förslaget på Örebro möte, så går det öfverända; ty hr Schartau lärer då icke längre kunna vidmakthålla sitt allenastyrande inom ståndet. Men man hoppas kunna med lock eller pock förmå hans valmän utkora någon annan, eller honom sjelf att uteblifva, nu, såsom vid sista riksdag. Dertill skulle Aftonbladet med stickord, speglosor och förargliga insinuationer mot den lättretlige och för offentligt tadel ömtålige mannen, kunna väsendtligen bidraga. Men äfven om han uteblefve, så kunde det hända att åtskillige af borgareståndets medlemmar ville emancipera sig från hr Schartaus välde. Hans förkärlek för Stockholm har redan fallit de öfriga städerna i ögonen, och hans benägenhet för näringsfriheten har varit handtverkarne alltför dyr. Upprätthålles han ej af Aftonbladet, så kan hans spira förlora sin kraft, särdeles som borgrarne måste inse att den öfvervigt det nya förslaget gifver bondeståndet skall, när begge stånden sitta tillhopa i samma kammare, tillintetgöra äfven städernas inflytande, änsktönt en viss andel i representationen blifvit dem tillförsäkrad. Om bönderna få se, genom de infordrade uppgifternas tryckning, att de erhålla, derest det hvilande förslaget antages, och så framt d2 sjelfve akta och begagna sina röster, ett sådant öfvertag, att bonderegementet i Sverge blifver oomkullstötligt af annat än en statshvälfniog, så vore de förstockade, om de ej antoge förslaget. Om dem kan man således göra sig godt hopp. Men de behöfva tid för att öfvertygas om sin fördel. Derföre är det angeläget att de ifrågavarande uppgifterna snart tryckas. Också har grefven, som på förhand sökt visa förslagets fördelar, i Aftonbladet strängeligen manat på deras publicerande. Likväl och som Bengt Gudmundsson har något att säga i bondeståndet, oeh hans skrifkunnige vän, hvars förslag en gång vunnit ståndets bifall, anses för en flitig medarbetare i Aftonbladet; så får dess medverkan desto mindre åsidosättas, som ståndets blifyvande medlemmar under flere riksdagar vant sig att följa dess ledning, och ej torde så lätt kunna lösrycka sig derifrån. På hvilken sida saken alltså betraktas, så måste de grå bemöda sig att vinna den store opinionsfabrikörens, Aftonbladsurstens, medverkan. Nog har han redan, efter lång tvekan och rundeligt tilltagen betänketid, förklarat sig emot det hvilande förslaget, och gjort lifvet surt för Aftonposten. Men fursten är en man, som låter tala vid sig, och alltid har bryggor i beredskap för att komma pi andra sidan af den flod, han vill öfver. Med honom borde följaktligen underhandlas, ty det obarmhertiga gyckel, hvarmed han och hans ringare själafränder nedrifva de bolverk, som Af:onposten i sitt anletes svett upptimrar, kan ej annat än tillintetgöra alla fasta operationsplaner och försvaga krafterna för de grå. Samma aktningsvärda medlarexall, som det republikanska Frankrikes fordom liberala och revolutionära, men numera något grånade president nyligen åtagit sig mellan England och Grekland, har grefve Anckarsvärd öfvertagit mellan Aftonbladet och Aftonposten. De begge krigförande makternas regeringar och deras höga allierade bjödos alltså till förenämnde banquet, hvarest man skulle försöka att, inter pocula, inleda förlikning, och hvarigenom medlaren hoppades lättast kunna besegra motståndet på dens sida, hvilken blifvit svårast förnärmad och är retligast. Grefven skall i argumentationen hafva varit biträdd af sin lagkloke vän och gamle stallbroior i representationsmakeriet, den store inpräglaren hr Richert, hvilken gjort ståndens utrotande till ett af sina riksgagneliga ändamål. Bland skäl, som af en och annan anfördes, skall äfven hafva varit det, att hade man bara lyckats, genom regeringens eget biträde, få det nuvarande statsskicket upplöst: så skulle, antingen hon ville eller icke, de, som ansåge det första steget vara fär litet, sedermera nog komma närmare sitt mål. Hr Lars Hjerta teg att börja med; men hans alter ego, hr Gustaf Hjerta, häcklade förslaget igenom, och ville för ingen del medgifva dess antaglighet. Emot honom uppstod den ene kämpen efter den andra; men förgäfves. Då vände man sig till hufvudmannen sjelf och bestormade honom med de bevekligaste föreställningar af hvarjehanda art. Han undvek dock försigtigtvis att lemna några bindande svar, och den första fredsunderhandlingen aflopp, säsom vanligt är, endast med bestämmandet af status questionis. Emellertid bedje vi våra läsare hjelpa oss att iakttaga om och när några verkningar kunna förmärkas af denna underhandling, e!ler af dem, som kunna ytterligare följa, och om hvilka vi, efter att en gång hafva talat om de föregåendes beskaffenhet, ej torde få någon kännedom. Sedan vi nu fullgjort grefve Anckarsvärds begäran, är det ingalunda vår mening att ingå i någon recension af Tidens artikel för att visa huru den är hvad man kallar broderad; sådant lärer vara så mycket mindre nödigt, som alltsammans är hemtadt efter hörsagor. I detta hänseende anmärkes blott, att icke alla de uppgifna personerne voro närvarande vid middagen, hvaremot ett par andra, som verkligen funnos der, blifvit förbigångne Deraf kan man någorlunda bedöma tillförlitligheten af det öf riga. Men det pikantaste är, att rapportören till Tiden jemväl vill veta, att kgl. sekret. Theorell äfven varit bjuden; ja, till och med hvarföre han ej kommit. Detta torde någorlunda kunna lemna anledning för gissningen, från hvilken af de vid tillfället närvarande rapporten på underliga vägar kommit i Tidens sköte.