ler; jag går öfverallt och får veta hvad som sker i hvarje sällskap, det må nu vara så högt som helst. I mitt rum hafva både grefvar och furstar varit, och behandlat Wernerskan, som om hon varit deras hke. Ja, jag vill göra hvad i mina krafter står för att befordra eder lycsa och hvad Marie beträffar, så låt icke heller den saken göra eder grått hår. Jag antager mig saken! och ni behöfver icke mer bekymra eder deromp. Räkna på min tacksamhet, och om ni behöfver pengar, så säg till Ja, nog beböfva vi pengar, min vackra herrex, fortfor fru Werner. Vi måste gifta bort Marie och det så hastigt som möjligt. Jag vet att flickan har en vän, som går till henne. Han arbetar på Borsigs machinverkstad, en ung, hygglig man. Han går hvarje a!ton dit och dödligt kär i flickan. Men sedan ni förvridit hennes hjerna, vill hon icke alls veta något utaf hans frieri. Hon har illa behandlat den stackars unga mannen, så att han nästan varit färdig att taga lifvet af sig för hennes hårdhet; men han kan dock omöjligt ligga ifrån hennex. Men hur vet ni allt deta? Ni är verkligen en märkvärdig fru ! frågade legationssekreteraren förvånad, ty fru Werners allvetenhet föreföll honom nästan öfvernaturlig. Mitt. lillfinger säger mig det,, svarade den sluga qvinnan skämtande. ,Således Marie gift. Ni gifver utstyrseln och jag välsignelsen. Jag är beredd till hvarje offer. Åhja, det behöfver väl icke bli alldeles halsbrytande och mutter Werner skall väl ha en liten fyrk med. Lita på mig. Ni behöfver icke ett enda ögonblick bekymra er om hela historienv. Sedan legationssekreteraren på förhand lemnat några guldmynt, lemnade han lugnad denna underbara fru, hvilken, lik en annan försyn,-ledde ett menniskolifs öden. Fru Werner hade slutat sina affårsgöromål för den dasen. Hon kastade en belåten blick på skåpet, hvari hon gömt det gamla silfret: derefter lade hon guldmynten i en lönnlåd2, betraktade leende den biljett som fru Bohn qvaremnat och lagade sig till att omfamna den inkommande dottren, som vänligt framräckte sin späda kind efter modrens kyss.