huru mycken uppmärksamhet på sig sjelfva vår tids upplysta och samvetsgranna uppfostrarinnor städseiakttaga, skulle med skäl framkasta frågan buru det var möjligt att en person med så många fel och så liten omsorg att dölja dem, kunde blifva anförtrodd ett så vigtigt kall, som att dana unga hjerian, Svaret på denna ganska naturliga fråga torde, enligt hvad vi tro, böra sökas förnämligast i den omständigheten att fru EL. var af förväm sägt, ja — en minisiers dotter — något som på denna tid, då adeln ännu hade så mycket anseende, kastade en försoningens slöja öfver bra många fel, lånade en falsk och förvillande glans åt bra många oduglingar och stämplade mången i grunden föraktlig menniska med ett anseende, som äfven den skickligaste och dygdigaste ofrälse hade svårt att vinna. 2 Men vi återgå till vår lilla Henriette. Den förnäma pensionsfrun — (sedermera ytterst torftig och föraktad, men vid tiden för vår berättelse på högsta spetsen af välstånd och anseende) hade dag från dag harmats öfver den för mamse!l Söderberg uteblifna betalningen och flera gånger hotat att köra bort henne — en hutelse, som hon dock icke kunde verkställa. Sådana yttranden, i närvaro af alla kamrateraa, hade såsom hvassa dolkstygn trängt in i den lilla flickans af naturen ytterst finkänsliga hjerta och sfpressat henne många tårar. Men då gnatet slutligen öfvergick til uppenbart hat; då frukost, kaffe, qvällsvard åt den lillaalitsom oftast indrogos, under förevändning af begångna felsteg; ja — då middagsportionerna för det arma barnet till och med blefvo allt knappare, men bannor och 2ga deremot så mycket frikostigare utdelades, förlorade hon allt tålamod, och mer än på sina lexor studerade hona på medel att komma ur deta tillsånd af djupaste förtryck. Andtligen trodde hon siz bafva funnit ett sådant. Den enda pe on, som visat henne verklig och varm välvilja under pensionstiden var läraren 1 räknekonsten, sekier flallman. Till honom beslöt hon att fly, med anhållan tt han ville frälsa henne från de stundliga