—-— ?— — ? -—- - Ö — OUU—
HIMMELSBERGET.
Noveur ar S. S. BLICHER.
Danmarks högsta berg hade jag ofta sett,
men hittills icke bestigit. Några gånger förde
min väg mig i dess grannskap, men resornas
mål tillät ingen afväg, och jag måste låta mig
nöja med att på en half mils afstånd betrakta
detta Danmarks Schwarzwald och i förbifarten
kasta en hastig blick ned genom dalerna till
den förtjusande sjön, som bugtar sig emellan
gräs- och löfklädda bolmar och djupt inskurna
landtungor. Slutligen kunde jag slå mig lös
från alla hinder och beslöt att göra Himmels-
berget till enda milet för en tvenne dagars
lustresa. Min kusin Ludvig, som nyligen från
bufvudstaden kommit hitöfver till Jutland, åt-
följde mig.
Förmiddagen var klar och varm cch lofvade
Oss en vacker afton; men straxt på eftermid-
dagen började i sydvest att ktilda sig en sträcka
af hvita skyar med eldfärgade kanter. Ludvig
egnade ingen uppmärksamhet deråt; men 128
såsom erfarnare väderspåman, kände bättre till
dessa tordönens verkstäder och ywtrade till ho-
nom den förmodan, att aftonen ej skulle biifva
morgonen liko, Vi redo just i den riktning,
art vi hade de misstänktas molnen midtemot
oss, och kunde sålunda -oafbrutet bemärka,
huru de småningom all:mer och mer höjde sig
mörknade nedantill och upptornade sig såsom
snöfjell öfver Himmelsberget. Vår fantasi vi-
sade oss dem såsom FSchweizeralper, och wi
sökte inbilla oss, att vi befunno oss i detta
mångbesjungna bergland: vi sågo Schreckhorn
och Weterhorn veh den aldrig bestigna Jung-
frun: i sktyarnes dalsänkningar igenkände vi
nlingen, och då någon framstående kant
rat böjde sig, sönk och sammansmälte med
de