veta, att hon är olik alla unga flickor ni hit-
tills sett: ert fria skämt skulle oupphörligen
såra hennes finkänsliga öron.
Fru Schröderheim blef stött öfver kungens
uppenbara brist på förtroende, i fråga om en
ung flickas handledning; men hon yttrade det
icke direkte, utan sade blott, helt vårdslöst:
Jag kunde ju spela dygdemönster inför den
alliför grannlaga f. d. operadansisen.
Det kunde ni icke, utan att som oftast falla
ur er roll, inföll Gustaf leende. Det är, fois
de gentilhomme, icke så lätt att visa sig vara
hvad man icke är.
Ers Maj:t torde, nu som alltid, hafva rätt,
genmälde den något oförskämda fru Scbröder-
heim, ,sch jag erkänner i underdånighet, att
jag är öfvervunnen der erfarenheten talar.,
Kungen sväljde detta bitande svar utan att
säga ett ord, men hän beslöt att i minnet
skrinlägga det till ett lägligare tillfälle.
Elaka qvinnal, tinkte han. Erfarenheten!
-. Nå, nå . . . jag skall komma i håg henne
en annan gång
Men denna andra gång kom aldrig, ty den
snart derpå koo-mande, i Sveriges häfder så
minnesrika 46 Mars afmejede med sin blodiga
skära en bel mängd både större och mindre
planer.
Men om hela riket var försänkt i häpnad
och större delen af befolkningen i sorg, så var
dock ingen individ mera djupt och innerligt
bedröfvad, än Henriette Söderberg. Redan det,
att hennes flera dagars vistande på landet möj-
ligen kunde förtörna kungen, började allvar-
samt oroa, ehuru väl hon för öfrigt fann sig,
och snart öfverväldigades hon af en sådan häf-
tig längtan efter den dyrkade monarkens åsyn,
att hon med tårar i ögonen bad fru Badin åter-
vända till staden. Hon ville, som hon sede,
lgå till slottet och begära audiens, för att få
bedja Hans Maj:t om förlåtelse för hvad både
han och hon sjelf betraktade som en otacksamhet;
men vid sitt uppåt att öfvergifva scenen äm-
nade hon dock stå fast; ty det var som om
en hand ofvanifrån hade velat rycka henne
tillbaka från ett oundvikligt förderf.