palöljande perioderna. Det torde ej n8ga na
gon så stör orimlighet, som åtskilliga förmena
i den väckta tanken, att Vitterhets-, Historie.
och Antiqvitets-akademien kunde upplösas el
ler transformeras, sålunda nemligen, att des:
vittra förgrening öfverginge till Svenska Aka
demien (eller dennes möjliga successor), samt des:
historie- och antiqvitets-afdelning till Vetenskaps
akademien. Emellertid lemna vi dessa utsigte:
tills vidare åsido.
Nittonde delen af akademiens Handlingar
hvilken i dessa dagar skådat ljuset, innehållej
i synnerhet tvenne utmärkta skrifter, jemte åt:
skilliga smärre, hvilka ej heller äro att allde
les förbise. I främsta rummet sätta vi Bi-
drag till penningeväsendets historia i Sverige
intill Kon. Gustaf I:s tid,, af riksarcbivarier
J. J. Nordsiröm. - Denna innehållsrika skrift
som ensamt för sig utgör ett arbete om 230
sidor, har tillkommit under formen af Inträ-
destal i akademien den 22 Maj 1849. Afhand-
lingens första uppslag — allmänna anmärk-
ningar om penningen, — utgöres af resonne-
manger på ekonomifilosofisk bas, rörande frå-
gan om penningens natur såsom ett slags ideell
representant för varuvärde, noga att skilja frår
sjelfva begreppet om det metallvärde pennin-
gen visserligen också har (och som bör, så vid!
möjligt, hållas i paritet med dess på prägelr
utsatta betydelse), men som likväl till sin
grundtanke är någonting helt annat. Förf. går
dock ifrån filosofemer snart öfver till faktiska
uppgifter. Han omtalar Myntfynden i Sverige
från de äldsta tider, och beskrifver Myntvä-
sendet, sådant detta ur Nordens äldsta lagar
upplyses hafva varit. Här kastas blickar ej
blott på Sveriges, utan äfven på Norges och
Danmarks myntförhållanden. Småningom trä-
der förf. utom Skandinavien, och läsarens in-
tresse stegras i hög grad vid öfversigten af Ro-
merska, Frankiska, Anglosachsiska, Fransyska,
Engelska, Italienska och nyare Tyska mynthi-
storien. Slutligen återkommer hr N. till Sverige
igen; och, med Hanseförbundet och dess mynt-
väsende såsom öfvergångspunkt, företager han
afhandlandet af Nordens penningställning un-
der sednare perioden af unionstiden, Christian
II:s regering inberäknad.
Den andra skriften af betydligare värde; som
influtit i denna del, är hr J: E. Rydqvists ar-
cheologiska afhandling om Nordens äldsta
skådespels. Detta arbete ingafsredan 1836 som
täflingsskrift i V. H. o. A: akademien; och vann
då dess högsta pris. Derpå publiterades det
med akademiens tillåtelse i Skandia... Det kan
väl således icke nu kallas en nouveaute i den
litterära verlden; men då utan tvifvel mången
inom våra dagars publik ej känner det, och
säkert med nytta och nöje skall läsa det, var
företaget välbetänkt att ånyo allmängöra denna
afhandling, som icke borde saknas inom om-
fånget af akademiens egna Handlingar. Be-
träffande författaren, har han genom den på
sin tid väl accrediterade litteraturtidningen
Heimdall och andra arbeten gjort sig tillräck-
ligt känd, för att med sitt namn gifva en god
borgen för närvarande framställnings pålitlig-
het i det faktiska, om :man ock skulle kunna
hafva ett och. annat att anmärka vid de 1le-
dande ideer, hvilka här och der visa sig som
genomgående trådar.
Vi skola med ett utdrag om Pennaliemen
(sid. 45) gifva våra läsare på en gång ett prof
på hr R:s skrifsätt och en ganska intressant
utsigt öfver ett af de mest barbariska bruk,
hvilket här och der ännu (om ock ej längre
legaliseradt) vidlåder våra undervisningsverk,
och som nu förekommer isoleradt, men, efter
hvad hr R. visar, står i nära samband med
flere af Medeltidens skådespel och till och
med vissa i sjelfva Forntiden gängse religiösa
åsigter, hvilka hemligen öfvergått till sednare
tider, och till hälften omedvetet inträngt i en
mängd christna bruk. Stycket låter:
En annan sällsam företeelse är Pennalismen,
hvilken otvifvelaktigt, jemte hela universitetsväsen-
det, kom från Italien. Fortplantad öfverallt i Europa,
hann den äfven till Skandien. I den norska staden
Bergen skola Hanseatiska sällskapets novitier varit
föremål för pennalismens utomordentliga hårdhet.
Vid svenska universiteterna fortfor detta bruk ännu
i förra århundradet, och man har en beskrifning på
en depositions-akt (skådespelet vid pennalismen) i
Upsala år 1716, hvilken här bör intaga ett rum,
emedan den till sitt upphof och sin gestalt förskrif-
ver sig från Medeltiden. -Ceremonimästaren, kallad
Depositor, lät utkläda recipienterna (pennales eller
djeknarne, som skulle intagas vid Akademien) i bro-
kig lappdrägt (Mimernas centunculus). De hade
svärtade. ansigten (liksom den Grekiske Phallus-bä-
raren vid Bacchusfesten, och den Romerske mimen);
långa öron och horn (såsom hofnarrarne) på hatten,
hvaraf skärmen var borttagen; två långa krokar eller
svintänder i munnen, hvilka, vid äfventyr af käpp-
rapp, skulle hållas qvar; slutligen öfver axlarne en
lång svart kåpa (hvaraf sedermera djeknekappan).
Från depositionsrummet blefvo de utjagade af depo-
sitor, som bar en lång käpp med en liten yxa iän-
dan; sedan de inkommit i: salen, der åskådarne vän-
tade dem, ställdes de i en Cirkel,: i hvars midt de-
Positor förmedelst sin käpp mätte och rätade dem,
liksom ett led af soldater. Han gjorde åt dem många
grimaser och stumma helsningar; derpå gäckades
han med derag tokiga utstyrsel, och höll så ett tal,
hvaruti han uppräknade ungdomens lyten och bri-
ster, samt gjorde föreställningar om behofvet af stu-
dier. Under en hastig återgång till gäckeri, ställde
ban till dem åtskilliga frågor, dem de voro nödgade
att besvara, ehuru detta, i anseende till svintänderna,
ej kunde ske annorlunda än med ett slags grym-
tande, hvilket gaf honom anledning att tillägga dem
det derigenom förtjenta namnet, och att undfägna
dem med några rapp eller örfilar, tillika med snub-
bor. Nu blef dem bibringadt, att tänderna beteck-
nade omåttlighet och ungdomsutsväfningar; och ur
en Pung, liknande taskspelares,.framdrog han trä-
klåfvar, dem han anbragte kring recipienternas hal-
sar, tills, efter-mycken vedermöda; tänderna föllo på
golfyet. Sedan lossades åsneöronen, till bemärkelse,
att genom studier menniskans likhet med djuren
borde försvinna; derefter borttogos hornen, — råhe-
tens och obändighetens symbol (Bacchi attribut);
hvarpå ut pungen upptogs en hyfvel, som gjorde sin
tjenst på djeknarnes mage, rygg och sidor, — till
tecken af hyfsning genom vetenskaper och konster;
sedermera blefvo offren, efter fortsatta narraktiga