—Awmwmwmmmvvismee rr
som en plåga eller ett nöje, antingen han känner
sig dertill ega förmåga eller icke, detta är utan tvif-
vel ett fel i samhällsinrättningen. Men efter han
nu en gång sitter der, så bör han sitta hvarken som
en nolla eller som ett block, lagdt till fördämning i
tidens flod. Må han akta på tidens tecken, besin-
nande att hur länge konservatismen envisas att hålla
på allt gammalt, så växa den reformyra tidens ar-
mar så starka, att de slutligen i desperation våld:
samt rifva sönder hela samhällsbyggnaden, som dock
endast småningom borde formas efter tidsendan. I
den pågående politiska kampen behödes ruedlande
krafter, som, genom bildning och menniskokärlek,
upphöjda öfver partierna, kunde lära sans och för-
sonlighet å ömse sidor; önskligt vore, om biskop-
parne öfvertoge detta medlarekall. — Utan att be-
höfva serskildt anmärka dt, lärer man för öfrigt
kunna tega för afgjordt, att biskop F:s nödtvungna
frånvaro vid den instundande riksdagen, under det
betydelsefulla förstå årelaf sitt nya embete, af hela
stiftet betraktas som en stor olycka ).
Ena bland tidens mest maktpåliggande frågor, som
i längden omöjligen låter afspisa sig med nej eller
med halfmesyrer, är skolreformen; och här är bi-
skopen såsom ephorus en högst betydande person.
Så långt är denna fråga kommen hos regeringen och
folket, att allt, som står i vägen för det uppväxande
slägtets uppfostran i verkligt metborgerlig riktning,
måste undan. Hur önskiigt då, att på Rudbecks
stol finna en man, som satte sig i spetsen för rörel-
sen, ledde dess gång, försonade det nya och gamla,
höll nyhetsifvern inom gränsorna och lugnade de
stationära, som frukta redan vid utbytet af nägra
gamla former och namn! Man har svårt för att
sätta tro till de uppgifter, tidningarne innehållit rö-
rande biskop Fablerantz redan vidtagna åtgärder i
skolfrågan; och har det verkligen så passerat, som
säges, så kan man omöjligen förklara hans förlarande
annorlunda än genom en, i alla fall både oväntad
och klandervärd, obekantskap med det vigtiga ämnet.
Att en man med hans skarpsinnighet skulle söka en
herostratisk ära i att med fullt medvetande motar-
beta och gäcka en förboppning, hvars realisering en-
ligt nationens vilja numera icke kan hindras, låter
ej tänka sig ).
Visitatlioner i församlingarne äro ganska vigtiga.
I sitt mest sollenna skick kallas de zgeneral-visita-
tioner). göra alltid någon. om ej mycken nytta, och
må således gerna så qvar, helst de naturligtvis ej
komma så ofta i fråga. Men månna der ej vore
skäl att jemte dessa anställa ett annat slags visita-
lioner, om de så må kallas, bestående deri att bi--
skopen, på Carl XI:s maner, helt oförmodadt he!sade
på i socknarna här och der, gjorde sig uederrättad
om ställningen med ett och annat, gaf råd, upp-
muntriogar, varningar, förebråelser, a!lt efter om-
ständigheterna? Detta vore för chefen mindre trö:t-
samt, för presthusen mindre kännobart, och skulle
utan tvifvel mången gång verka lika mycket och
någon gång kanske mera verkligt godt, än de cere-
moniösa hittills brukliga visitationerne.
Med de lojala tänkesätt, som tillhöra Svenskarne!
i allmänhet och deras prester isynnerhet, behöfver
en biskop, för att ega gebör och vinna anseende, inga-
junda, åtminstone högst sällan, strängt iakttaga sin höga
värdigbet. Faderligt allvar och sann välvilja draga
allas hjertan till en förman, som icke yrkar ögon-
blicklig och blind lydcad. Förtroende vore utan
vifvel här det mest välsignelsebringaude band mel-
jan förmannen och de underordnade. En prest bör
ill stiftschefen, den högvördige fadren,, stå i det
innerliga förhållande, att han känner behbof af att
söka hans mogna råd och utan tvekan nalkas ho-
nom, öppenbjertigt framställande de svårigheter, som
mången gång möta vid embetets utöfning.
Att en biskop skall vara gästfri är en urgammal
embetspligt, föreskrifven i sjelfva Bibeln, och som
väl sällan blifvit åsidosatt. I lönen synas ock taf-
elpenningar vara inberäknade. Huru önskligt, om
oresterne och alla församlingens medlemmar här hade
tt värdigt exempel i enkelhet oeh sann humanitet,
utt mat och drick ej blefve den enda välfägnaden,
utan umgängeslifvet i detta hus blefve en föresyn
ör allt så kalladt bättre folk, att hålla lifvet för
mer än maten, att fästa uppmärksamheten vid äd-
are föremål, religion, vetenskap, konst och natur,
å att vid en ledig aftonstund något annat och bättre
må intressera menniskor med anspråk på bildning,
in uteslutande detta själsdöfvande kortspel, som till
idehvarfvets skam florerar i alla städer, stiftsstaden
ngalunda undantagen. I detta afseende tror man
ig framför allt hafva mycket att hoppas af stifiets
ye biskop.
Slutligen torde den önskan icke vara ur vägen,
utt förmannen mod slösande af toma titlar icke
nåtte nära fåfänga och lycksökeri inom ståndet; att
1tdelandet af prostfullmakter måtte, om icke helt och
vållet upphöra (hvilket af många skäl vore önsk-
rärdt), åtminstone ske mera sparsamt än hittills,
ch när det någon gång sker, såsom en utmärkelse
tt förtjensten, det icke må kunna anses som en skylt
Jå de ödmjukaste guldgossarne.
) Hvad menas med denna nödtvungna frånvaro
från riksdagen?
) Uppgifterna i tidningarne härom hafva varit grun-
dade på officiella, till regeringen inkomna hand-
lingar. — Också märkes, att realiseringen lika
mycket är regeringens vilja, som nationens.
Red. anm.