huru mycken uppmärksamhet på sig sjelfva
vår tids upplysta och samvetsgranna uppfostra-
rinnor städseiakttaga, skulle med skäl framka-
sta frågan buru det var möjligt att en person
med så många fel och så liten omsorg att dölja
dem, kunde blifva anförtrodd ett så vigtigt
kall, som att dana unga hjerian, Svaret på
denna ganska naturliga fråga torde, enligt hvad
vi tro, böra sökas förnämligast i den omstän-
digheten att fru EL. var af förväm sägt, ja —
en minisiers dotter — något som på denna tid,
då adeln ännu hade så mycket anseende, ka-
stade en försoningens slöja öfver bra många
fel, lånade en falsk och förvillande glans åt
bra många oduglingar och stämplade mången
i grunden föraktlig menniska med ett anseende,
som äfven den skickligaste och dygdigaste o-
frälse hade svårt att vinna. 2
Men vi återgå till vår lilla Henriette. Den
förnäma pensionsfrun — (sedermera ytterst
torftig och föraktad, men vid tiden för vår be-
rättelse på högsta spetsen af välstånd och an-
seende) hade dag från dag harmats öfver den
för mamse!l Söderberg uteblifna betalningen
och flera gånger hotat att köra bort henne
— en hutelse, som hon dock icke kunde verk-
ställa. Sådana yttranden, i närvaro af alla kam-
rateraa, hade såsom hvassa dolkstygn trängt in
i den lilla flickans af naturen ytterst finkäns-
liga hjerta och sfpressat henne många tårar.
Men då gnatet slutligen öfvergick til uppen-
bart hat; då frukost, kaffe, qvällsvard åt den
lillaalitsom oftast indrogos, under förevändning
af begångna felsteg; ja — då middagsportioner-
na för det arma barnet till och med blefvo allt
knappare, men bannor och 2ga deremot så mycket
frikostigare utdelades, förlorade hon allt tåla-
mod, och mer än på sina lexor studerade hona
på medel att komma ur deta tillsånd af dju-
paste förtryck.
Andtligen trodde hon siz bafva funnit ett
sådant. Den enda pe on, som visat henne
verklig och varm välvilja under pensionstiden
var läraren 1 räknekonsten, sekier flallman.
Till honom beslöt hon att fly, med anhållan
tt han ville frälsa henne från de stundliga