vi skulle icke säga ett ord på den nu ifrågavarandes null, om vi behöfde frukta att hans ro deraf kunde störas. Men om; man talar om de döda,-så är det till de lefvandes uppbyggelse; om vi nedgöra. Felix Pyats stora skådespel, så jär.det kanske för att till skyarne upphöja hr Blanches sednaste lilla -vådevill... Vi få väl se. De lefvande! Ack, de hafva lefvat med litet lif, den :dramatiska konstens barn på sednare tiden. -Förgäfves har grefve Herrman varit ädel och complaisant, förgäfves har den ömma Ines intrigerat och sedan så vackert årigrat sig; den otacksämma publiken har öfvergifvit teaterns gudomligheter för att egna sin dyrkan åt gudinnan Vår, som kom med solsken och vackert väder. Ett dagsregn skulle utan tvifvel gifva teatrarne fullt hus på qvällen, de behöfde endast slå upp sina portar. I morse stänkte det smått; strax vände vi ryggen åt Naturen, började tänka på Konsten och satte oså ner att göra en revy af de sednaste företeelserna inom teaterns verld. Lumpsamlaren — efter vi en gång börjat med honom .— har hittills för oss fått temlisen obemärkt passera. Han kunde ej bättre begära, ruskig som han var; och om vi peka på hans elände, så är det till loford af de artisters sträfvanden genom hvilka han så länge som tills nu uppehållits på vår scen och äfven förvärfvat några applåder. : Hr Felix Pyats pjes Hade ett mästerstycke till prolog, i den meningen att prologen skall förbereda åskådaren på styckets handling. Dystert sceneri. Två skuggor famla i mörkret. Det är ett par lumpsamlare, den ene upprorisk mot samhället, hatfull, mordisk; den andre undergifven, nöjd med sin usla lott, menniskovänlig. ...Den ene träder med stadiga steg in på brottets bana; den andre raglar fram på dygdens stig. Der visar sig en ensam vandrare. Pierre mördar och plundrar honom; Jean löfvar att bli en far för den döendes barn. Så n skymt af gendarmerna, dessa den gudomliga vedergällningens hämnande englar i nyfransk kostym. Prologen är slut. De följande fem akterna utgöra blott variationer på detta thema af mord och plundring, hvars refräng är: hellre dö på schavotten än deva i elände! s Förfåttaren har skrifvit en notice, till marseljäsen och tillhörde i nationalförsamlingen det socialistiska partiet. Hvad kunna hans båda lumpsarölare ha för en relation till det sociala och politiska lifvet? Man har gissat att de skulle framställa kontrasten mellan fattigdom parat med själsadel och rikedom i förening med andlig gemenhet; men Pierre Gärousse var lika gemen i sin egenskap af fattig lumpsamlare som när han sedan uppträdde såsom den, rike baron de Verneuil. Märk, herr baronen håde uppdykt-ur rännstenen! Om han fordom under bättre dagar visat anlag tilll bofaktighet, så hade han under sin förnedring haft tillfälle att rena sin själ i eländets dy, il fall det hörde till pjesen att allt godt skulle derutur härflyta. Med eller utan afsigt har förf. således visat oss att det fins dåligt folk äfven -Sland,männen af folket och att en usling icke blir bättre karl för det han blir rik och titulerad baron. Hvilken lexax af socialismen åt kommunismen! . Efter styckets första representation angåfvo vi med ett par ord kompositionens brokighet. bavi förfarit att en annan tidningsre!Sit Lumpsamlaren i afseende på teanst högre än något stycke han erinrar 23 hafva sett. Det är icke allenast de väl anbragta effekterna, som aflocka honom detta toford; det-är fastmera hela plananläggningen samt det väl beräknade och motiverade i alla dess detaljer — med ett ord, hvad man kunde kalla det tekniska arbetet i kompositionen. Så olika kan en sak bedömmas. Sam-! ma rec. har sagt att fylleriscenerna ickevoro burleska; men publiken har skrattat åt dem.,; Vi medgifva att vi, vid tankan på attdet vari, den äd!e Törsslow som anlagt drinkarens vi-Ji ( ( j l driga mask, kände oss föga böjda att deltaga i detta skratt. Herr Torsslöw tog rollen sådan den var. Kunde han väl tvifla på fullständig triumf der Fråderic Lemaitre vunnit en sådan? Om, den store Fredrik en gång debu-l; terat Som lejonet i Pyramus och Fhisbe, så l; visste herr Torsslow med sig, att han :alltidl: varit, är och förblifver ett lejon på vår scen.li Den äktoingsvärda Publik som studerar Dag! bladets följetong känner till den spirituellej! Alexandre Dumas historier: om menniskor med : afhöggna: hufvuden, som icke dessmindre visat omisskänneliga tecken till lif. Grefve Herrman, von Schaumburg, en skapelse af samme för-l. fattare, berättar ett dylikt äfventyr om sin stamfar; och vi disputera visst icke att sådana l! ädla ätter kunna finnas hvilkas anherrar varit mer eller -mindre hufvudlösa, hvilket på intet sätt hindrät dem att visa sin undergifvenhet för siha:suveräner, liksom den: förste Schaumburg, som, sedan han blifvit i nåder halshuggen, reste sig upp och bugade sig för kejsar Carl den fjerde. Detta förbindliga sätt synes ha gått i arf ända till hans. sista ättling, den nu på tapeten komne grefve -Herrman, som, för att icke vara sin unga maka och hennes tillbedjare i vägen, intar ett gift, det grefvinnan bestämt för sig-sjelf. Denna katastrof är verkligen ganska öfverraskande, man erbjöd oss ett vad om 100,000 riksdaler att vi icke skulle kunna gissa oss till den; och det är sant att vi i betraktande af styckets lugna, tyska hållning — tycsdess karakter passar fullkomligt till de i detsamma förekommande namnen Schaumburg, Florsheim, Stauffenhach, Dorner, Ritter och Sturler; — isbetraktande deraf, säga vi,l beredde: vi oss på sen mera ordentlig skilsmessa, i laga form. Grefve Herrman har svurit att egna silt lif åt Marie von Stauffenbachs lycka, det är då rätt och billigt att hån afstår från sin plats när han erfar att hon älskar en