ansågs vara åstadkommen der m, att Eric Dybeck varit svagsint jemväl i Juni! månad 1830, eller å den tid, då de ;klandrade afhandlingarne upprättades. så trodde mine principaler, att det . endast erfordrades, att fylla bevisningen i denna del, för att, med ändring uti rådbusrättens dom, få sine påståenden af hofrätten bifallne. Vid anställde efterforskningar erhöllo mine principaler kännedom derom, att så väl komministern A. Westre, hvilken alltifrån Eric Dybecks ankomst till prosten Dybeck på Odensvi vistats i hans hus och derstädes dagligen sett Eric Dybeck intill hans död, som ock torparehustrurna Catharina Abrahamsdotter och Maja Stina Andersdotter samt drängen Lars Julin, hvilka tjenade vid Odensvi prestgård, då Eric Dybeck i början af Juni månad dit ankom, äfvensom skepparehustrun Christina Holm och pigan Brita Hellgren, hvilka särskildt varit i tjenst antagna, för att om den fånige Eric Dybeck hefva tilisyn och vård, ännu lefde. Sedan mine principaler snhållit, att desse personer måtte få såsom vittnen afhöras, till bestyrkande deraf att Eric Dybeck äfven dagen efter det ifrågavarande afhandlingar upprättades och intill sin död varit mindre vetande och vanvettig, samt hofrätten till denna anhållan lemnat bifall, så hafva samtelige desse personer den 28 Juni 4847 blifvit på ed afhörde inför Köpings rådhusrätt, hvarest, på sätt denna domstols protvkoll utvisar, genom dessa vittnens edeliga intyg, lagligen styrkt blifvit, att Eric Dybeck, som dagen efter det de klandrade afbandlingarne upprättats, blifvit härifrån staden afförd till Odensvi prestgård, vid ankomsten dit varit fullkomligt fånig eller mindre vetande till den grad, att han hvarken kunde yttra en sammanhängande mening, eller fatta hvad som sades till honom, och icke eller ens förstått att iakttaga den snygghet, som till och med de oskäliga djuren icke åsidosätta, samt att en särskild dertill antagen person måste om honom ständigt hafva vård och uppsigt Dessutom intygades särskildt af komminister Westr att han å Odensvi varit närvarande vid ett tillfälle, då prosten Dybeck, som uppgifvit att Eric bybecks namn fordrades å någon handling, skrifvit bokstäfver såsom en förskrift på ett papper, med uppmaning till Eric Dybeck att öfva sig, och skrifva derefter, men att detta försök misslyckades helt och hållet, emedan Eric Dybeck icke kunde efterskrifva bokstäfvernar; tilläggande Westre att han ej kunde erinra sig, huruvida detta försök skedde första eller andra året af Erics vistande på Odensvi, men att sådant sista åren alls icke kunde komma i fråga. Pigan Hellgren, som ifrån Oktober månad år 1832 till September 1834, och således under den tid, då bevakningsinlagan uti Christian Dybecks årsproklama den 7 Januari 1833 under skrefs, var Eric Dybecks vårdarinna, intygade på sin ed, att Eric Dybeck under nämnde två år icke någon enda dag egde sinnesredighet och medvetande af hvad han sade eller gjorde, utan betedde sig i alla afseenden oupphörliyt som en verklig fånen, samt att han under den tiden omöjligen kunde skrifva sitt namn. Sedan det sålunda, genom komminister Westres och pigan Hellgrens på ed aflagda vittnesmål, var fullkomligen upplyst att Eric Dybeck icke skrifvit eller underskrifvit bevakningsinlagan i Christian Dybecks årsproklama, och rådhusrätten, på sätt förut nämndt är, i sin dom intygat, att en särdeles likhet förefiones emellan Eric Dybecks namnteckning under denna bevakningshandling och under de klandrade k:peafhandlingarne, samt deraf dragit den slutsats att samma person skrifvit Eric Dybecks namn både under den förre och under den sednare, så hade mine principaler härigenom erhållit ett ytterligare kraftigt stöd för! sin öfvertygelse, att, äfven om Eric Dybeck verkligen varit personligen tillstädes, då de klandrade afhandlingarne uwuderskrefvos, det likväl ej varit Eric Dybeck sjelf som undertecknat desamma. För att emellertid öfver denna del af saken sprida ett ökadt ljus, anhöll jag, att stadsmäklaren Pfeffer, som bevittnat de klandrade afhandlingarne, och som uppgifvit, att vid berörde tillfälle, jemte Christian Dybeck, tillstädesvarit två för Pfeffer okända personer, af hvilka den ena för honom presenterats såsom sockerhruksidkaren Eric Dybeck, och den andra uppgifvits vara hans broder, prosten Carl Dybeck, måtte blifva å nyo hörd, för att upplysa, huruvida det varit den till växten störste eller minste af de två för Pfeffer okände personerne, som jemte Christian Dybeck, underskrifvit de klandrade afhandlingarne. Denna min anhållan bifölls af kongl. hofrätten, som till följd häraf lät Pfeffer den 24 November och den 4 December 1847 inför kongl. hofrätten afhöras. På derom framställd fråga förklarade Pfeffer, att det föresväfvade hans minne ,att det varit den till växten minste af nämnde två personer, som blifvit för Pfeffer presenterad såsom Eric Dybeck, och som jemte Christian Dybeck, undertecknat afhandlingarne. Jag styrkte nu med 3:ne vittnens intyg, att Eric Dybeck verit betydligt, eller omkring ett halft hufvud längre, samt till växten i öfrigt gröfre och större än hans broder prosten Carl Dybeck, hvaraf således följde, att prosten Carl Dybeck, som varit den till växten minsta af de två för Pfeffer okände personerne, jemväl varit den, som, jemte Christian Dybeck, enligt Pfeffers vittnesintyg, underskrifvit de klandrade afhandlingarne, så vida nemligen de två för Pfeffer okände personerne verkligen varit prosten Carl och sockerbruksidkaren Eric Dybeck. Efter det sålunda ej allenast lagligen styrkt blifvit, att Eric Dybeck jemväl Juni månad 4830, ja, till och med dagen efter det de ifrågavarande safhandlingarne blifvit upprättade, och sedermera under sex och ett halft år, eller intill bans död, utan afbrott varit fullkomligt finig och vanvettig, utan jemväl sådan bevisning åstadkommits, som satte utom allt tvifvel att icke Eric Dybeck, utan hans broder prosten Carl Dybeck varit den, som skrifvit Eric Dybecks namn både under de klandrade afhandlingarne och under inlagan angående desse handlisngars bevakning uti Christian Dybecks årsproklama, så och enär mine principaler derjemte uti libellen till kongl. hofrätten fullständigt ådagalagt, att stadsmäk larne Sabhlstedt och Pfeffer för sine många och stora motsägelser borde såsom återgångsvittnen förklaras, trodde mine principaler, i förlitan på rättvisans jemna nn a År Ds