— Det har förut varit omtaladt i Aftonbl. att Sig-
tuna rådstufvurätt fällt målaren Lehmans hustru till
25 dalers böter och uppenbar kyrkoplikt för det hon,
som efter ett husförhör, då uppgifter aflemnats för
anteckning i kyrkoboken om dem som borde man-
talsskrifvas, skulle enligt domstolens åsigt hafva va-
rit till sinnet uppretad och väckt förargelse vid
gudstjenst.
Nu äro besvär öfver detta utslag af fru Lehman
till-hofrätten ingifna.
I dessa besvär kallar hon rådstufvurättens utslag
laglöst och åberopar sig på vittnesintyg, att hen-
nes sinnesstämning vid tillfället ej varit annorlunda
än vanligt och att hon städse brukar tala högt och
högljudt. Att hon kallat kyrkoherden Alm ,prestp,
medgifver hon vara mycket graverande, men und-
skyller sig med att hon talat norska,. Derjemte
tror hon, att de närvarande blifvit förskrämde af
kyrkoherden Alms hotelse, att sätta henne på skam-
pålen ochicke af hennes uppförande. Slutligen hän-
visar hon till sin afgifna förklaring i frågan om hen-
nes boas rysliga svängning,.
Derefter följer :
Om nu äfven full bevisning vore åstadkommen
derom att jag vid besagde husförhör gjort oljud och
förargelse — hvilken bevisning dock, efter hvad jag
ofvan visat, ej i minsta måtto blifvit vunnen —
kunna, efter hvad jag här nedan tydligen skall åda-
galägga, de åberopade lagrummen med deri före
kommande straffbestämmelser alldeles ej tillämpas
på det brott, hvartill rådstufvurätten sålunda ansett
mig förvunnen. 4 3 kap. Missgerningsbalken
stadgar: Kommer någor drucken i Kyrkio eller
ther Gudstjenst hålles eller eljest gör ther oljud
och förargelse, böte tjugufem daler; och Kongl.
Förklaringen af 1807, som i punkt. 43 stadgar när
kyrkostraff ådömas bör, föreskrifver i 46 mom. af
berörde punkt: I hvardera af de uti 3 kap. 4
Missgerningsbalken omtalte händelser, då någon
falles till ansvar för det han varit drucken i kyr-
ka, vid gudstjenst eller ock eljest gör oljud och
förargelse vid någondera af omförmälte tillfällen.
skall den hrottslige, utom straffet efter lag, jemväl
dömas till uppenbar kyrkoplikt på en söndag. Med
gudstjenst, hvarom talas i nämnde 8, begripes
sjelfva den förrättning då församling och ve-
derbörande prest sammanträdt samt dervid med
bön, sång eller predikan begå sin andakt. Altså
är genom 4807 års Förklaring begreppet Gudstjenst,
i den mening detta ord förekommer i 3 kap. 4
Missgerningsbalken, tydligen och klart bestämdt, och
härmed måste slunda rätteligen endast förstås sjelf-
va böne-, sång- eller predikoförrättningen, hvarmed
vederbörande prest och församling begå sin andakt,
men alls icke andra förrättningar af mer eller min-
dre verldslig egenskap, som presten efter, före eller
emellan sånrg-, bön- eller predikoförrä tningen kar
fiona sig beqvämligt företsga, bvadan också uppen-
bart är, att Sigtuna rådstufvurätts definition å
gudstjenst i förberörde fall — ehuru, såsom uttryc-
kande Sigtuna domstolens subjektiva begrepp om
gudstjenst, i sig sjelf rätt naif och underhållande —
dock ej öfverensstämmer med just de författningar
rättens ordförande borgmästaren Bahrman sjelf åbe-
ropat. Då alltså nu begreppet gudstjenst genom be
rörde förklaring till sitt omfång blifvit inskränkt till
bön-, sång- och prodikoförrättning, samt af ransak-
ningen i målet full visshet blifvit vunnen derom att
det åtalade uppträdet egt rum sedan bön- och sång-
förrättningen voro afslutade samt innan sjelfva ka-
techesförhöret — hvilket förhör till och med enligt
citerade förklaring ej ens för gudstjenst kan anses —
tagit sin början, utan under det uppgifterne till förestå-
ende mantalsskrifning af pastor i kyrkoboken anteck-
nades och granskades, följer häraf den obestridliga san
ning, att det förmenta brottet ej under gudstjenst
blifvit begånget, och att jag, om jag äfven blifvit
öfvertygad att vid omförmälde tillfälle gjort oljud
och förargelse,. härför aldrig kan stånda ansvar så-
som den der stört gudstjenst, i följd hvaraf ock tyd-
ligt är, att Rådstufvurättens på 3:e kap. 4:e Miss-
gerningsbalken och 4807 års kongl. förklaring grun-
dade utslag är mot tydlig lag och författningar stri-
dande, hvedan alltså berörde utslag med deri mig
ådömd nesliga bestraffning måste, enär detsamma är
i allo lagstridigt, antagas tillkommet antingen a!
