med böner om förlängande af detta ytterst an-
genäma vistande, hvilka ock beviljades. Den
unga flickans beslut att, äfven med förlust a!
kungens nåd, för alltid öfvergifva teatern, var
nu stadgadt och en plan uppgjord, att hon med
sina talanger skulle söka gagna annorstädes, nem-
ligen som guvernant inom någon familj på landet
Dock, huru kunna bryta med den höge väl-
göraren? ... Huru kunna trotsa bans kungliga
vrede? — Ack, vid blotta tanken härpå ström-
made en ny tårflod öfver Henriettes kinder
och hon önskade att få dö, såsom man alltid
gör i ungdomen, då bedröfvelse påkommer, in-
nan man ännu lärt sig tänka öfver lifvets värde
och dödens vigt.
Den unga flickans motvilja för teaterlifvet
bedröfvade emellertid kung Gustaf vida mer
än den harmade honom, och han grubblade
hela långa stunder på sättet, huru denna kin-
kiga sak borde behandlas. Tyrann ville han
icke spela, och kunde det icke heller, såsom
regent öfver ett fritt folk, der ingen enda in-
divid beror af konungens maktspråk: men bra
svårt föll det sig dock för honom att skilja sig
från tanken på alla de stunder af konstnjut-
ning, som den unga flickan redan skänkt och
isynnerhet framdeles skulle komma att skänka
honom, så väl som hela Stockholws allmänhet
samt på det europeiska rykte den svenska dan-
sösen en dag skulle kunna vinna. ena si-
dan fann han det grymt, att viljz tvinga benne
mot dess vilja till fortgående på en bana, der
hon icke utan motvilja tog ett enda steg; å
andra sidan förargade han sig öfver hvad han
kallade hennes otacksamket för de välgernin:
gar han på henne slösat, och som skulle bära
alls inga frukter, om hon egnade sig åt det en-
skilda, obemärkta lifvet.
Mer än man skulle tro och nästan mer än
han sjelf ville det, upptog denna obetydliga sak
kungens tankar och han meddelade sitt be-
kymmer deröfver åt åtskilliga personer vid
hofvet. Bland annat nämnde han derom, nå-
gra dagar efter sista samtalet med Henriette,
uti.en mindre aftoncirkel hos en af Kellgrens
gratier, grefvinnan Meyerfeldt, der fru Schrö-