undantag af en del u utaf det i 4:de punkten fram-
ställda påstående, hvilket blifvit återförvist till ny
handläggning hos kämnersrätten. (Forts.)
NESS
RÄTTEGÅNGS- Oc POLISSAKER.
Ransakningen vid cellfängeiset angående wvål-
det å sedermera oflidneAnders Andersson
vid Gångsätra å Lidingön.
Som det nämndes sistlidne fredag, fortsatte då
Tingsrätten målet om detta upprörande våld, och
hade Anderssons erka, Stina Larsdotter, och hennes
rättegångsbiträde, notarien Franz Sjöberg, allmänna
åklagaren t. f. landsfiskalen Dahlquist, Jöngrens rät-
tegångsbiträde häradshöfding Ehrenpohl, samt pro-
vinciellåkaren doktor Brandelius, dertill inställt sig,
och båda de häktade blifvit förehemtade, Jöngren
från sitt förvaringsrum i cellfängelset och Rundquist
från hästgardets kasern.
Det nämndes också att Jöngren var klädd i sina
egna kläder, då deremot man eljest alltid får se cell-
fängelsets fångar i en serskild linnedrägt. Fängelse-
direktören upplyste benäget, på fråga om anlednin-
gen härtill, att han blifvit förständigad att låta de
fångar, som hade snygga egna kläder, begagna dessa,
om de så önskade. Bland de i stor rängd närva-
rande åhörarne tyckte också många det vara nog
hårdt att en tilltalad skall beröfvas sin egen drägt,
såvida den för öfrigt är snygg, och iklädas cn för-
ödmjukande fångdrägt, åtminstone så länge han ännu
icke är fälld, men tillika hörde man de närvarande
uttala sin förundran deröfver, att ingen mer än Jön-
gren fått begagna sig af en sådan förmån.
Sedan protokollet för föregående rättegångsdagen
blifvit uppläst och fråga framställd om någon hade
att dervid göra anmärknipgar, framställde br Sjö-
berg en anmärkning om beskaffenheten utaf de sår,
som befunnos på Anderssons hufvud, dervid hr Sjö-
berg kallade dem skurna. Doktor Brandelius upp-
lyste då att dessa sår varit, icke skurna, men kros-
sade. Ordföranden begärde vu upplysning af dok-
torn, om den skada på hjernan, som af den inre be-
Isigtningen blifvit upptäckt just der dessa yttre ska-
Idor befunnos, hade varit en följd af dem, de måtte
nu hafva förorsakats med en rund eller spetsig stör,
eller med ett klackjern.
Doktorn måste icke rätt hafva fattat ordförandens
fråga, ty han afgaf, i stället för att besvara den, et
I yttrande att ett klackjern, appliceradt med slag mot
lett bufvud, icke kunde åstadkomma två tums långa
ritsor i hufvudsvålen, hvilket deremot väl kunde ske
I med en lång och rak stör.
Er Sjöberg förklarade, att ham ansåg tvärtom det
mycket sannölikare, att ett klackjern vid en spark-
ning lättare kan göra en aflårg ritsa, än en stör,
som vid ett slag väl måste förorsaka en krossad, men
Irund skada.
Doktor Brandelius anmärkte, att detta kunde vara
notsrien Sjöbergs åsigl, men mnotsrien borde veta
att hufvudet är en kula (hr doktorn fattade härvid
bläckhbornet eller något dylikt rundt föremål på bor-
det framför domaren, för att göra saken för hr Sjö-
berg riktigt åskådlig och begriplig), och om man
lapplicerar mot en sådan ett slag med en cirkel, som
ett klackjern bildar, så är det knappast tänkbart att
deraf kan bli ett eflångt sår.
Ordföranden anmärkte också, till utseendet ganska
allvarsem, att i sådana fall måste man fästa afseende
vid det, som säges af en vetenskapsman, hvarefter
hr Sjöberg teg, under det han kastade en klippsk
Iblica på doktorn, som nu åter af ordföranden till-
frågades om icke några märken efter våld funnos
på Anderssons rygg eller säte, hvilket möjligen kunde
ha varit händelsen om han blifvit sparkad på dessa
delar af kroppen? — Doktor Brandelius upplyser,
att några sådana märken icke funnits på hans kropp,
utom de, som i protokollet öfver den medicolegaia
besigtningen blifvit upptagna, ty doktorn hade låtit
vända liket för sig på alla sidor och noga iakttagit
alla blånader och sådant; men möjligen kunde de
tjocka kläderna skyddat så mot de sparkar, som rik-
tats mot ryggen eller sätet, ätt dessa icke åstadkom-
mit några sådana märken.
På ordförandens fråga upplyser nu Anderssons
erka, stt ban varit klädd i ylletröja, skinnfodrac
väst och vadmalsreck, samt dessutom haft ett ylle-
skärp.
) Hr Ehrenpol begärde ru få upplyst af Rundqvist
buru Andersson stått, då ban fått de första slagen
laf sören. Rundqvist svarede, att han legat ikul
ltätt invid gärdesgården långsåt denne, men Rund:
lqvist visste icke huru dessa sleg träffat, ty han hede
i mörkret icke sett nogare, än att han slegit pi
Imidten af Arderssons kropp.
I Jöngren anmärkte, att det var Rundqvist som
slagit Andersson med en afbruten klyfstör, hvarföre
det kunde vara antagligt, att det var dervid Anderssor
erhållit dessa sår; men hr Sjöberg påminde, att Jön
Jeren förut förklerat det vara så mörkt att han icke
I kunnat se hvad Rundqvist gjorde, och så mycke
mindre kunde han se huru den afbrutna stören va
lrit beskaffad. För öfrigt hade Andersson cch Rund:
lIqvist brottats ansigte .mot ansigte, och om den sed-
nare då skulle bafva slagit Andersson i hufvudet, sö
Iskulle såren ha blifvit på venatra sidan och icke på
Iden högra.
Nu uppstår återigen en lång diskurs om sårens
Iheskaffenhet, och doktor Brandelius förklarar, at!
skadan på hjernan är förorsakad af de ytfre åkom
morna,
Videre frågas om hvem som lagt Andersson på
slädan, och Rundqvist uppgifver hvad han föruv sagt
att Jörgren fattat honom i skärpet och lagt honon
på slädan, och redan hållit honom fast i skärpet.
Jöngren förnekar detta och frågar huru det skull
STREET LD BITTERT RET TATT EASTERN ES