HIMMELSBERGET. NovELL Ar S. S. BLICHER. (Forts. fr. lördagsbl.) Hvad var här att göra? Min vän och jag släppte liket, för att komma de begge fruntimren till hjelp, medan de fyra öfriga fortsatte sin väg till huset, som ej var synnerligen långt aflägset. Jag sprang till sjön, för att hemta vatten i hattkvlien. Vi bestänkte hennes ansigte, och hon återfick sansningen. Den olyckliga! Hvar är han? skrek hon. Hvar är han? Han är icke död — jag vill till honom, jag vill — Hon arbetade af alla krafter, för att komma lös. — PSläpp henne, mina herrar! sade det andra fruntimret, i det hon sjelf slingrade ena armen om hennes lif och med den andra tryckte hennes hand intill sitt bröst. Tack — tack — för sodt bistånd!, ropade hon. Nu hjelpa vi oss sjelfva. Jag känner vägen., Begge skyndade bort. Vi förblefvo stående en stund, och hörde innu länge den enas häftiga utrop af smärta och den andras ömma tilltal. Vi hade hvarken anledning eller böjelse att följa efter, utan gingo nu tillbaka till den väntande vagnen, samtalande om den bedröfliga händelse, till hvilken vi så oförmodadt blifvit vittnen. Ingen af dem alla kände vi, erforo ej heller huru det sedan aflopp; och ehuru vi en tid bortåt noga genomgingo alla dödsannonser tidningarne, påträffade vi ingenstädes underrättelsen om den olyckliga tilldragelsen, och ika litet hörde vi den omtalas i våra omgänseskretsar. Vi skulle slutligen gerna hafva anlagit alltsammans för en spökseen, i fall vi ej jeliva spelat våra roller i densamma. Dock, ör mig var det ej slut med detta. Du torde inna underligt, måhända löjligt, att jag verkigen på sitt sätt blef förälskad; ty kärleken