luft, och h: poesien sjelf den plausi framlagda ed vann möjlighet till en för ;nsam utveckling. Men om också meningen, den för allmänheten n med: de 40:s akademi var språkets rena och förädlande, så utgjorde likväl kabinetispolitiken den innersta tanken: konstens i 2 under dennas ok, skaldernas förvandlan kronans lakejer och oratorerne till hovets satelliter — se der det egentliga målet. Syfiet vanns icke, kunde ej vinnas, och borde det ej heller, mer än till hälften; ty samhi och statens förkofran i högre progressiv riktning fordrade lika så väl frisinnade skalder och artister, som historieskrifvare och politi nkare, hvilka, oberoende af hofvets dynasti planer, diplomatiens ofta folk: stridiga bofvets ränker, bibehöllo sitt sinne fri Idande sig och sitt tidehvarf i stort, till framgång för en högre, bättre, andligen rikare anitet. Alltsom desse ofjättrade tänkare och skalder blefvo talrikare och starkare, måsts hofpoesiens akademi sjunka i anseende. Den blef slutligen ej annat än ett föga talrik: koteri af enskilde vänner, hvilka likväl, så in nkte till smak och snille de än må hafva it, dock förtjena aktning i och derföre rättfärdiga anspråket för sig, utan på herravi fver hela nationen i snillets stora fråg r på underhåll från statens sida. Franska oi ;ion upplöstes i sin gamla form heit och :illet 1795, och FlInstitut de France upprättad-s i dess ställe. När på 1800:talet Institutet på fyra klasser, uppdrogs språkets och lit rens vård åt en af dessa klasser, hvilken, ånyo med 40 medlemmar, närmast moisvarasde den fördna Franska akademien. Ville man noga afväga — på ena sidan: gagnet för ;sien sjelf af att hafva en akademi; på andra: skadan för densamma af en sådan nom framkallandet af en mängd tomt frassskeri i landet, bildandet af en här versifierande parasiter, spridandet af den ytlighet som deraf alltid till någon del måste blifva följden, och qväfvandet i samma mån af en djupare, innerligare och mera sann poetisk sinnesstämning hos allmänheten — så torde de: ra oafgjordt nog, åt hvilketdera hållet vågstålen lutar. Likväl måste detta alltid till en betydlig del ankomma på sjelfva modifikationen af en sådan akademis grundlagar. Sven sademien, som hufvudsakligen kan anses edd genom den Franska, har onekligen utgått från samma politiska syfte att göra konsten till ett hjul under statsvagnen; och följderna hafva här i sin mån blifvit desamma. Mena en restauration af Svenska akademien måste uian tvifvel vara lika möjlig, som den Frausyssas ombildning en gång var det; och utan att det derföre behöfver ske på samma sätt. Det kan visserligen sättas ifråga huruvida det icke — för poesien såsom konst, och ej blott såsom språkeller hofprydnad — vore allra! t akademien upphörde. Utan att gå så önar det väl i alla fall mödan, att erse huru det förhåller sig med sjelf ne, underkasta dem oeh sättet för dera yllande någon revision; samt sedermera I a till allmänna vettets pröfning hvad 3 iet heta kan vara att göra. För ati i från Aftonbladets sida med en liten skär bidrag till ett arbete, som den länges snade tanken på nödvändligheten af 2 akademiens restauration, eller åtmin en revision deraf, förr eller sednare måste ga å bane, skola vi måhända vid. tillfölle I s friheten oförgripligen framlägga ett nat till partiernas behjertande på ömse (Forts. följer.)