MARIE.
Vi lemnade Marie i det ögonblick, då hon tog afske
af legationssekreteraren, hvilken nästan med vild slet si
utur hennes armar. Tyst gråtande fortsatte hon väge
till sitt hem. Utanför. porten väntade en karl på henne
Det var Rolf, machiharbetare från Borsigs fabrik. Redai
på afstånd kände hon igen honom; darföre saktade hon si
gång och aftorkade med sin näsduk tårarne som nedrul
lade från hennes kinder. Afven han hade redan sett flic
kan och skyndade derföre till hennes möte för att hels
god afton. Hans af arbetet härdade, kraftiga och grofv
hand fattade hennes och tryckte den.
God afton, Mariel utropade arbetaren med full bröst
ton, hvilken klang djupt såsom en orgelton.
God afton, Rolf, svarade flickan förlägen; denna gån
var henne mötet icke så okärt som eljest, emedan mo
dren i främmandes närvaro icke så häftigt kunde förebr
henne för att hon varit ute.
Hur är det med mamma, är hon något bättre
dag ?
Tack, kära Rolf. Hon hostar mindre och har blot
en gång spottat blod,.
Det blir nog bättre; var icke ledsen, Marie! Jag ha
tagit mig friheten att bära hit litet frukt, som läkarer
tillåtit.
Vill ni inte sjelf lemna fram den till henne? De
skall glädja henne att se eder.
Vid arbetarens arm gick Marie uppför de tre trappor
som ledde till hennes lilla rum. Hon måste ofta stödjs
sig vid sin ledsagare, ty hon kände sig så svag och matt
Flera gånger måste hon hvila sig en liten stund. När ho
då lutade sig mot Rolf, genomflög en lätt darrning del
starka mannens leder. Trappan var mörk, hennes kinde;
vidrörde hans, han tände hennes andedrägt, hennes flad
drande lockar, som lätt ströko förbi hans panna. Han dar
rade och var nästan svagare än bon. Huru gerna had:
han icke velat trycka den älskade Marie till sitt bröst
fast omsluta henne med sina armar, och till henne ut
ropa: Blif min hustru, mitt allt, allt i hela verlden! Mer
han vågade icke. Sin själs bekännelse, som i hvarje ögon
blick sväfvade på bans läppar, bade han aldrig i hen