undantag af en del u utaf det i 4:de punkten framställda påstående, hvilket blifvit återförvist till ny handläggning hos kämnersrätten. (Forts.) NESS RÄTTEGÅNGSOc POLISSAKER. Ransakningen vid cellfängeiset angående wvåldet å sedermera oflidneAnders Andersson vid Gångsätra å Lidingön. Som det nämndes sistlidne fredag, fortsatte då Tingsrätten målet om detta upprörande våld, och hade Anderssons erka, Stina Larsdotter, och hennes rättegångsbiträde, notarien Franz Sjöberg, allmänna åklagaren t. f. landsfiskalen Dahlquist, Jöngrens rättegångsbiträde häradshöfding Ehrenpohl, samt provinciellåkaren doktor Brandelius, dertill inställt sig, och båda de häktade blifvit förehemtade, Jöngren från sitt förvaringsrum i cellfängelset och Rundquist från hästgardets kasern. Det nämndes också att Jöngren var klädd i sina egna kläder, då deremot man eljest alltid får se cellfängelsets fångar i en serskild linnedrägt. Fängelsedirektören upplyste benäget, på fråga om anledningen härtill, att han blifvit förständigad att låta de fångar, som hade snygga egna kläder, begagna dessa, om de så önskade. Bland de i stor rängd närvarande åhörarne tyckte också många det vara nog hårdt att en tilltalad skall beröfvas sin egen drägt, såvida den för öfrigt är snygg, och iklädas cn förödmjukande fångdrägt, åtminstone så länge han ännu icke är fälld, men tillika hörde man de närvarande uttala sin förundran deröfver, att ingen mer än Jöngren fått begagna sig af en sådan förmån. Sedan protokollet för föregående rättegångsdagen blifvit uppläst och fråga framställd om någon hade att dervid göra anmärknipgar, framställde br Sjöberg en anmärkning om beskaffenheten utaf de sår, som befunnos på Anderssons hufvud, dervid hr Sjöberg kallade dem skurna. Doktor Brandelius upplyste då att dessa sår varit, icke skurna, men krossade. Ordföranden begärde vu upplysning af doktorn, om den skada på hjernan, som af den inre beIsigtningen blifvit upptäckt just der dessa yttre skaIdor befunnos, hade varit en följd af dem, de måtte nu hafva förorsakats med en rund eller spetsig stör, eller med ett klackjern. Doktorn måste icke rätt hafva fattat ordförandens fråga, ty han afgaf, i stället för att besvara den, et I yttrande att ett klackjern, appliceradt med slag mot lett bufvud, icke kunde åstadkomma två tums långa ritsor i hufvudsvålen, hvilket deremot väl kunde ske I med en lång och rak stör. Er Sjöberg förklarade, att ham ansåg tvärtom det mycket sannölikare, att ett klackjern vid en sparkning lättare kan göra en aflårg ritsa, än en stör, som vid ett slag väl måste förorsaka en krossad, men Irund skada. Doktor Brandelius anmärkte, att detta kunde vara notsrien Sjöbergs åsigl, men mnotsrien borde veta att hufvudet är en kula (hr doktorn fattade härvid bläckhbornet eller något dylikt rundt föremål på bordet framför domaren, för att göra saken för hr Sjöberg riktigt åskådlig och begriplig), och om man lapplicerar mot en sådan ett slag med en cirkel, som ett klackjern bildar, så är det knappast tänkbart att deraf kan bli ett eflångt sår. Ordföranden anmärkte också, till utseendet ganska allvarsem, att i sådana fall måste man fästa afseende vid det, som säges af en vetenskapsman, hvarefter hr Sjöberg teg, under det han kastade en klippsk Iblica på doktorn, som nu åter af ordföranden tillfrågades om icke några märken efter våld funnos på Anderssons rygg eller säte, hvilket möjligen kunde ha varit händelsen om han blifvit sparkad på dessa delar af kroppen? — Doktor Brandelius upplyser, att några sådana märken icke funnits på hans kropp, utom de, som i protokollet öfver den medicolegaia besigtningen blifvit upptagna, ty doktorn hade låtit vända liket för sig på alla sidor och noga iakttagit alla blånader och sådant; men möjligen kunde de tjocka kläderna skyddat så mot de sparkar, som riktats mot ryggen eller sätet, ätt dessa icke åstadkommit några sådana märken. På ordförandens fråga upplyser nu Anderssons erka, stt ban varit klädd i ylletröja, skinnfodrac väst och vadmalsreck, samt dessutom haft ett ylleskärp. ) Hr Ehrenpol begärde ru få upplyst af Rundqvist buru Andersson stått, då ban fått de första slagen laf sören. Rundqvist svarede, att han legat ikul ltätt invid gärdesgården långsåt denne, men Rund: lqvist visste icke huru dessa sleg träffat, ty han hede i mörkret icke sett nogare, än att han slegit pi Imidten af Arderssons kropp. I Jöngren anmärkte, att det var Rundqvist som slagit Andersson med en afbruten klyfstör, hvarföre det kunde vara antagligt, att det var dervid Anderssor erhållit dessa sår; men hr Sjöberg påminde, att Jön Jeren förut förklerat det vara så mörkt att han icke I kunnat se hvad Rundqvist gjorde, och så mycke mindre kunde han se huru den afbrutna stören va lrit beskaffad. För öfrigt hade Andersson cch Rund: lIqvist brottats ansigte .mot ansigte, och om den sednare då skulle bafva slagit Andersson i hufvudet, sö Iskulle såren ha blifvit på venatra sidan och icke på Iden högra. Nu uppstår återigen en lång diskurs om sårens Iheskaffenhet, och doktor Brandelius förklarar, at! skadan på hjernan är förorsakad af de ytfre åkom morna, Videre frågas om hvem som lagt Andersson på slädan, och Rundqvist uppgifver hvad han föruv sagt att Jörgren fattat honom i skärpet och lagt honon på slädan, och redan hållit honom fast i skärpet. Jöngren förnekar detta och frågar huru det skull STREET LD BITTERT RET TATT EASTERN ES