Landsortspressen och biskop Fahlerantz. Till hvad i gårdagsbladet anfördes från Skånska Posten och den Conservative, kunde läggas artiklar ur Westerås och Örebro Tidningar, HBernösandsposten m. fl., som med stor förunran omtala den F:ska propositionen, att biskopar ej tillhöra kategorien af prestmän. Vi omfara allt detta, såsom i sak innefattande detsamma som förut blifvit sagdt. Men Tidning för Fahlu Län och Stad för den 4 April har, ander rubriken Också något om Episkopatetn, en insänd artikel, undertecknad Landtprest 4 Dalom, som i en artig ton, nästan såsom af örsvar för biskop F. emot Aftonbladets kr tik ff hans Herdabref, ger honom åtskilliga allvarsamma påminnelser. Sedan förf. visat A.B. .änderna, gör han emellertid sjelf den anmärkningen, att bisk. F:s äflande, att åt episkopaet vindicera dess ante-papistiska ursprung synts honom vara både det onödigaste och minst yckade af hela skrifvelsen; äfvensom han ej cunnat rubbas i sin både på andra länders ch Sveriges erfarenhet stödda öfvertyge!se om mbetets öfverflödighet, o. s. v. Derefter yttrar han sina och sina kamraters önskningar, om sättet för episkopatets skötande, i följande arma ordalag, som tyckas väl förtjente af att ehjertas: Men (säger han) episkopatet är nu ett obestridligt aktum, och stiftet har i laga ordning fått sig en ny iskop. Denna tilldragelse har föranledt underteckad att, på samma sätt som den nye chefen uttalat ina åsigter öfver embetet, söka göra sig reda för vad han och andra underlydande dermed förstå ch deraf vänta. Hvad fordrar och önskar man då af en biskop? 3etraktar man ordet till sitt ursprung, så ligger deri )emärkelsen: Se opp! Han skall vara på tidens tecken vaken, och denna vaksamhet bör bestå i något welt annat än jemmer öfver att tiden är ondx. Ivarje tid har utan tvifvel haft sitt onda, hvarpå n biskop bör noga akta, och med ondt, som här an komma i fråga, kan menas såväl moraliskt, literärt, doktrinärt, som politiskt. Att en biskop med Ivarlig, om ock med hård hand håller sederna i elgd inom ståndet, är fullkomligen i sin ordning. Ivarföre klagade man ofta, för icke längesedan, och lerestädes .mången gång med skäl, öfver presternes skickliga och ovärdiga lefverne, om icke just flatet hos styrelsen lemnat för långa tyglar? Tillsynen att inga irrläror, vare sig läseri och öfertro, eiler ock rationalism och likgiltighet, insmyga ig, hör honom obestridligen till; men här är toleans och stor varsamhet af nöden, ty med stränghet trättar man ingenting godt. Religiositeten är en mtålig planta; hon skjuter djupt sitt fäste ochsen otryckning är här omöjlig, ty skott till mängdubbadt antal sticka upp i det borttagnas ställe. Men årdad af lena händer kan den både putsas och Mpa.. Att en biskop skall,sitta som en sjelfskrifven reresentant på riksdagen, antingen han anser det