med böner om förlängande af detta ytterst angenäma vistande, hvilka ock beviljades. Den unga flickans beslut att, äfven med förlust a! kungens nåd, för alltid öfvergifva teatern, var nu stadgadt och en plan uppgjord, att hon med sina talanger skulle söka gagna annorstädes, nemligen som guvernant inom någon familj på landet Dock, huru kunna bryta med den höge välgöraren? ... Huru kunna trotsa bans kungliga vrede? — Ack, vid blotta tanken härpå strömmade en ny tårflod öfver Henriettes kinder och hon önskade att få dö, såsom man alltid gör i ungdomen, då bedröfvelse påkommer, innan man ännu lärt sig tänka öfver lifvets värde och dödens vigt. Den unga flickans motvilja för teaterlifvet bedröfvade emellertid kung Gustaf vida mer än den harmade honom, och han grubblade hela långa stunder på sättet, huru denna kinkiga sak borde behandlas. Tyrann ville han icke spela, och kunde det icke heller, såsom regent öfver ett fritt folk, der ingen enda individ beror af konungens maktspråk: men bra svårt föll det sig dock för honom att skilja sig från tanken på alla de stunder af konstnjutning, som den unga flickan redan skänkt och isynnerhet framdeles skulle komma att skänka honom, så väl som hela Stockholws allmänhet samt på det europeiska rykte den svenska dansösen en dag skulle kunna vinna. ena sidan fann han det grymt, att viljz tvinga benne mot dess vilja till fortgående på en bana, der hon icke utan motvilja tog ett enda steg; å andra sidan förargade han sig öfver hvad han kallade hennes otacksamket för de välgernin: gar han på henne slösat, och som skulle bära alls inga frukter, om hon egnade sig åt det enskilda, obemärkta lifvet. Mer än man skulle tro och nästan mer än han sjelf ville det, upptog denna obetydliga sak kungens tankar och han meddelade sitt bekymmer deröfver åt åtskilliga personer vid hofvet. Bland annat nämnde han derom, några dagar efter sista samtalet med Henriette, uti.en mindre aftoncirkel hos en af Kellgrens gratier, grefvinnan Meyerfeldt, der fru Schrö