nes närvaro framstammat. Endast hemma hos sig sjelf
ensam på sin bädd, hörd af ingen, i den tysta natten, ut
ropade han suckande: Marie, jag älskar dig! Ju starkare
och renare en manlig själ är, desto mera svag och skygg
återhållsam visar den sig i qvinnans närvaro. Det hårda
ste stålet är ock det sköraste.
Då begge slutligen inträdde i kammaren, funno de der
sjuka modren icke ensam. Vid hennes säng satt en lång
mager man, hvilken med obehaglig näston till hennes upp:
byggelse läste i en andaktsbok med titel: Christliche;
Seufzer einer sterbenden Seele. (En döende själs kristlig
suck.)
Under Maries frånvaro hade en granne, f.d. handtver
kare, vid namn Kramer, smugit sig in till den sjuka mo
dren. Han hörde till de ,stilla i landet, till pietistern:
som i den höga och allerhögsta nådens solsken (under de
sednaste åren växt upp i Berlin såsom svampar. Med sit
handtverk hade han för längesedan upphört och ingen visste
hvaraf han egenthgen födde sig och sin familj. Om mar
frågade honom, så log ban slugt, såg med sina små grå
aktiga ögon upp mot bimmelen, utsträckte sina långa, viss:
nade händer och hviskade i salig ton:
För de rättfärdige låter Herren regna manna från him
melen och skickar sina korpar til! profeten med spis fö
dess svaga lekamenn.
Han hade redan öfver en qvart suttit hos den sjuk:
frun, läsande och talande om gudliga saker. Så snart har
märkte, att Marie gått ut, smög han in i kammaren med
den andliga boken under armen och ett par simpla näs
glas med kopparbågar på näsan. Först frågade han hu
grannfrun mådde; så småningom ledde han samtalet på dö-
den och det eviga lifvet. För den arma svaga frun skil-
drade han helvetets plågor i de bjertaste färger och upp:
manade henne att göra bot och bättring innan hon öfver-
raskades af den nära förestående döden. Utan skoning lät
han henne förstå, att läkaren icke mer hyste något hopp
om hennes vederfående.
Då våren kommer, min kära grannfru, fortfor der
känslolöse, som nästan njöt af hennes förtviflan, oskall mar
bära eder bort till grafveno.