—Awmwmwmmmvvismee rr som en plåga eller ett nöje, antingen han känner sig dertill ega förmåga eller icke, detta är utan tvifvel ett fel i samhällsinrättningen. Men efter han nu en gång sitter der, så bör han sitta hvarken som en nolla eller som ett block, lagdt till fördämning i tidens flod. Må han akta på tidens tecken, besinnande att hur länge konservatismen envisas att hålla på allt gammalt, så växa den reformyra tidens armar så starka, att de slutligen i desperation våld: samt rifva sönder hela samhällsbyggnaden, som dock endast småningom borde formas efter tidsendan. I den pågående politiska kampen behödes ruedlande krafter, som, genom bildning och menniskokärlek, upphöjda öfver partierna, kunde lära sans och försonlighet å ömse sidor; önskligt vore, om biskopparne öfvertoge detta medlarekall. — Utan att behöfva serskildt anmärka dt, lärer man för öfrigt kunna tega för afgjordt, att biskop F:s nödtvungna frånvaro vid den instundande riksdagen, under det betydelsefulla förstå årelaf sitt nya embete, af hela stiftet betraktas som en stor olycka ). Ena bland tidens mest maktpåliggande frågor, som i längden omöjligen låter afspisa sig med nej eller med halfmesyrer, är skolreformen; och här är biskopen såsom ephorus en högst betydande person. Så långt är denna fråga kommen hos regeringen och folket, att allt, som står i vägen för det uppväxande slägtets uppfostran i verkligt metborgerlig riktning, måste undan. Hur önskiigt då, att på Rudbecks stol finna en man, som satte sig i spetsen för rörelsen, ledde dess gång, försonade det nya och gamla, höll nyhetsifvern inom gränsorna och lugnade de stationära, som frukta redan vid utbytet af nägra gamla former och namn! Man har svårt för att sätta tro till de uppgifter, tidningarne innehållit rörande biskop Fablerantz redan vidtagna åtgärder i skolfrågan; och har det verkligen så passerat, som säges, så kan man omöjligen förklara hans förlarande annorlunda än genom en, i alla fall både oväntad och klandervärd, obekantskap med det vigtiga ämnet. Att en man med hans skarpsinnighet skulle söka en herostratisk ära i att med fullt medvetande motarbeta och gäcka en förboppning, hvars realisering enligt nationens vilja numera icke kan hindras, låter ej tänka sig ). Visitatlioner i församlingarne äro ganska vigtiga. I sitt mest sollenna skick kallas de zgeneral-visitationer). göra alltid någon. om ej mycken nytta, och må således gerna så qvar, helst de naturligtvis ej komma så ofta i fråga. Men månna der ej vore skäl att jemte dessa anställa ett annat slags visitalioner, om de så må kallas, bestående deri att bi-skopen, på Carl XI:s maner, helt oförmodadt he!sade på i socknarna här och der, gjorde sig uederrättad om ställningen med ett och annat, gaf råd, uppmuntriogar, varningar, förebråelser, a!lt efter omständigheterna? Detta vore för chefen mindre trö:tsamt, för presthusen mindre kännobart, och skulle utan tvifvel mången gång verka lika mycket och någon gång kanske mera verkligt godt, än de ceremoniösa hittills brukliga visitationerne. Med de lojala tänkesätt, som tillhöra Svenskarne! i allmänhet och deras prester isynnerhet, behöfver en biskop, för att ega gebör och vinna anseende, ingajunda, åtminstone högst sällan, strängt iakttaga sin höga värdigbet. Faderligt allvar och sann välvilja draga allas hjertan till en förman, som icke yrkar ögonblicklig och blind lydcad. Förtroende vore utan vifvel här det mest välsignelsebringaude band meljan förmannen och de underordnade. En prest bör ill stiftschefen, den högvördige fadren,, stå i det innerliga förhållande, att han känner behbof af att söka hans mogna råd och utan tvekan nalkas honom, öppenbjertigt framställande de svårigheter, som mången gång möta vid embetets utöfning. Att en biskop skall vara gästfri är en urgammal embetspligt, föreskrifven i sjelfva Bibeln, och som väl sällan blifvit åsidosatt. I lönen synas ock tafelpenningar vara inberäknade. Huru önskligt, om oresterne och alla församlingens medlemmar här hade tt värdigt exempel i enkelhet oeh sann humanitet, utt mat och drick ej blefve den enda välfägnaden, utan umgängeslifvet i detta hus blefve en föresyn ör allt så kalladt bättre folk, att hålla lifvet för mer än maten, att fästa uppmärksamheten vid ädare föremål, religion, vetenskap, konst och natur, å att vid en ledig aftonstund något annat och bättre må intressera menniskor med anspråk på bildning, in uteslutande detta själsdöfvande kortspel, som till idehvarfvets skam florerar i alla städer, stiftsstaden ngalunda undantagen. I detta afseende tror man ig framför allt hafva mycket att hoppas af stifiets ye biskop. Slutligen torde den önskan icke vara ur vägen, utt förmannen mod slösande af toma titlar icke nåtte nära fåfänga och lycksökeri inom ståndet; att 1tdelandet af prostfullmakter måtte, om icke helt och vållet upphöra (hvilket af många skäl vore önskrärdt), åtminstone ske mera sparsamt än hittills, ch när det någon gång sker, såsom en utmärkelse tt förtjensten, det icke må kunna anses som en skylt Jå de ödmjukaste guldgossarne. ) Hvad menas med denna nödtvungna frånvaro från riksdagen? ) Uppgifterna i tidningarne härom hafva varit grundade på officiella, till regeringen inkomna handlingar. — Också märkes, att realiseringen lika mycket är regeringens vilja, som nationens. Red. anm.