Man föreställe sig, om man kar, våra re-
sandes bestörtning, då de, anlända till Roslags-
tullen, förbjödos att fara in i staden. Det var
den 47 Mars på morgonen; kungen hade, af-
tonen förut, blifvit skjuten och för ingen var
det, på flera dagar, tillåtet att passera ut eller
in genom någon af Stockholms tullportar.
Vi förbigå den tid då vår hjeltinnas, icke
sorg utan förtviflan, öfver konungens olycka,
sjukdom, död åc. höll på att göra henne van-
sinnig, och återvända till denna afdelnings ut-
gångspunkt, då vi finna den unga flickan, på
sjuttonde året gammal, vistande hos doktor
Wenners, såsom hade hon varit en medlem af
deras familj. Vid den villervalla, som rådde
under kung Gustafs långa dödskamp, hade in-
gen fått tillfälle tala med honom om något så
obetydlig:, som den lilla dansösen; ingen fick
inträde, som icke specielt hade inne att göra,
och för första gången såg den trogne Badin
sin konungs dörrar slutna och sig sjelf ute-
stängd. Med Gustafs bortgång föll således
Henriettes stöd för alltid undan, ty någon dis-
position för hennes räkning förefanns ej. Fa-
miljen Badin, sjelf fattig, hade ej råd att be-
hålla henne utan betalning, och likväl fresta-
des hon intet enda ögonblick af lusten att, för
inkomstens skull, qvarblifva vid teatern. Hon
tänkte deremiot allvarsamt på att skaffa sig en
guvernantsplats, då fru Wenner, som för fyra
år sedan icke på några vilkor velat mottaga
ett främmande barn, nu tyckte sig behöfva ett
fullvext fruntimmer till sällskap och biträde,
och erbjöd således den unga flickan sitt hus
och sitt bord.
Ingen kunde vara tacksammare än den stac-
kars värnlösa Henriette, som genom sin sanma
gudsfruktan, sin ovanliga sedlighet och sitt rena
bjerta, vida mer än genom sina talanger, till
den grad tillvann sig sin ädla beskyddarinnas
tillgifrenhet, att denna snart ansåg henne som
en älskad anhörig, ja, som om hon varit hen-
nes egen dotter.
I vindsvåningen af det hus, som är beläget
midt emot det Wennerska, eller till venster om
Drottninggatan, syntes beständigt, eller rättare