som angaf förnämsta öfverbevisningsmedlet, när
slafhandlareskeppens befäl och manskap förne-
kade skeppens bestämmelse. Instruktionen stadgar
hirom att hvarje till Afrika anländande skepp
bör anses för slafskepp och som sådant behand-
las, när ombord derpå finnes större vattenför-
råd, än som erfordras åt besättningen ensam.
Meningen härmed är, att öfverskjutande vat-
tentillgång röjer behofvet deraf åt slafvar;
men följden har blifvit, att slafhandlarne icke
inlasta flera vattenfat, än som kunna anses la-
gom för besättningen, i det ofta svikna hop-
pet att kunna skaffa mera, så snart de väl
fått slafvarne ombord.
Handelsministern L2bouchere uppträdde å
styrelsens sida mot förslaget. Hans förnämsta
motskäl var att han icke var beredd på något
vederlag för kryssflottan. Genom den, me-
nade han, hade England ändå inrättat ett slags
polis, om ock en mycket otillräcklig och kost-
sam, på den hemska slafkusten; och om denna
polis borttages, så trodd2 han att skurkarne
derstädes skul!e äga fritt spel för alla möjliga
missdåd. Härtill lade talaren de så mångfal-
diga gånger förut omsagda och vederlagda upp-
gifterna: att blockaden måste framdeles med-
föra bättre verkan än hittills: att den öppnade
tillfälle till underhandlingar med negrernas
konungar och stamhöfdingar: att om blockaden
icke hindrat utförseln af slafvar till Brasilien,
så hade den ändå ökat priset på dem der, och
med detsamma slafägarnes interesse att förfara
mera skonsamt med den dyra varan, för att
kunna draga mera nytta deraf. Ministern hop
pades äfven på förmånlig medverkan mot slaf-
handeln, af den nya negerfristaten Liberia.
Lord John Russell upprepade hufvudsakligen
samma skäl, och slutade med attiden yttrade
misströstan om slutlig framgång för Storbritan-
niens ensträngningar emot slafhandeln se en feg-
het.
Ministerens brist på motbevisning var lika
uppenbar, som dess förlägenvet; men den sed-
nare verkade mer till underhusets beslut än
den förra. Redan innan ministrarne bunnit
svara, afbrötos alla motionen förordande tal
genom rop på omröstning, och fastän lord Pal-
merstons utländska politik ej vidrördes under
hela diskussionen, tros allmänt att öfvertygel-
sen om dess nödvändighet för närvarande var
den hemliga orsaken till afslaget på motionen.