ansågs vara åstadkommen der m, att Eric Dybeck
varit svagsint jemväl i Juni! månad 1830, eller å
den tid, då de ;klandrade afhandlingarne upprättades.
så trodde mine principaler, att det . endast erfordra-
des, att fylla bevisningen i denna del, för att, med
ändring uti rådbusrättens dom, få sine påståenden
af hofrätten bifallne.
Vid anställde efterforskningar erhöllo mine princi-
paler kännedom derom, att så väl komministern A.
Westre, hvilken alltifrån Eric Dybecks ankomst till
prosten Dybeck på Odensvi vistats i hans hus och
derstädes dagligen sett Eric Dybeck intill hans död,
som ock torparehustrurna Catharina Abrahamsdotter
och Maja Stina Andersdotter samt drängen Lars Ju-
lin, hvilka tjenade vid Odensvi prestgård, då Eric
Dybeck i början af Juni månad dit ankom, äfven-
som skepparehustrun Christina Holm och pigan
Brita Hellgren, hvilka särskildt varit i tjenst antag-
na, för att om den fånige Eric Dybeck hefva tili-
syn och vård, ännu lefde.
Sedan mine principaler snhållit, att desse perso-
ner måtte få såsom vittnen afhöras, till bestyrkande
deraf att Eric Dybeck äfven dagen efter det ifrå-
gavarande afhandlingar upprättades och intill sin död
varit mindre vetande och vanvettig, samt hofrätten
till denna anhållan lemnat bifall, så hafva samtelige
desse personer den 28 Juni 4847 blifvit på ed af-
hörde inför Köpings rådhusrätt, hvarest, på sätt denna
domstols protvkoll utvisar, genom dessa vittnens ede-
liga intyg, lagligen styrkt blifvit, att Eric Dybeck,
som dagen efter det de klandrade afbandlingarne
upprättats, blifvit härifrån staden afförd till Odensvi
prestgård, vid ankomsten dit varit fullkomligt få-
nig eller mindre vetande till den grad, att han
hvarken kunde yttra en sammanhängande mening,
eller fatta hvad som sades till honom, och icke eller
ens förstått att iakttaga den snygghet, som till och
med de oskäliga djuren icke åsidosätta, samt att en
särskild dertill antagen person måste om honom
ständigt hafva vård och uppsigt
Dessutom intygades särskildt af komminister We-
str att han å Odensvi varit närvarande vid ett
tillfälle, då prosten Dybeck, som uppgifvit att Eric
bybecks namn fordrades å någon handling, skrifvit
bokstäfver såsom en förskrift på ett papper, med
uppmaning till Eric Dybeck att öfva sig, och skrifva
derefter, men att detta försök misslyckades helt
och hållet, emedan Eric Dybeck icke kunde efter-
skrifva bokstäfvernar; tilläggande Westre att han
ej kunde erinra sig, huruvida detta försök skedde
första eller andra året af Erics vistande på Odensvi,
men att sådant sista åren alls icke kunde komma i
fråga.
Pigan Hellgren, som ifrån Oktober månad år 1832
till September 1834, och således under den tid,
då bevakningsinlagan uti Christian Dybecks års-
proklama den 7 Januari 1833 under skrefs, var
Eric Dybecks vårdarinna, intygade på sin ed, att
Eric Dybeck under nämnde två år icke någon en-
da dag egde sinnesredighet och medvetande af
hvad han sade eller gjorde, utan betedde sig i
alla afseenden oupphörliyt som en verklig fånen,
samt att han under den tiden omöjligen kunde
skrifva sitt namn.
Sedan det sålunda, genom komminister Westres
och pigan Hellgrens på ed aflagda vittnesmål, var
fullkomligen upplyst att Eric Dybeck icke skrifvit
eller underskrifvit bevakningsinlagan i Christian
Dybecks årsproklama, och rådhusrätten, på sätt förut
nämndt är, i sin dom intygat, att en särdeles lik-
het förefiones emellan Eric Dybecks namnteckning
under denna bevakningshandling och under de klan-
drade k:peafhandlingarne, samt deraf dragit den
slutsats att samma person skrifvit Eric Dybecks namn
både under den förre och under den sednare, så
hade mine principaler härigenom erhållit ett ytter-
ligare kraftigt stöd för! sin öfvertygelse, att, äfven
om Eric Dybeck verkligen varit personligen tillstä-
des, då de klandrade afhandlingarne uwuderskrefvos,
det likväl ej varit Eric Dybeck sjelf som under-
tecknat desamma.
För att emellertid öfver denna del af saken sprida
ett ökadt ljus, anhöll jag, att stadsmäklaren Pfeffer,
som bevittnat de klandrade afhandlingarne, och som
uppgifvit, att vid berörde tillfälle, jemte Christian
Dybeck, tillstädesvarit två för Pfeffer okända per-
soner, af hvilka den ena för honom presenterats så-
som sockerhruksidkaren Eric Dybeck, och den an-
dra uppgifvits vara hans broder, prosten Carl Dy-
beck, måtte blifva å nyo hörd, för att upplysa, hu-
ruvida det varit den till växten störste eller minste
af de två för Pfeffer okände personerne, som jemte
Christian Dybeck, underskrifvit de klandrade afhand-
lingarne.
Denna min anhållan bifölls af kongl. hofrätten,
som till följd häraf lät Pfeffer den 24 November och
den 4 December 1847 inför kongl. hofrätten afhö-
ras. På derom framställd fråga förklarade Pfeffer,
att det föresväfvade hans minne ,att det varit den
till växten minste af nämnde två personer, som blif-
vit för Pfeffer presenterad såsom Eric Dybeck, och
som jemte Christian Dybeck, undertecknat afhand-
lingarne.
Jag styrkte nu med 3:ne vittnens intyg, att Eric
Dybeck verit betydligt, eller omkring ett halft huf-
vud längre, samt till växten i öfrigt gröfre och större
än hans broder prosten Carl Dybeck, hvaraf såle-
des följde, att prosten Carl Dybeck, som varit den
till växten minsta af de två för Pfeffer okände per-
sonerne, jemväl varit den, som, jemte Christian Dy-
beck, enligt Pfeffers vittnesintyg, underskrifvit de
klandrade afhandlingarne, så vida nemligen de två
för Pfeffer okände personerne verkligen varit prosten
Carl och sockerbruksidkaren Eric Dybeck.
Efter det sålunda ej allenast lagligen styrkt blifvit,
att Eric Dybeck jemväl Juni månad 4830, ja, till
och med dagen efter det de ifrågavarande safhand-
lingarne blifvit upprättade, och sedermera under sex
och ett halft år, eller intill bans död, utan afbrott
varit fullkomligt finig och vanvettig, utan jemväl
sådan bevisning åstadkommits, som satte utom allt
tvifvel att icke Eric Dybeck, utan hans broder pro-
sten Carl Dybeck varit den, som skrifvit Eric Dy-
becks namn både under de klandrade afhandlingarne
och under inlagan angående desse handlisngars bevak-
ning uti Christian Dybecks årsproklama, så och
enär mine principaler derjemte uti libellen till
kongl. hofrätten fullständigt ådagalagt, att stadsmäk
larne Sabhlstedt och Pfeffer för sine många och stora
motsägelser borde såsom återgångsvittnen förklaras,
trodde mine principaler, i förlitan på rättvisans jemna
nn a År Ds