palöljande perioderna. Det torde ej n8ga na gon så stör orimlighet, som åtskilliga förmena i den väckta tanken, att Vitterhets-, Historie. och Antiqvitets-akademien kunde upplösas el ler transformeras, sålunda nemligen, att des: vittra förgrening öfverginge till Svenska Aka demien (eller dennes möjliga successor), samt des: historieoch antiqvitets-afdelning till Vetenskaps akademien. Emellertid lemna vi dessa utsigte: tills vidare åsido. Nittonde delen af akademiens Handlingar hvilken i dessa dagar skådat ljuset, innehållej i synnerhet tvenne utmärkta skrifter, jemte åt: skilliga smärre, hvilka ej heller äro att allde les förbise. I främsta rummet sätta vi Bidrag till penningeväsendets historia i Sverige intill Kon. Gustaf I:s tid,, af riksarcbivarier J. J. Nordsiröm. Denna innehållsrika skrift som ensamt för sig utgör ett arbete om 230 sidor, har tillkommit under formen af Inträdestal i akademien den 22 Maj 1849. Afhandlingens första uppslag — allmänna anmärkningar om penningen, — utgöres af resonnemanger på ekonomifilosofisk bas, rörande frågan om penningens natur såsom ett slags ideell representant för varuvärde, noga att skilja frår sjelfva begreppet om det metallvärde penningen visserligen också har (och som bör, så vid! möjligt, hållas i paritet med dess på prägelr utsatta betydelse), men som likväl till sin grundtanke är någonting helt annat. Förf. går dock ifrån filosofemer snart öfver till faktiska uppgifter. Han omtalar Myntfynden i Sverige från de äldsta tider, och beskrifver Myntväsendet, sådant detta ur Nordens äldsta lagar upplyses hafva varit. Här kastas blickar ej blott på Sveriges, utan äfven på Norges och Danmarks myntförhållanden. Småningom träder förf. utom Skandinavien, och läsarens intresse stegras i hög grad vid öfversigten af Romerska, Frankiska, Anglosachsiska, Fransyska, Engelska, Italienska och nyare Tyska mynthistorien. Slutligen återkommer hr N. till Sverige igen; och, med Hanseförbundet och dess myntväsende såsom öfvergångspunkt, företager han afhandlandet af Nordens penningställning under sednare perioden af unionstiden, Christian II:s regering inberäknad. Den andra skriften af betydligare värde; som influtit i denna del, är hr J: E. Rydqvists archeologiska afhandling om Nordens äldsta skådespels. Detta arbete ingafsredan 1836 som täflingsskrift i V. H. o. A: akademien; och vann då dess högsta pris. Derpå publiterades det med akademiens tillåtelse i Skandia... Det kan väl således icke nu kallas en nouveaute i den litterära verlden; men då utan tvifvel mången inom våra dagars publik ej känner det, och säkert med nytta och nöje skall läsa det, var företaget välbetänkt att ånyo allmängöra denna afhandling, som icke borde saknas inom omfånget af akademiens egna Handlingar. Beträffande författaren, har han genom den på sin tid väl accrediterade litteraturtidningen Heimdall och andra arbeten gjort sig tillräckligt känd, för att med sitt namn gifva en god borgen för närvarande framställnings pålitlighet i det faktiska, om :man ock skulle kunna hafva ett och. annat att anmärka vid de 1ledande ideer, hvilka här och der visa sig som genomgående trådar. Vi skola med ett utdrag om Pennaliemen (sid. 45) gifva våra läsare på en gång ett prof på hr R:s skrifsätt och en ganska intressant utsigt öfver ett af de mest barbariska bruk, hvilket här och der ännu (om ock ej längre legaliseradt) vidlåder våra undervisningsverk, och som nu förekommer isoleradt, men, efter hvad hr R. visar, står i nära samband med flere af Medeltidens skådespel och till och med vissa i sjelfva Forntiden gängse religiösa åsigter, hvilka hemligen öfvergått till sednare tider, och till hälften omedvetet inträngt i en mängd christna bruk. Stycket låter: En annan sällsam företeelse är Pennalismen, hvilken otvifvelaktigt, jemte hela universitetsväsendet, kom från Italien. Fortplantad öfverallt i Europa, hann den äfven till Skandien. I den norska staden Bergen skola Hanseatiska sällskapets novitier varit föremål för pennalismens utomordentliga hårdhet. Vid svenska universiteterna fortfor detta bruk ännu i förra århundradet, och man har en beskrifning på en depositions-akt (skådespelet vid pennalismen) i Upsala år 1716, hvilken här bör intaga ett rum, emedan den till sitt upphof och sin gestalt förskrifver sig från Medeltiden. -Ceremonimästaren, kallad Depositor, lät utkläda recipienterna (pennales eller djeknarne, som skulle intagas vid Akademien) i brokig lappdrägt (Mimernas centunculus). De hade svärtade. ansigten (liksom den Grekiske Phallus-bäraren vid Bacchusfesten, och den Romerske mimen); långa öron och horn (såsom hofnarrarne) på hatten, hvaraf skärmen var borttagen; två långa krokar eller svintänder i munnen, hvilka, vid äfventyr af käpprapp, skulle hållas qvar; slutligen öfver axlarne en lång svart kåpa (hvaraf sedermera djeknekappan). Från depositionsrummet blefvo de utjagade af depositor, som bar en lång käpp med en liten yxa iändan; sedan de inkommit i: salen, der åskådarne väntade dem, ställdes de i en Cirkel,: i hvars midt dePositor förmedelst sin käpp mätte och rätade dem, liksom ett led af soldater. Han gjorde åt dem många grimaser och stumma helsningar; derpå gäckades han med derag tokiga utstyrsel, och höll så ett tal, hvaruti han uppräknade ungdomens lyten och brister, samt gjorde föreställningar om behofvet af studier. Under en hastig återgång till gäckeri, ställde ban till dem åtskilliga frågor, dem de voro nödgade att besvara, ehuru detta, i anseende till svintänderna, ej kunde ske annorlunda än med ett slags grymtande, hvilket gaf honom anledning att tillägga dem det derigenom förtjenta namnet, och att undfägna dem med några rapp eller örfilar, tillika med snubbor. Nu blef dem bibringadt, att tänderna betecknade omåttlighet och ungdomsutsväfningar; och ur en Pung, liknande taskspelares,.framdrog han träklåfvar, dem han anbragte kring recipienternas halsar, tills, efter-mycken vedermöda; tänderna föllo på golfyet. Sedan lossades åsneöronen, till bemärkelse, att genom studier menniskans likhet med djuren borde försvinna; derefter borttogos hornen, — råhetens och obändighetens symbol (Bacchi attribut); hvarpå ut pungen upptogs en hyfvel, som gjorde sin tjenst på djeknarnes mage, rygg och sidor, — till tecken af hyfsning genom vetenskaper och konster; sedermera blefvo offren, efter fortsatta narraktiga