HIMMELSBERGET.
NovELL Ar S. S. BLICHER.
(Forts. fr. lördagsbl.)
Hvad var här att göra? Min vän och jag
släppte liket, för att komma de begge frun-
timren till hjelp, medan de fyra öfriga fort-
satte sin väg till huset, som ej var synner-
ligen långt aflägset. Jag sprang till sjön, för
att hemta vatten i hattkvlien. Vi bestänkte
hennes ansigte, och hon återfick sansnin-
gen. Den olyckliga! Hvar är han? skrek
hon. Hvar är han? Han är icke död — jag
vill till honom, jag vill — Hon arbetade af
alla krafter, för att komma lös. — PSläpp
henne, mina herrar! sade det andra fruntim-
ret, i det hon sjelf slingrade ena armen om
hennes lif och med den andra tryckte hennes
hand intill sitt bröst. Tack — tack — för
sodt bistånd!, ropade hon. Nu hjelpa vi oss
sjelfva. Jag känner vägen., Begge skyndade
bort. Vi förblefvo stående en stund, och hörde
innu länge den enas häftiga utrop af smärta
och den andras ömma tilltal. Vi hade hvar-
ken anledning eller böjelse att följa efter, utan
gingo nu tillbaka till den väntande vagnen,
samtalande om den bedröfliga händelse, till
hvilken vi så oförmodadt blifvit vittnen.
Ingen af dem alla kände vi, erforo ej hel-
ler huru det sedan aflopp; och ehuru vi en
tid bortåt noga genomgingo alla dödsannonser
tidningarne, påträffade vi ingenstädes under-
rättelsen om den olyckliga tilldragelsen, och
ika litet hörde vi den omtalas i våra omgän-
seskretsar. Vi skulle slutligen gerna hafva an-
lagit alltsammans för en spökseen, i fall vi ej
jeliva spelat våra roller i densamma. Dock,
ör mig var det ej slut med detta. Du torde
inna underligt, måhända löjligt, att jag verk-
igen på sitt sätt blef förälskad; ty kärleken