om hennes sammanlefnad med den döde. Mannenln
var rättare i tre år på Hellby i Sätterbo, cå Stinall
Larsdotter, som också kom dit att tjena, 1838 denld
11 Sept., gaf honom sin hand och sin tro. De flyt-In
tade efter ett år till ryttmästar Jennings på Skånella-s
holm, der Anders Andersson också blef rättare ochin
var qvar i sex år, tills han med goda betyg afgicklh
till Täby socken i Uppland, der han på expeditions-d
sekreteraren Lorichs egendom erhöll ett torp attld
bruka och skörda mot dagsverksskyldighet. Menli
missvexterna några år efter hvarandra förstörde hanslr
torftiga välstånd. Han sålde lagåln, köpte råg och
sådde, och af Herran väntade han vexten. Menid
fattig stod hans åker. Vintern kom och nöden.o
Då måste han lemna torpet. Eter flere veckorslr
väntan i hufvudstaden fick han ändtligen i Maj må-l
pad i fjor tjenst som staikarl hos fabrikören Lund-ll
holm på Gingsätra. Hår arbetade de båda makarnell
under sommaren tills en dag i början af vintern Ån- (
ders Andersson tillsammans med en kamrat varit ilc
staden med hö, och båda kommo hem något öfver-1
Isstade, men ej så att icke han kunde sköta sig.1l
Han fick då stryk af husbonden, som befallde ho-lr
nom gå bem; men rättaren tillsade honom gå pålö
vedbacken och hugga ved. Hit kom också husbon-l!?
den och förnyade sina föreställningar och ville slålt
honom, — Stina Larsdotter vet icke hur det då gick t
till, men när hennes man skulle lyfta yxan att huggals
ved, — föll han omkull. Hon som var vid gårdens
på arbete tog då sin man med sig hem. Andra da-li
gen gick Andersson icke dit, och när han sedan kom,js
fick han intet arbete; icke hon heller. De miste sin!
tjenst. 1
Sedan högg han famn vid Bo, men vid nyårstiden 1
då den yxa, som han begagnat, återtogs af dess egare1
t
1
Lundholm, så gick han om dagarne till staden för att
med vedsågning, der han kunde få låna såg, förtjena
medel att lifnära sig och familj.
Hr Dab!qvist anhåller att få afgifva en förklarioglt
angående uppsägningen af Lundholm. S
Några dagar före Jul anmodades hr D., såsom krono-r
länsman, af hr Lundholm ait inställa sig vid Gång-:
sätra; han inträffade der den 47 sistl. December.s
Lundholm uppgaf då att han vid det ifrågavarandejl:
tillfället på vedbacken tyckt sig märka att Anderss
Andersson lyft yxan emot honom, när han ville före-lt
ställa honom hans oordentlighet att komma rusigli
hem. Huru det med detta tjenarens hot mot hus-ja
bonden rätteligen hängde tillsammans blef emellertid;
aldrig u:redt; men som Lundbolm tyckte det varals
ohyggligt att hafva Andersson i sin tjenst, så be-
medlade hr Dahlqvist så, att Anders Andersson god-1
villigt och otvunget flyttade. Han fick likväl medi,
sin familj hyresfritt begagna den stuga, som familjend
ännu bebor. s
På tillfrågen förklarar Stina Larsdotter, att honli
icke känner till förhållandet om bennes man verk-q
ligen lyfiat yxan mot Lundholm, men han hesde för
henne aldrig medgifvit det. j
Nu öfvergår hon på föranledande af ordförandenla
till den olyckliga dagen, då brottet skedde.
Dagen förut hade Anders Andersson icke varit
borta. Den 6 Febr. tidigt på morgonen gick hanlj
bort, som hon trodde,;för att begifva sig till staden.t
Hon visste icke hvad klockan var, men det var
mörkt. Klockan half 40 på förmiddagen kommo Rund-c
qvist och en af Jöngrens drängar hem med honom is
i det förfärliga tillstånd, hvari hon då fick återsel!
sin man.
Är det eran karl? frågade Rundqvist. J
Ja lär det väl vara det! svarade den förfäradelr
Stina Larsdoiter. Ar han dödå?v f
Nej, bevars, det är icke så farligt.
