vara möjligt för honom att på en gång hålla i töm-
marna och skärpet samt slå Andersson med piskan.
. Rundqvist förklarar, att Jöngren bållit i skärpet
med venstra handen och i tömmarna och piskan med
den högra, men tycks dock göra denna sednare upp-
gift med någon osäkerhet. Under det de körde från
stället, der Andersson greps, tills de hunno fram till
Mosstorpet, gick Rundqvist bakom slädan och styrde
Anderssons vedkälke, som blifvit: bunden vid slädan.
På ordförandens fråga, huru långt detta vägstycke
kunde vara, upplyser en närvarande åhörare, jemte
br Dahlqvist och Rundqvist, att det kunde vara
två- å tre- högst fyrahundrade famnar.
Aktor, hr Dahlqvist, anmärker nu, att det förra
gången varit någon motsägelse mellan Rundqvists
berättelse och Lindströms vittnesmål, emedan den
förre sagt att Andersson legat på slädan och Lind-
ström vittnat att han suttit då vittnet kom ut från
sitt hem vid Mosstorpet; men ordföranden, som i
förbigående säger, att om så vore förhållandet, så
skulle åklagarens anmärkning gälla protokollets rik-
tighet, ty deruti finzes ingen så beskaffad motsägelse
upptagen, påminner hr Dahlqvist, att i detta fall
verkligen ingen motsägelse egt rum; Rundqvist hade
segt, att Å. Andersson blifvit lagd på slädan då han
greps, och vittnet Lindström hade berättat, att han
satt på slädan då Lindström med Rundqvist kom
ut från Mosstorpet. Hr ordföranden vitsordade så-
ledes protokollets riktighet.
Nu uppropades de tillkallade vittnena: Lindströms
hustru Greta Mattsdotter, vaktmästaren vid serafi-
merlasarettet Carlsson, arbetskarlen Carl Mattsson
och bonden Carl Andersson, hvilka, sedan intet jäf
kunnat mot någondera utrönas, fingo aflägga vitt-
neseden, och varnades för dess missbruk. Derefter
fingo de allesammans, utom vaktmästaren Carlsson,
tillika med nu äfven närvarande, förut afhörde vitt-
net Lindström, afträda till förmaket under det vitt-
nesförhör företogs med .
Vaktmästaren Carlsson. Den 7 Februari straxt
på eftermiddagen hade sedermera aflidne Anders An-
dersson blifyt förd till serafimerlasarettet, der ban
mottogs af vittnet och fördes till mottagnipgsrum-
met. Vittnet hade så väl under vägen dit som och
på mottagningsrummet frågat både Andersson och
hans hustru huruledes våldet mot bonom egt rum,
dervid under uppgåendet hustrun först berättat att
en gerdist slegit bonom, hvilket äfven sedermera
af Anders Andersson i mottagningsrummet blifvit
uppgifvet. Dock hade vittnet tyckt sig förmärka
att både bustrun och Anders Andersson velat und-
vika att redogöra för rätta förhållandet. Men sedan
Anders Andersson blifvit uppförd i sjelfva sjukrum-
met, hade han äfven yttrat att dertjemte en annan,
en af hans gamla busbönder på Bo slagit honom,
tilläggande vittnet att hustrun varit mycket upprörd
och att Anders Andersson haft svårt att tala.
Hr Ehrenpohl villekfästa sig vid uttrycket en af
hans gamla husbönder på Bo och menade att det
icke kunde hafva afseende på Jöngren, då denne
aldrig varit Anders Anderssons husbonde, men ordfö-
randen anmärkte att arbetare på landet betrakta
såsom sine husbönder dem för, hvilka de arbeta,
och ÅA. Andersson hade huggit ved på Bo, hvarföre
han dermed måst mena Jöngren, hvilket vore så
mycket tydligere, som icke någon annan person än
Jörgren cch Rundqvist deltagit i våldet mot honom.
Derefter bestred hr Ehrenpohl allt afseende å vitt-
nets berättelse, utom i hvad som rörde att Anders
Andersson kunnat gå sjelf från mottagningsrummet
till sjukrummet, hvilket skulle antecknas, men dom-
stolen kunde först vid målets slutliga pröfning be-
sluta hvad vigt skulle föstas vid vittnets uppgifter.
Lindströms hustru Greta Mattsdotter inkallas
nu. Hon är en qvinna ur den fattiga klassen, det
synes väl på bennes torftiga klädsel, och äfven an-
sigtet, gulblekt och magert, bär armodets stämpel.
Hon tyckes våndas af att så se sig utsatt för allas
blickar, och under suckar och pustar berättar hon,
då och då torkande sig öfver pannan med handen,
att Rundqvist kom in till Mosstorpet och sade sig
hafva gripit en vedtjuf samt uppmanade hennes man
att komma ut för att se om han kände igen honom,
bvilket Lindström också gjort, sedan han hunnit
kläda sig. Hon hade dervid följt med ut i förstu-
gan, men i mörkret endast varseblifvit en släda.
Dagen efter hade hon i sällskap med sin 46-årige
son begifvit sig till staden och på Gångsätravägen
anträffat först ett vedträd och sedan på sidan om
vägen spår till gärdesgården och innanför denne
långsmed densamme liksom en grop i snön. Dervid
kade hon iakttagit att på vägen låg flere bitar af
störar, af hvilka hon tagit upp ett par; på den ena,
som var en kantig spjelka af en rund stör, hade fun-
nits-en blodfläck.
Hr Sjöberg begärde att vittnet måtte tillfrågas om
det hade sig bekant att mannen blifvit vidtalad af
Jöngren att hemlighålla något i sitt vittnesmål. Hr
Ehrenpohl bestred detta, åberopande sig på att vit-
nen skulle berätta endast hvad de hört eller sett
händt vara; men ordföranden fann icke skäl att
förneka denna frågas framställande.
Vittnet förklarade derefter att det icke hört Jön-
gren eller någon annan vidtala Lindström om att
vittna oriktigt, men då mannen kom hem, hade
han sjelf för henne berättat att Jöngren velat öfver-
tala honom dertill och lofvat att i vederlag hjelpa
honom i hans nödställda belägenhet. Hr Dahlqvist
frågade nu, om Rundqvist var mycket häftig då han
kom in till Mosstorpet, och om han frågat efter nå-
got tillhygge för att dermed ytterligare slå An-
dersson? Vittnet bejakar dessa frågor; Rundqvist
hade både varit häftig och frågat om der fanns nå-
gon käpp.
Härefter begärde hr Dahlqvist åter få en fråga
framställd, hvars tendens till understödjande af Jön-
grens sak var tydlig, men som icke hade något in-
flytande på sakens utredning, bvarföre ordföranden
nekade att framställa den under en ganska allvarlig
tillrättavisning åt br Dahlqvist, som i egenskap af
allmän åklagare borde veta att komma med andra
frågor än sådana, som blott onödigtvis skulle upp-
taga rättens tid.
Carl Mallsson inkallades nu. Han hade bott i
samma hus men icke i samma rum som Anders
Andersson, och visste icke när Anders Anders-
son lemnat sitt bem. Han hade på förmiddagen
kommit in och sett honom der han låg med båret
nedblödt och ögonen tillsvullna. För öfrigt hade
han på vägen der våldet skewt sett en stump af en
rund stör med en fläck efter blod.
ESSEN TSAR TRE
Man föreställe sig, om man kar, våra re-
ov KR