på det sanna modet? Och månne icke alltsammans i sjelfva -verket nära nog faller ned till. en punkt midt emellan: det ömkliga och det löjliga, då hela författarens tankegång tydligen hvilar på förutsättningen att landets regering antingen skulle vara så kraftlös eller hafva så liten sympati hos folket sjelf, att det icke vore tids nog att vidtaga prohibitiva åtgärder i den stund den funne, att ett eiler flere reformsällskaper tilläto sig någonting enligt lag otillåtligt eller straffbart eller syftande till olydnad emot öfverheten. Denna barnsliga fruktan är likväl så ogrundad, och känslan för laglydnad så stark hos den stora pluraliteien af svenska nationen, att man kan vara fullt förvissad, att den förs!a skymt af en proposition till någon lagstridig eiler politiskt brottslig handling inom något reformsällskap skulle i ögonblicket åtföljas af den ledamots utdrifvande, söm vågade en sådan framställning, eller af pluralitetens frivilliga åtskiljande. Efter besinnande af allt detta lära de fleste hålla med oss att redaktionen af tidskriften hade bandlat långt klokare att icke gifva luft åt sin insändares onödiga förskräckthet, hvaraf den hvarken har heder eller fördel.