MILITAR-AFDELNING. Under berämningen Några ord om organisationen af generalbefäl inom vår krigshär har i Februari j månads-häftet af Kongl. Krigsvetenskapsakademiens tidskrift influtit en artikel, som vi ej, i hvad den angår i allmänhet försvaret för denna organisation, ; ämna bestrida, men hvilken destomera påkallar ett ogillande af den tydligt framstående syftningen att. utgöra ej allenasi ett försvar, utan rent af ett förordande för det närvarande befordringsväsendet till majorsplatserna inom armen. Då detta sedan 1844 eller rättare sagdt sedan den tid framlidne exellensen Brahes inflytande på armåens angelägenheter undanträngdes af ett annat, utöfvats på ett mer och mer arbiträrt och inkonseqvent sätt, antyder försvaret för detsamma mera käckhet än urskiljning och : rättskänsla. Vi skola försöka att vederlägga några hufvudpunkter deruti. Författaren och äfven tidskriftens redaktion påstå, att det enligt nu gällande föreskrifter åligger, eller åtminstone borde åligga regementschefen att, på förslag till. en ledig majorsbeställning, uppföra den skickligaste kaptenen i regementet, utan afseende på dess tur. Deremot lyder föreskriften härom . i 4:a delen, 3:e kap.. 51 49 mom. Tjenstgöringsregl. sålunda: Regementschefen må, då den äldste ryttmästaren eller kapten, ehuru för öfrigt skicklig, saknar :deni: för en major nödiga fallenhet, till majorsbeställ-) ningen i underdånighet föreslå en yngre mera pas-: sande kapten; dock blifver det på hans ansvar, att. den sålunda föreslagna äger de förtjenster, som tilll. ett sådant företräde honom berättiga. Finnes det den ringaste öfverensstämmelse emellan förbemälte påstående och den verkliga föreskriften? Hvar och en, som ej af biafsigter förvillas,! inser lätt att författarens uppfattning af föreskriften ! är antingen en godtycklig tolkning eller ett groft!l missförstånd. — Föreskriften ålägger -påtagligen att; göra afseeade på tur, dock med förbehåll att den i, tur varande äger de för tjenstens bestridande erforderliga egenskaper. : Detta är förnuftigt och rätt och tillfyllestgörande i tjenstens välförstådda intresse. — Författarens princip deremot leder till ett komplett godtycke hos vederbörande chefer, generalbefälbafvare och krigsstyrelsen; lemnar vägen öppen för höga sidoinflytanden, såsom man redan vid mera än ettl4 tillfälle har erferit, och uppmuntrar inom officerskårerne inställsamiheten, lycksökeriet och egenkärle4 kens oblyga anspråk. Dessa moraliska lyten skola snart i grund förstöra allt som hittills har gjort vårt yrke aktadt utom oss och älskadt inom oss, så till ytterlighet vi än äro vanlottade på alla materiela fördelar : kamratskap, endrägt, broderlig välvilja hålla sig uppe mot torftighetens pröfniogar, men ej emot de dåliga passioner, som vår tids befordringsväsende lössläpper. Vi tro, att dessa förhålländen förtjena att lägga på vågskålen jemte den princip författaren förordar; Vi tro, att det är likaså maktpåliggande att besätta så väl majors, som andra platser inom armån med -hederö ligt folk, som med skickligt folk, och att. således skickligheten inom befälet ej bör -befordras genom medel, som undergräfva moraliteten. Kan regementschefen, ännu mindre generalbefälhafvaren och minst krigsstyrelsen positift bedöma, hvem som af flere skickliga innehar den superlativa skickligheten till en majorsplats, då personen aldrig har haft tillfälle att visa sig annorlunda än som skicklig Kepten? Vi frukta att det blir en gordisk khnut!, som afhugges af godtycket eller favoritskapet. Om detta sätt att gå. tillväga icke gillas: hvad är def då, som bör afgöra frågan? Jo, ingenting annat än tur ibland dem, som: anses vara till platsen g lämpliga. : tta Ostridigt har författaren. rätt