3 VA R dndretetntdntent Rd
Man brukar i allmänhet anse det omoraliskt
att träda sanningen för när. När enskilde un-
der samtal sinsemellan fela häri, och det rör
ringare ämnen, plär man understundom ursäkta
dem, helst om personerna Htilhöra det slag,
hos hvilka man ej får förutsätta en mera vår-
dad uppfostran eller bysa anspråk på högre
lyftning, för att ej säga ädeihet och bildning.
Men om en enskild i samtal med konungen
tillåter sig fara med lögn, anses dylikt till-
höra en ännu högre grad af betänklighet, omo-
ralitet och oförskämdhet. Hvad grad af allt
detta skall man då tillerkänna saken, om den
enskilde icke blott såsom sådan talar osanning
inför sin regent, utan till och med gör det i
egenskap af tjensteman, i ett embetsutlåtande,
i en officiell handling, der fråga är om att till
regeringen inberätta förhållandet med ett af
konungen sjelf anbefalldt ämne? I svenskan
bar man knappt namn för detta. På fransyska
säger man .....
Man skulle kunna försöka en ursäkt för hr
F. genom att föreställa sig, det han begått en
lapsus calami. Men detta blir otänkbart, enär
det befinnes, att alla nödiga förhandlingar
och protokoller öfver skolkollegiernas samman-
komster i Westerås varit till honom insända,
hvaraf han, såvida han icke föraktat att läsa
dessa papper — i hvilket fall han begått både
ett tjenstefel som eforus, och en stor ohöflig-
het som menniska — nödvändigt måste hafva
inhemtat, att en pluralitet af 12 mot 4 inom
gymnasii och skolverkens lärarepersonal så
fördelat undervisningen, att de afvige lektorerne
fullkomligt bibehållas vid sin i cirkulärets 6
mom. medgifna rätt att ej tjenstgöra mer än
förut, och hvarigenom följaktligen allt hinder
för gymnasii förenande med skolan var häfvet.
Dessa handlingar hvarken insände eforen till
regeringen, eller inberättade ur och efter dem
sakens sanna förhållande.
Ej helter kan man till hr F:s urskuldand2
anföra, att affären var af den ringa vigt, att
han derom icke behöfde hålla sig så noga vid
det verkliga — äfven i en rapport till rege-
ringen! Skolreformen utgör ett af de mest
maktpåliggande ämnen, som för närvarande se
sig under handläggning i hela landet; om det
ock är tänkbart att åtskillige helst skulle vilja
skjuta den undan som ett lappri.
Och detta utgjorde således biskop F:s första
uppträdande inför regeringen och allmänheten!
Fortsättningen af hans verksamhet i samma
ande blir väl att förvänta under det snart in-
stundande riksmötet.
Vi tillstå uppriktigt, att hr F:s apparition
varit en af de lyckligaste händelser för alla
dem, som icke tänka gynnsamt om biskops-
embetena — hvartill vi öppenbjertigt tillstå,
att vi höra och alltid hört, af det enkla skäl,
att det minsta man kan säga om dessa embe-
ten är, att de qvarstå som onödigheter, enär
allt det goda, hvartill de möjligen kunde be-
höfvas, lika väl står att vinna genom en annan
embetsform, hvari deremot det onda och då-
liga, som nu går i släp med denna qvarlefva
från katholsk hierarki, icke medföljer. Tanken
om biskopsembetenas upphäfvande är långt
ifrån ny. Den har, som man vet, förekommit
på flera riksdagar, och isynnerhet år 1840.
Presteståndet sjelf voterade för upphörande af
biskoparnes sjelfskrifna representation vid riks-
dagarne. Att flera aktningsvärda individer
under alla tider funnits inom biskopskate-
gorien, neka vi visst icke; och dessa skulle
hafva varit gode och vördnadsvärde män i alla
fall. Men att embetet, som sådant, gör mycket
till sin innehbafvares förderfvande, derpå har
man ej fåtaliga exempel, till hvilka sedan
kunna läggas alla de händelser, der, omvändt,
innehafvaren förderfvat eller åtminstone ned-
satt embetet. Biskoparne hafva på de sednare
tiderna för det mesta utgjort hoftjenare, smi-
diga och villiga verktyg åt makten, i sällskap
med hela den öfriga föraktliga falang, som
löper absolutismens ärenden vid riksdagar och
eljest; vanligen endast då beredde att uppträda
mot regeringen, när denna visar sig vilja stå
på ljusets, förbättringarnes och nationens sida.
Då följaktligen, allt sammanlagdt, biskopsembe-
tenas indragning utan tvifvel måste anses som
någonting för Sverige önskvärdt och för sam-
hällets utveckling till ett bättre skick i sin
mån angeläget, så är det emellertid onekligt,
att, med den tröghet och långsamhet, som ka-
rakteriserar nordens invånare, denna reform
skulle dröja lika långe och af den sega kon-
servatismen motarbetas lika mycket som allt
annat, derest icke en nådig försyn emellanåt
gåfve saken fart genom sådana biskopars upp-
ställande på banan, som meddela allmänna
tänkesättet en starkare påtryckning. Det har
icke varit nog, att man längesedan insett bi-
skopsembetenas kompletta onödighet, emedan,
om ötfverhufvud en afskild och egen admini-
stration behöfves för presterskapet i ett land
— hvarom mycken fråga uppstått — det åt-
minstone är fullt visst, att en stiftsstyrelse kan
existera och sköta sitt åliggande lika så väl
utan, som med en biskop i spetsen. Att i ett
fattigt land, som Sverige, utan motsvarande
andligt och lekamligt gagn bortslösa de ansen-
liga summor, hvartill biskopslöserna stiga, är
obestridligen högst orimligt. Men när härtill
lägges hela den betydliga skadan af en embets-
mannapersonals tillvaro, som aldrig utom un-
dantagsvis synes uppfatta sin kallelse annor-
lunda, än som pligten att motverka ljuset, för-
bättringen och det goda i samhället, så kunde
väl detta tyckas tillräckligt illa. Ett annat
ondt, som icke är det minstz, tillkommer dock
ännu. Nationens och tidehvarfvets allmän-
na stämning emot presterskapct, symbolerna
cch religionsformen stegras allt högre genom
de äckliga exemplen af hyckleri, löjlig-
het, anspråksfullhet , fräckhe:l. och slutligen
— såsom man icke så sällss upptäcker -
formligt bedrägeri hos landets ö!vcityrklighe-
ter. Det djupt inrotade hatet, det snärt öfver
hand täåganda allmänna färaktet för jet Nra