vi skulle icke säga ett ord på den nu ifråga-
varandes null, om vi behöfde frukta att hans
ro deraf kunde störas. Men om; man talar om
de döda,-så är det till de lefvandes uppbyg-
gelse; om vi nedgöra. Felix Pyats stora skåde-
spel, så jär.det kanske för att till skyarne upp-
höja hr Blanches sednaste lilla -vådevill... Vi
få väl se.
De lefvande! Ack, de hafva lefvat med litet
lif, den :dramatiska konstens barn på sednare
tiden. -Förgäfves har grefve Herrman varit
ädel och complaisant, förgäfves har den ömma
Ines intrigerat och sedan så vackert årigrat sig;
den otacksämma publiken har öfvergifvit tea-
terns gudomligheter för att egna sin dyrkan
åt gudinnan Vår, som kom med solsken och
vackert väder. Ett dagsregn skulle utan tvif-
vel gifva teatrarne fullt hus på qvällen, de be-
höfde endast slå upp sina portar. I morse
stänkte det smått; strax vände vi ryggen åt
Naturen, började tänka på Konsten och satte
oså ner att göra en revy af de sednaste före-
teelserna inom teaterns verld.
Lumpsamlaren — efter vi en gång börjat
med honom .— har hittills för oss fått temli-
sen obemärkt passera. Han kunde ej bättre
begära, ruskig som han var; och om vi peka
på hans elände, så är det till loford af de ar-
tisters sträfvanden genom hvilka han så länge
som tills nu uppehållits på vår scen och äfven
förvärfvat några applåder. :
Hr Felix Pyats pjes Hade ett mästerstycke
till prolog, i den meningen att prologen skall
förbereda åskådaren på styckets handling. Dy-
stert sceneri. Två skuggor famla i mörkret.
Det är ett par lumpsamlare, den ene uppro-
risk mot samhället, hatfull, mordisk; den an-
dre undergifven, nöjd med sin usla lott, men-
niskovänlig. ...Den ene träder med stadiga steg
in på brottets bana; den andre raglar fram på
dygdens stig. Der visar sig en ensam van-
drare. Pierre mördar och plundrar honom;
Jean löfvar att bli en far för den döendes
barn. Så n skymt af gendarmerna, dessa den
gudomliga vedergällningens hämnande englar i
nyfransk kostym. Prologen är slut.
De följande fem akterna utgöra blott varia-
tioner på detta thema af mord och plundring,
hvars refräng är: hellre dö på schavotten än
deva i elände! s
Förfåttaren har skrifvit en notice, till mar-
seljäsen och tillhörde i nationalförsamlingen
det socialistiska partiet. Hvad kunna hans
båda lumpsarölare ha för en relation till det
sociala och politiska lifvet? Man har gissat
att de skulle framställa kontrasten mellan fat-
tigdom parat med själsadel och rikedom i för-
ening med andlig gemenhet; men Pierre Gä-
rousse var lika gemen i sin egenskap af fattig
lumpsamlare som när han sedan uppträdde så-
som den, rike baron de Verneuil. Märk, herr
baronen håde uppdykt-ur rännstenen! Om
han fordom under bättre dagar visat anlag tilll
bofaktighet, så hade han under sin förnedring
haft tillfälle att rena sin själ i eländets dy, il
fall det hörde till pjesen att allt godt skulle
derutur härflyta. Med eller utan afsigt har
förf. således visat oss att det fins dåligt folk
äfven -Sland- ,männen af folket och att en
usling icke blir bättre karl för det han blir
rik och titulerad baron. Hvilken lexax af so-
cialismen åt kommunismen!
. Efter styckets första representation angåfvo
vi med ett par ord kompositionens brokighet.
bavi förfarit att en annan tidningsre-
!Sit Lumpsamlaren i afseende på tea-
nst högre än något stycke han
erinrar 23 hafva sett. Det är icke allenast
de väl anbragta effekterna, som aflocka honom
detta toford; det-är fastmera hela plananlägg-
ningen samt det väl beräknade och motiverade
i alla dess detaljer — med ett ord, hvad man
kunde kalla det tekniska arbetet i komposi-
tionen. Så olika kan en sak bedömmas. Sam-!
ma rec. har sagt att fylleriscenerna icke- voro
burleska; men publiken har skrattat åt dem.,;
Vi medgifva att vi, vid tankan på attdet vari,
den äd!e Törsslow som anlagt drinkarens vi-Ji
(
(
j
l
driga mask, kände oss föga böjda att deltaga i
detta skratt. Herr Torsslöw tog rollen sådan
den var. Kunde han väl tvifla på fullständig
triumf der Fråderic Lemaitre vunnit en så-
dan? Om, den store Fredrik en gång debu-l;
terat Som lejonet i Pyramus och Fhisbe, så l;
visste herr Torsslow med sig, att han :alltidl:
varit, är och förblifver ett lejon på vår scen.li
Den äktoingsvärda Publik som studerar Dag- !
bladets följetong känner till den spirituellej!
Alexandre Dumas historier: om menniskor med :
afhöggna: hufvuden, som icke dessmindre visat -
omisskänneliga tecken till lif. Grefve Herrman,
von Schaumburg, en skapelse af samme för-l.
fattare, berättar ett dylikt äfventyr om sin
stamfar; och vi disputera visst icke att sådana l!
ädla ätter kunna finnas hvilkas anherrar varit
mer eller -mindre hufvudlösa, hvilket på intet
sätt hindrät dem att visa sin undergifvenhet
för siha:suveräner, liksom den: förste Schaum-
burg, som, sedan han blifvit i nåder halshug-
gen, reste sig upp och bugade sig för kejsar
Carl den fjerde. Detta förbindliga sätt synes
ha gått i arf ända till hans. sista ättling, den
nu på tapeten komne grefve -Herrman, som,
för att icke vara sin unga maka och hennes
tillbedjare i vägen, intar ett gift, det grefvin-
nan bestämt för sig-sjelf. Denna katastrof är
verkligen ganska öfverraskande, man erbjöd oss
ett vad om 100,000 riksdaler att vi icke skulle
kunna gissa oss till den; och det är sant att
vi i betraktande af styckets lugna, tyska håll-
ning — tycsdess karakter passar fullkomligt till
de i detsamma förekommande namnen Schaum-
burg, Florsheim, Stauffenhach, Dorner, Ritter
och Sturler; — isbetraktande deraf, säga vi,l
beredde: vi oss på sen mera ordentlig skils-
messa, i laga form. Grefve Herrman har svu-
rit att egna silt lif åt Marie von Stauffenbachs
lycka, det är då rätt och billigt att hån afstår
från sin plats när han erfar att hon älskar en