veta, att hon är olik alla unga flickor ni hittills sett: ert fria skämt skulle oupphörligen såra hennes finkänsliga öron. Fru Schröderheim blef stött öfver kungens uppenbara brist på förtroende, i fråga om en ung flickas handledning; men hon yttrade det icke direkte, utan sade blott, helt vårdslöst: Jag kunde ju spela dygdemönster inför den alliför grannlaga f. d. operadansisen. Det kunde ni icke, utan att som oftast falla ur er roll, inföll Gustaf leende. Det är, fois de gentilhomme, icke så lätt att visa sig vara hvad man icke är. Ers Maj:t torde, nu som alltid, hafva rätt, genmälde den något oförskämda fru Scbröderheim, ,sch jag erkänner i underdånighet, att jag är öfvervunnen der erfarenheten talar., Kungen sväljde detta bitande svar utan att säga ett ord, men hän beslöt att i minnet skrinlägga det till ett lägligare tillfälle. Elaka qvinnal, tinkte han. Erfarenheten! -. Nå, nå . . . jag skall komma i håg henne en annan gång Men denna andra gång kom aldrig, ty den snart derpå koo-mande, i Sveriges häfder så minnesrika 46 Mars afmejede med sin blodiga skära en bel mängd både större och mindre planer. Men om hela riket var försänkt i häpnad och större delen af befolkningen i sorg, så var dock ingen individ mera djupt och innerligt bedröfvad, än Henriette Söderberg. Redan det, att hennes flera dagars vistande på landet möjligen kunde förtörna kungen, började allvarsamt oroa, ehuru väl hon för öfrigt fann sig, och snart öfverväldigades hon af en sådan häftig längtan efter den dyrkade monarkens åsyn, att hon med tårar i ögonen bad fru Badin återvända till staden. Hon ville, som hon sede, lgå till slottet och begära audiens, för att få bedja Hans Maj:t om förlåtelse för hvad både han och hon sjelf betraktade som en otacksamhet; men vid sitt uppåt att öfvergifva scenen ämnade hon dock stå fast; ty det var som om en hand ofvanifrån hade velat rycka henne tillbaka från ett oundvikligt förderf.