gande. (Se kämnersrättens protokoll för den 7 April
4838.)
b) af handlanden Enbom (som år 1830 förestod
Dybecks sockerbruksbod) att Eric Dybeck, hvilken
i Juni månad samma år afreste till landet, under
vistandet här i staden år 1830. varit så förslöad till
sina sinnen, att han ej kunde uppfatta hvad man
yttrade till honom, eller derå lemna redigt svar;
att han till följd häraf var oförmögen att sköta
kontorssgöromålen ; .
att kan måste vårdas såsom ett oförståndigt
barn;
att Christian Dybeck flere gånger omtalte denna
brodrens sinnessvaghet: samt
att Eric Dybeck 1830 utan undantag alltid va-
vit oredig. (Se kämnersrättens protokoll den 40
April 4833.)
ec) af grosshandlaren Aspelins bokhållare Nerpien,
att han, de gånger han sett Eric Dybeck år 1830,
funnit honom vara oredig och orolig;
att vittnet ansett honom ej kunna sköta sig och
sitt; samt
att vintnet trodde att sinnessvaghet föranledde
Eric Dybecks afresa till landet. (Se kämnersrättens
protokol! den 40 April 1838.)
Vederparterne medgåfvo visserligen, att Eric Dy-
beck, under de sednare åren före sin flyttning till
landet, var till kropps- och sinnesförmögenheter
försvagad, att han var besvärad af slöhet samt
en höz grad af tankspriddhet, eller, om man så vill
kalla dot, fjäskighet; men tillade derefter: häraf
följer likväl lika litet, att hans tillstånd oupphör-
ligt, utan afbrott, och således jemväl å de tider,
då vittnena ej sett eller träffat honom, varit ena-
phanda, som att han ej kunnat fatta framställningar,
redigt och klart gjorda, särdeles i mindre invecklade
ämnen, såsom de ifrågavarande. (Se kämnersrät-
tens protokoll fol. .:87, 88, 162.)
Sedar jag, i anledning bäraf, å mine principalers
vägnar, dels åberopat ett af professoren doktor Rin-
gensson utgifvet betyg derom, att Erick Dybeck, ef-
ter ankomsten till Odensvi prestgård, icke haft nå-
gra intervalla lucida, och dels anhållit att stads-
mäklaren Pfeffer, som, jemte då mera aflidne stads-
mäklaren Sablstedt, bevittnat de klandrade afband-
lingarne, måtte blifva inför kämnersrätten hörd, så
skyndade vederparterne att bestrida bifall till denna
anhållan, oaktadt de nys3 förut sjelfva uppgifvit, att
Pieffer, derest han blefve ytterligare hörd, skulle
kunna meddela fullständig upplysning om Eric Dy-
becks sinnesbeskaffenhet vid det tillfälle, då afhand-
lingarne upprättades. Såsom skäl för detta sitt be-
stridande framställde vederparterne den märkvärdiga
invändning, att de ifrågavarande afhandlingarne, äf-
ven om de varit olagliga, då de upprättades, lik-
väl sedermera förvandlats till lagliga derigenom,
att Eric Dybeck, uti en skrift af den 7 Januari
1833, anmält och bevakat dem uti årsproclaman ef-
ter Christian Dybeck.
Ehuru jag ej allenast bestred, att berörde bevak-
ningsinlaga var skrifven och undertecknad af Eric
Dybeck, utan ock sökte klart ådagalägga att de
klandrade afhandlingarne, om de blifvit på olaglig
sätt upprättade, ej kunnat genom en anmälan uti
årsproklaman hafva blifvit förvandlade till laglige,
lyckades det dock vederparterne att få denna in-
vändning godkänd af kämpnersrätten, som med gil-
lande deraf, förklarade, att afhandlingarne, genom
denna bevakning, blifvit b-fästade, så att desammes
giltighet ej vidare finge ifrågasättas, eller blifva före-
mål för domstolens pröfning, och att någon bevis-
ning i afseende derå ej kunde mine principaler till-
låtas, hvadan kämnersrätten, medelst dom den 9
Januari 4843 ogillade de tvenne första stämnings-
punkterne.
3:dje stämningspunkten ogillades äfven, på den
grund att Eric Dybeck ansågs hafva sålt allt hvad
han egd2 till Caristian Dybeck.
4:de sämningspunkten ansågs ej kunna i vidsträck-
tare måtto bifallas, än att vederparterne förpligtades
till mine principaler öfverlemna det ena original-
exemplaret af lifräntekontraktet; och förklarades ve-
derparterne ej kunna någon vidsträcktare skyldighet
åläggas, på grund af ö5:te stämningspunkten, sedan
de medgifvit att en företedd afskrift af testamentet
skulle få såsom ett gällande originaltestamente anses.
Sedan saken derefter blifvit fullföljd hos Stock-
holms rådhusrätt, samt stadsmäklaren Pfeffer derstä-
des blifvit igare hörd, och målet sålunda åter
försatts u ätta och naturliga skick, meddelade
rådhusrä er .den 2 Februari 4846 deruti sin
dom, h förklarades att, vehuru diversehand-
aren P: — — uti sin vittnesberättelse gifvit
någon anWöhing till det omdöme i afseende på Eric
Dybecks sinnesförfattning under loppet af år 1830,
att han varit mindre vetande, likväl och emedan
hvarken berörde vittnesmål, eller bokhållaren Fre-
drik Nerpiens afgifne vittnesberättelse, med hvar-
andra jemförde, innefatta full laga bevisning i detta
afseende; men deremot öfrige i saken afhörde vitt-
nen, hvilkas vittnesberättelser egentligen afse Eric
Dybecks sinnesförfattning 4829 och början af år
41830, icke kunnat bestämdt intyga, att Eric Dy-
pbeck vid den tid, eller i Junt månad sistnämnde
år, då nu ifrågavarande afhandlingar upprättades
och undertecknades, varit svagsint, samt stadsmäk-
larne Sahlstedts och Pfeffers vittnesmål icke eller
föranleda .dertill, att Eric Dybeck, vid afbandlin-
garnes undertecknande, icke egt fullt medvetande
af sine tillgöranden och fri vilja att handla, ty och
då käranderne icke i någon målto styrkt att Eric
Dybeck uti årsproklaman efter brodren Christian
sjelf icke bevakat sine på berörde afhandlingar grun-
dade anspråk uti brodrens sterbhus, utan till stöd
för ett motsatt förhållande härutinnan förekommer
en särdeles likhet emellan Eric Dybecks namn-
teckning under bevakningshandlingen och be-
rörde af svaranderne här vid rådstufvurätten
i original företedda köpeafhandlingar af den 5
Juni 1830; så pröfvade rådhusrätten skäligt ogilla
de uti första och andra stämningspunkterne fram-
ställde yrkanden och blef kämnersrättens beslut i
afseende på 3:die, 4:de och 5:te stämningspunkterne
af rådhusrätten fastställdt.
På denna punkt stod saken, då den för nära fyra
år sedan, eller den 28 Februari 4846 fullföljdes hos
Kel. Svea hofrätt.
Då rådhusrättens dom utvisade, att det egentliga
skälet, hvarföre mine principalers uti de två första
stämningspunkterne framställde påståenden icke blif-
vit bifallne, bestod deruti, att full bevisning icke
VCTBSEPSENNNREITAST EE EINE Te NATET
med böner om förlängande af detta vtterst an-