3 VA R dndretetntdntent Rd Man brukar i allmänhet anse det omoraliskt att träda sanningen för när. När enskilde under samtal sinsemellan fela häri, och det rör ringare ämnen, plär man understundom ursäkta dem, helst om personerna Htilhöra det slag, hos hvilka man ej får förutsätta en mera vårdad uppfostran eller bysa anspråk på högre lyftning, för att ej säga ädeihet och bildning. Men om en enskild i samtal med konungen tillåter sig fara med lögn, anses dylikt tillhöra en ännu högre grad af betänklighet, omoralitet och oförskämdhet. Hvad grad af allt detta skall man då tillerkänna saken, om den enskilde icke blott såsom sådan talar osanning inför sin regent, utan till och med gör det i egenskap af tjensteman, i ett embetsutlåtande, i en officiell handling, der fråga är om att till regeringen inberätta förhållandet med ett af konungen sjelf anbefalldt ämne? I svenskan bar man knappt namn för detta. På fransyska säger man ..... Man skulle kunna försöka en ursäkt för hr F. genom att föreställa sig, det han begått en lapsus calami. Men detta blir otänkbart, enär det befinnes, att alla nödiga förhandlingar och protokoller öfver skolkollegiernas sammankomster i Westerås varit till honom insända, hvaraf han, såvida han icke föraktat att läsa dessa papper — i hvilket fall han begått både ett tjenstefel som eforus, och en stor ohöflighet som menniska — nödvändigt måste hafva inhemtat, att en pluralitet af 12 mot 4 inom gymnasii och skolverkens lärarepersonal så fördelat undervisningen, att de afvige lektorerne fullkomligt bibehållas vid sin i cirkulärets 6 mom. medgifna rätt att ej tjenstgöra mer än förut, och hvarigenom följaktligen allt hinder för gymnasii förenande med skolan var häfvet. Dessa handlingar hvarken insände eforen till regeringen, eller inberättade ur och efter dem sakens sanna förhållande. Ej helter kan man till hr F:s urskuldand2 anföra, att affären var af den ringa vigt, att han derom icke behöfde hålla sig så noga vid det verkliga — äfven i en rapport till regeringen! Skolreformen utgör ett af de mest maktpåliggande ämnen, som för närvarande se sig under handläggning i hela landet; om det ock är tänkbart att åtskillige helst skulle vilja skjuta den undan som ett lappri. Och detta utgjorde således biskop F:s första uppträdande inför regeringen och allmänheten! Fortsättningen af hans verksamhet i samma ande blir väl att förvänta under det snart instundande riksmötet. Vi tillstå uppriktigt, att hr F:s apparition varit en af de lyckligaste händelser för alla dem, som icke tänka gynnsamt om biskopsembetena — hvartill vi öppenbjertigt tillstå, att vi höra och alltid hört, af det enkla skäl, att det minsta man kan säga om dessa embeten är, att de qvarstå som onödigheter, enär allt det goda, hvartill de möjligen kunde behöfvas, lika väl står att vinna genom en annan embetsform, hvari deremot det onda och dåliga, som nu går i släp med denna qvarlefva från katholsk hierarki, icke medföljer. Tanken om biskopsembetenas upphäfvande är långt ifrån ny. Den har, som man vet, förekommit på flera riksdagar, och isynnerhet år 1840. Presteståndet sjelf voterade för upphörande af biskoparnes sjelfskrifna representation vid riksdagarne. Att flera aktningsvärda individer under alla tider funnits inom biskopskategorien, neka vi visst icke; och dessa skulle hafva varit gode och vördnadsvärde män i alla fall. Men att embetet, som sådant, gör mycket till sin innehbafvares förderfvande, derpå har man ej fåtaliga exempel, till hvilka sedan kunna läggas alla de händelser, der, omvändt, innehafvaren förderfvat eller åtminstone nedsatt embetet. Biskoparne hafva på de sednare tiderna för det mesta utgjort hoftjenare, smidiga och villiga verktyg åt makten, i sällskap med hela den öfriga föraktliga falang, som löper absolutismens ärenden vid riksdagar och eljest; vanligen endast då beredde att uppträda mot regeringen, när denna visar sig vilja stå på ljusets, förbättringarnes och nationens sida. Då följaktligen, allt sammanlagdt, biskopsembetenas indragning utan tvifvel måste anses som någonting för Sverige önskvärdt och för samhällets utveckling till ett bättre skick i sin mån angeläget, så är det emellertid onekligt, att, med den tröghet och långsamhet, som karakteriserar nordens invånare, denna reform skulle dröja lika långe och af den sega konservatismen motarbetas lika mycket som allt annat, derest icke en nådig försyn emellanåt gåfve saken fart genom sådana biskopars uppställande på banan, som meddela allmänna tänkesättet en starkare påtryckning. Det har icke varit nog, att man längesedan insett biskopsembetenas kompletta onödighet, emedan, om ötfverhufvud en afskild och egen administration behöfves för presterskapet i ett land — hvarom mycken fråga uppstått — det åtminstone är fullt visst, att en stiftsstyrelse kan existera och sköta sitt åliggande lika så väl utan, som med en biskop i spetsen. Att i ett fattigt land, som Sverige, utan motsvarande andligt och lekamligt gagn bortslösa de ansenliga summor, hvartill biskopslöserna stiga, är obestridligen högst orimligt. Men när härtill lägges hela den betydliga skadan af en embetsmannapersonals tillvaro, som aldrig utom undantagsvis synes uppfatta sin kallelse annorlunda, än som pligten att motverka ljuset, förbättringen och det goda i samhället, så kunde väl detta tyckas tillräckligt illa. Ett annat ondt, som icke är det minstz, tillkommer dock ännu. Nationens och tidehvarfvets allmänna stämning emot presterskapct, symbolerna cch religionsformen stegras allt högre genom de äckliga exemplen af hyckleri, löjlighet, anspråksfullhet , fräckhe:l. och slutligen — såsom man icke så sällss upptäcker formligt bedrägeri hos landets ö!vcityrkligheter. Det djupt inrotade hatet, det snärt öfver hand täåganda allmänna färaktet för jet Nra