rit anställdt emot denne arme man, och hvarje bättre
känsla revolteras vid den här nyttjade benämningen
af pbrott och brottslig, och åberopandet af miss-
gerningsbalkep. Huru förlikes sådant med den sam-
vetsfrihet man i Sverige säges äga? Hvad skola an-
Ira nationer om oss tänka, då de se den bigotta
förkättringsandan (den kan ju ej kallas annorlunda?)
03 Oss uppstiga ur sin graf att spöka midt på ljusa
lagen? Att sådane lagrum som de mot Nilssen åbe-
ropade ännu qvarstå i vår lagbok, hedrar icke våra
tänder och vår tids: upplysning. Skola menniskor
lå aldrig lära att den ene af oss icke äger doms-
ätt öfver den andres samvete? och hvilket är väl
mera aktningsvärdt, antingen ett ärligt erkännande
utaf sin öfvertygelse, eller ett skrymtaoktigt förekande
leraf? Allting synes hos Nilson vittna om sannings-
särlek och uppriktighet? Baptisterna äro dessutom,
var de finnas, ganska exemplariske och gode krist-
re, trogne undersåter och ibland de stilla uti lan
lena. Några notiser om dem torde här ej vara på
rätt ställe.
Baptisterne skilja sig från andra kristne hufvud-
sakligen i läran om döpelsen, den de påstå bör ske
senom immission (nedsänkning) och tillåtas sådane
versoner blott som kommit till full öfvertygelse om
sristna religionens sanningar och beslutit att efter-
ofva dem. De förneka att någon kan bindas till
0 annans öfvertygelse och löften. De delas i all-
mnänna, som äro Armenianer, och särskilte, som äro
Calvinister. Ibland dem finnas äfven de som avtaga
tt allegoriskt dop utan allt vatten. Några medgifva
in blandad kommunism som det heter, det vill
äga, de tillåta personer, som icke blifvit döpte ge-
rom immission men med trons lydnad antagit Chri-
ti lära, att deltaga uti nattvarden med dem. Detta
nar likväl gifvit anledning till mycken kontrovers.
De allmänna baptisterne, som utgöras af messecngers,
lders och deacons, hafva en årlig sammankomst i
London den första tisdagen efter Pingst, bvarefter
le hålla en gemensam kärleksmåltid. Detta bruk
har fortfarit i mer än hundra år. Man hear ifråga-
satt riktigheten att uteslutande kalla dem baptister
som döpa vuxna pereoner genom immission. De
venämneas derföre af många för antipedobaptister,
ill att beteckna deras förnekande af dopets gil-
ighet för barn. MNaronet anabaptister anse de
jelfva för ett skymford. Det tillkännagifver, säga
le, lika mycken okunnighet som illiberalitet. De
iro i England, der de i stor mängd finnas, allmänt
värderade för sin fromma och samvetsgranna vandel.
J. P. Wiåhlins Dagsländor, pag. 136, finnes en
erättelse huru det tillgår vid deras dop, med nå-
ra andra omständigheter dervid.
Us ————— 3