarliga sjelfmotsägelse har väckt misstankan
att kabinetiet i Charlottenburg spelar ett dub-
belt spel: att det inför Ryssland och Osterrike
ådagalägger sin beredvillighet att vända om till
1815 års statsåsigter: men inför Tyskland att
det genom hr von Bodelschwing låter under-
stödja de, nyssnämnda statsåsigter motsträfvande,
tyska grundrättigheterna. Misstankan tycks
dock gå för långt, när man framställer den
fordne polisministern såsom en hofskådespelare
och hans opposition såsom en komedi.
Grundlagsantagandet i massa har i Charlot-
tenburg väckt misshag; men efter några mi-
nisterrådplägningar har man funnit sig uti hvad:
som visat sig icke kunna förekommas. Men
man skall nog hjelpa saken, på samma sätt
som ran hjelpt den i Berlin. Man skall söka
genomdrifva revisionen i så konservatif anda
som möjligt, och, i fall detta misslyckas, låta
förkunna den furstliga viljan angående de vi-
dare förändringar, mot hvilkas antagande man
årnar godkänna den af parlamentet öfverens-
komna grundlagen. Den konstitutionella ma-
joritetens blindhet är emedlertid sådan, att
den verkligen tror sig blott behöfva rösta, för
att få grundlagen efter önskan. Till och med
hr voa Camphausen, som annars plägar betrakta
sakerna med lugn, har låtit denna förhoppning
undfalla sig.
I smått har ve.stern i Erfurt samlat alla
sina irafter från Frankfurt. Man återfinner
här de begge herrarne von Gagern, hrr Bas
sermanr, Matsy, Soiron, Beseler, Reh, von
Beckerath, grefve Schwerin, Simson, Riesser,
samt siutligen den förste talaren bland dem
alla br von Vincke, hvilker, obarmhertigt nu
som alltid, svänger det bitande hånets och den
bittra sarkasmens gissel mot ministrarne från
Berlin, mot hr von Radowitz och mot alia sina
vederfarter.
Redan hafva häftiga uppträden inträffat, åda-
galäggande partiernas hetta. Den hufvudsakligen
preus iska högern her förklarat, att den icke låter
mediztisera sig eller genom de smärre staternas
fullmäktige oktrojera någon grundlag som det
skall rätta sig efter. Junkrarne från Marck
— och junkern par excellence, hr von Bis-
mark-Schöohausen — äro nära på i stånd att
löpa sin kos från alltsammans, när de se att
hvad de utsått icke här vill gro och mogna;
de hata de konstitutionella ännu mer, än de
bata demokraterra. Hr Stahl förklarade i förr-
gårs ifrån talarestolen, att Tyskland icke har
någonting att befara af demokraterna, men väl
af de liberala, hvilka vilja genom franska el-
ler engelska grundsatser systematiskt utrota
Tysklands furstar. Högern väntar för öfrigt
nu blott på hvad som från Charlottenburg kom-
mer att vidtagas emot det konstitutionella ofo
get, och den väntar hel: visst icke fåfängt. Hr
von Manteuffel har rent ut förkunnat att om
församliogen inbiliar sig kunna tvinga rege-
Jingarne att stå vid sina ord, genom grund
lagsfärclasete antaganda i macsa så höra de.