framåt och vår bjelte såg Tarletons ryktbara
regemente skynda ned på dem i fullt galopp,
och midt i en skog af damm drifvande fram-
för sig en massa af flyktingar. Wasbingtons
skarpa öga mätte ett ögonblick afståndet emel-
len dem, och derpå sade han:
I dag behöfs inga -e!dvapen, mina gossar.
Fram med det kalla stålet. Och nu, för Gud
och fosterland — framåt!
Och framåt skyndade truppen, lik en ljung-
eld, bastigt genombrytande skyn. Hvarje svärd
blixtrade, hvarje häst frustade af mod, och
jorden darrade under dem. Och i full carritre
rusade de ned på fiendens flank, som, genom
förföljandet bragt i oordning, endast kunde
göra ett svagt motstånd. Häst och ryttare
störtade för amerikanernas häftiga anfall, hvilka
under en stund förfärligt redo ned sina fien-
der. Men brittisk tapperhet måste snart vika
för patriotismen och modet hos Washingtons
kavalleri: de kungliga trupperna vände fien-
den ryggen och togo allmänt till flykten.
Framåt, framåt! kommenderade Washing-
ton, vinkande med svärdet sina män att följa;
minnens dessa myrmidoners grymhet. Hämnd
för våra mördade landsmän!
Vid dessa Ord sporrade hans män, sålunda
påminde om Waxhäwernas slagtande och an-
dra grymheter som föröfvats under Tarletons
ögon, ånyo sina hästar och rusade vildt framåt.
En fullkomligt panisk förskräckelse hade nu
fattat det kungliga kavalleriet, som störtade
fram i fullt galopp, hvar och en blott tänkande
på sig sjelf. Tatt i deras spår följde de upp-
retade amerikanerna, skoningslöst nedhuggande
hvarje rödrock de fingo fatt uti, tills vägen
var betäckt med döda. Främst i denna för-
följelse red Washington, ett företräde för hvil-
ket han hade att tacka icke blott sin ypper-
liga gångare, utan ock sin ifver att uppnå en
officer straxt framför honom, hvilken han, af
dennes bemödande: attrhopsamla flyktingarae,
förmodade vara Tarleton.
Washingtons hastiga ridt förde honom slut-
ligen så långt framom sina män, att ban, vid
en krökning af vägen hastigt befann sig helt