deruti;-att ämnen Å till regementschefsoch generalbeställningarne måste hemtas ur majorsgraden ); men haps slutsats, att!c ala mejorer derföre måste äga egenskaper ej alle-lt nast för majorsplatsen, utan ock för de högsta mi-ö litärbefäl, är icke dessmindre falsky och har väl egentligen blifvit framkaståd blott föratt gifva stödlt åt det godtyckliga befordringsväsendet. Majorsplat-11 serne äro. nemligen tre gånger talrikare än dessalt högre militärbefål, och till dem kan såledeskrigs-! styrelsen, med förbigående af mängden, utvälja en-l1 dast de skickligaste. l Såsom princip kan det visst icke försvaras, att en kapten vid 50 års ålder befordras till major, blott! för att hereda honom högre pension. : Men å andra i f 1 j 1 j 1 . na var hö ft vn DA op ( z 1 1 i I I 1 r sidan är åter den principen, att företrädesvis befordra de yngsta i graden, och att i alla händelser af-l:! klippa fortkomsten för dem, som hunnit nära till eller fyllt 50 år, ett så komplett oförstånd och en så kränkande orättvisa, att ingen förnuftig och välvillig, styrelse borde låta sådant komma sig till last. — Själsförmögenheterna bruka vid denna ålder ännu icke vara förslappade; krigsoch ; verldskännedom, som författaren fordrar kos-en major, kan väl icke minskas med åren, och de fysiska krafternas mått beror af så mångfaldiga individuela omständig-! heter, att den ene kan detta afseende vara lika majorsmessig vid 50 år, som en annan vid 40 0. 8. v.. Hvarföre skulle han då ifrån befordran utestän-: gas? Kanske derföre att han, såsom författaren sä-! ger, vore 70 år innan ban hunne bli general; Den-! na olägenhet är ju lätt afhjelpt om han aldrig blir! general, utan utestänges från befordran då hans! tjenstbarhet uppbör, men icke förr. — Dessutom är det ovedersägligt, att kompanichefsplatsen i alla hän-: sgenden tar krafterna lika mycket i anspråk, som tredje majors. Är det åter författarens och jemväll! styrelsens mening, att man vid denna ålder borde l lemna äfven kaptensplatsen, och att man, i tillbakasättandet, borde se en påminnelse derom; så bestri( da Vi alldeles icke nyttan för armen af ett yngre befäli allmänhet; men så länge staten sätter befä-! let uppå Svältkur under tjönstetiden, räcker det tiggarstafven till ålderdomsstöd och slutligen ockrar på ls dess begrafning, lär. den: påpekåde påminnelsen så hjertlös, att vi för styrelsens eget anseende och he-der skulle önskat att den aldrig hade skett och aldrig måtte komma att ske. ( Tagen ;kan förnuftigtvisbestrida. författarens. påstående, att många kompanichefer äro olämpliga tilll5 majorsbefäl; och utan anspråk uppå. ett sådant, räk-5 nar mången sig tillgodo den trösten författaren lem! nar, att den lägre befälhafvarens väl uppfyllda plig-te ter äga lika anspråk på aktning, förtroende och er-jS Kännande, som den högres,, Det är icke den -öfver-f vägande förtjenstensoframdragande som: klandras, I utan ett befordringsväsende, som, under oförevändsS ning att äga detta till mål; afviker ifrån förnuftiga. och rättvisa principer, och sålunda drar, fram detl! yngre befälet. med tillhakasättande af det äldre, blott för ålderns skull: drår fram förmönta, åldrig pröfvade förtjenster, dem lycksökarens anspråk föra till torgs. Följden häraf är, att medelmåttan intagorn det rum, man iabillar sig Kafva Heredt förtjensten, och oörfarenheiensfamlar i mörker,om de skyldighe-)f ter, , man lemnat den att uppfylla. . Många exempel!) häruppå skulle kunna anföras; men då meningen med denna uppsats icke är att så ny utan i! blott alt uttala (ett varningsord, må def Jä Och författärens uppmaning till hvarje officer att) besinna och begrunda; att konungen, i sin fällmakt? för underlöjtnanten, ingalunda utfästat sig att be11