Hvad har han gjort för illa, eller hvar hanj ta-w
git honom ? j
.Jo, han har stulit vet och ett par karlar ha sla-s
git honom; egaren till veden bar slagit honom. ,
Det var samtalet mellan mannens bödel och denll
misshandlades förskräckta maka, som med sina barn
omkring faderns blodiga läger lemnade smärtan ochit
tårarne fritt lopp. d
Anders Andersson hade blifvit förd till sitt hemlj
på en släde. Man hade haft den barmhertighetenn
att lägga litet halm under honom på slädbottnen ochd
ett skynke öfver hans kropp, men det uppsvullnalt
hufvudet var utan mössa och vantarne saknades. (TIs
sin berättelse tyckes Stina Larsdotter fästa särdeles
vigt vid denna omständighet, liksom om hon tror,!s
att våldsverkarne af grymhet skulle hafva beröfvat 4
hennes; man dessa effekter i den starka kölden. Det!s
visar sig dock sedermera af ett vitlnes berättelse, attih
detta icke varit fallet.) Karlarne, som fört hem ho-hb
nom, hjelpte honom in i stugan och gingo. MHanlä
var förfärligt blodig och ögonen tillsvullna. När hon ll
ville tvätta af honom blodet, sköt han henne ifrånd
sig med de orden: Låt bli mig, bråka inte medf
mig Hon lät honom då ligga som han lår, tillso
han beböfde hennes hjelp för att resa sig upp när
han ville tillfredsställa ett naturens behof. Hanlig
svimmade då åter af. Mot aftonen yttrade ban:if
bJag är så tom och hungrig; har du något att gifvals
mig? Hustrun bjöd honom då en kopp kaffe ochlg
blötte hälften af den enda brödkaka hon egde. Hanljö
förtärde det och lade sig åter, utan att tillåta henneli
tvätta af blodet. Så låg han till andra morgonen.lj
Då såg hon förre riksdagsfullmäktigen Zetterberg ji
köra förbi. Hon skyndade ut och beklagade sin nöd ä
för honom, som genast rådde henne att laga så, attlk
nan kunde komma på lazarettet, cch derjemte lof-)
vade att fara ned till Gångsätra, för att tala vid hr!s
Lundholm. Hon gick sjelf till häradsdomaren Häll-
ström för att få hjelp till mannens flyttning, och när
hon kom tillbaka, var redan Lundholm der med slädald
för att föra honom till staden. j
Under tiden hade han berättat för henne buru han
blifvit misshandlad och uppgifvit att det var arren-
datorn på Bo och hans dräng, som föröfvat våldet. li
De hade slagit honom med påkar, och då han lagt
vantarne öfver hufvudet för att skydda sig, togos dela
ifrån honom. De hade kommit mordiska och fulla!yv
rån stan, som hans yttrande fallit; han hade bedt!yv
dem så mycket, men det var icke värdt!-— —Ile
Han bade uppgifvit att de bundit honom vid käl-!h
sen och slagit honom, och hon kunde icke veta omlk
n yrat, han hade åtminstone i allt annat varit re-!h
2. Han hade sagt: ,Om jag ändock hade tagit nå V
201 ifrån dem, — men jag har icke tagit det ringastelf
på Bo skog. R
När hon på lördagen den 9:de besökte honom pålu
asarettet, hade hon närmare iakttagit hons sår i an-lse
igtet. Han hade ett hål öfver venstra ögondalen
och ögat var tillsvullet; det högra ögat likaså, menlsl
utan hål. Hon hade då velat lofva att komma åter
0å måndag eller tisdag, men han afstyrkte detta,
medan hon först borde förtjena litet för att köpalpl
ig något åt barnen, — cch dessutom hade hon så
låligt på fötterna. Hon rättade sig efter bans råd;!b
com ej till lasarettet förr än om lördagen och fick
cke mera se honom, och det är det som ångrar t:
mig mest, tillägger hon och torkar tårarne ur ögonen.!h
På domarens frågor upplyser hon, att den dödelhb
varit en beskedlig make och mycket god fader. n
Gardisten vid kongl. lifgardet till häst Johan Rund-
Ivist får nu göra sin lefnadsbeskrifning. Han är!s
född den 7 November 4821 i Svenarums socken il
Småland. Hans fader är gästgifvare. Båda föräl- ju
irarne lefva. Han har vistats emma hos sina för-!
ildrar tills för ö år sedan, då han begaf sig till Stock-lg;
holm och fick tjenst hos bryggaren Holmberg på Sö- Sj
larmalm för natt 2 Trans Aaftan som
a