oförstånd, okunnighet och vårdslöshet, eller ock här-
leda sig från än grumligare källa. Jag vore visser-
ligen benägen att antaga den förra och mildare för-
klaripgsgrunden; men då jeg besinnar att jag redan
i min slutförklaring till och med till ordalydelsen
citerat 46 mom. 43 punkt. af kopgl!. förklaringen d.
23 Mars 41807 och denna min slutförklaring i pro-
tokoilet för den 44 sistlidne Januari finnes intagen,
är jag förhindrad annan förklaringsgrund till berörde
vidunderliga utslegs tillkomst än det sednare alter-
nativet antaga, helst vid betraktande deraf att jag.
min man och våra barn, alltifrån den stund hr C.
W. Babrman börjat förrätta borgmästarebefattninger
i Sigtuna, der vi i tjugo år varit bosatte, dragits in
i vidlyftiga rättegångar, hvilka utom obehaget äfven
medfört högst betydliga pekuniera utgifter, och at!
vi, som vanligen alltid blitvit den tappanode parten
vid Sigtuna Rådhusrätt, der Bahrman är ordförande
hos höglofl. Hofrätten, der vi bemälde domar och
utslag öfverklagat, vunnit deri rättvislig ändring.
Då nu dertill ransakningen i nu ifrågavarande
mål, på sätt protokollen innehålla, utvisar åtskilligt
formfel: såsom att Rådstufvurätten först i samman
hang med bufvudfrågan pröfvat kyrkoherden Alm:
invändning, att Rådstufvurätten ej vore laga forum
att upptaga och pröfva min å Alm uttagn: genstäm.
ning; att åberopade vittnen tillåtits afhöra parter:
nes vid rätten afgifna berättelser om förloppet vic
det åtalade tillfället, så att till och med ett af vitt
nena, hustru Kemner, börjat sin vittnesberättelse
med endast ett åberopande och bekräftande af hvac
Alm andragit; — så nödgas jag jemväl af dessa om:
ständigheter vördsamligen hemställa, om ej i denne
rättegång, såväl hvad sjelfva ransakningen, som det
fällda utslaget beträffar, mer än tillräckliga anled-
ningar förekommit att till vederbörande advokatfi
skalsembete remittera handlingarne i målet för an-
ställande af det åtal mot Sigtuna Rådstufvurätt
hvartill det kan finna sig befogadt.
— Hudiksvall den 43 April. Sistl. Måndag af-
kunnade Rådhusrätten dom i Sanvalla-målet, då J.
Mellin ech G. Strandberg, för våldet å kustuppsy-
ningsman Skog semt roddarne Engström och Holm.
blefvo dömde till 2 års fästning, jemte serskildt an-
svar för slagsmålet, men frikändes från det af aktor
gjorda påståendet om böter, emedan det i beslag
tagna godset af R. R. icke ansågs, emot deras be-
stämda nekande, tillhöra dem. De affördes härifrån
till Gefle länchäkta doictl Ticdag Svan Lusoama s