framåt och vår bjelte såg Tarletons ryktbara regemente skynda ned på dem i fullt galopp, och midt i en skog af damm drifvande framför sig en massa af flyktingar. Wasbingtons skarpa öga mätte ett ögonblick afståndet emellen dem, och derpå sade han: I dag behöfs inga -e!dvapen, mina gossar. Fram med det kalla stålet. Och nu, för Gud och fosterland — framåt! Och framåt skyndade truppen, lik en ljungeld, bastigt genombrytande skyn. Hvarje svärd blixtrade, hvarje häst frustade af mod, och jorden darrade under dem. Och i full carritre rusade de ned på fiendens flank, som, genom förföljandet bragt i oordning, endast kunde göra ett svagt motstånd. Häst och ryttare störtade för amerikanernas häftiga anfall, hvilka under en stund förfärligt redo ned sina fiender. Men brittisk tapperhet måste snart vika för patriotismen och modet hos Washingtons kavalleri: de kungliga trupperna vände fienden ryggen och togo allmänt till flykten. Framåt, framåt! kommenderade Washington, vinkande med svärdet sina män att följa; minnens dessa myrmidoners grymhet. Hämnd för våra mördade landsmän! Vid dessa Ord sporrade hans män, sålunda påminde om Waxhäwernas slagtande och andra grymheter som föröfvats under Tarletons ögon, ånyo sina hästar och rusade vildt framåt. En fullkomligt panisk förskräckelse hade nu fattat det kungliga kavalleriet, som störtade fram i fullt galopp, hvar och en blott tänkande på sig sjelf. Tatt i deras spår följde de uppretade amerikanerna, skoningslöst nedhuggande hvarje rödrock de fingo fatt uti, tills vägen var betäckt med döda. Främst i denna förföljelse red Washington, ett företräde för hvilket han hade att tacka icke blott sin ypperliga gångare, utan ock sin ifver att uppnå en officer straxt framför honom, hvilken han, af dennes bemödande: attrhopsamla flyktingarae, förmodade vara Tarleton. Washingtons hastiga ridt förde honom slutligen så långt framom sina män, att ban, vid en krökning af vägen hastigt befann sig helt