RÄTTLGÅNGSOCR FOLISSAKER. Ransakningen vid cellfängeset angående våldet å Anders Andersson vid Gingsätra å Lidingön ). Klockan hade i går f. m. icke hunnit slå ut tioslagen, d för början af nndersökningen bestämda tid, innan personer, som intresserade sig för den Fattiga F 20, med starka tag i klocksträngen manade poivikien vid cellfängelset att insläppa dem, som önskade öfvervara degens förhandling. Häradshöfdingen Cenlervall ankom i detsamma, åtföljd af Vv. notarion Jufva, som skulle biträda honom vid protokollet, båda i civila kläder, och så fort domare och nämnd bunnit intaga sina platser vid domarebordet, fytides alla lediga plats:r i tingssalen med åhörare, ad hvilka man till och med bemärkte handlande ;st upp från söder, hvilka ömmade för torpari ljens olycka. Genom fönstret i tingssalen hade man en solbelyst vu2, med Adolf Fredriks kyrka i fonden och spinnhusets gård närmast nedanför cellfängelset. De qvinliga korrektionshjonens fångelsedrägter syntes i det starka solskenet dernere mera hvita, under det att uppe i domsalen sorgen och ångesten på enkans ansigte gjorde hennes sorgdrägt ännu mörkare. Stina Lirsdotter är en medelålders qvinna, en vanlig bild af en fattig torpares enka, med magra lemmar och blekt ansigte. Medlidsamma menniskor hafva räckt henne en hjelpsam hand i bedröfvelsen; hon visar sig vid rätten torftigt men snyggt klädd. Närvarande personer samtala med henne om hennes ställning. Hon gråter vid minnet af sin man, men hon byser ingen bitterhet mot dem, som med vild råhe: straffade ett möjligen begånget I fel emot den ockupationsrätt, hvarpå proprietärerna åberopa sig, då de neka den fattige att uppsamla de vedpinnar, som vinden planterat i Guds fria natur och som stormen sejan skakat ner ur skogens kronor. Detta fel skyr hon dock att höra omtalas; det tyckes som om hon icke rätt insåg, att ett sådant fel redan funnit sin ursäkt stan att lemna någon fläck vid makens och faderns minne. Ordföranden tillkännagifvar att förhandlingen börjas. Sisom allmän åklagare uppträder tjenstförrättande lanusfiskalen Dahlqvist ilandtstatens uniform. De tilltalade, arrendatorn Jöngren och hästgardisten Rundqvist, uppropas och inträda. Den förre är af Jång, mager statur; hans ljusa, kortklippta hår ovårdadt, pannan låg; de blå ögonen ligga något djupt, men visa snarare ångerns ängslan, än brottslingens oro; näsan är rak, och ansigtet, mycket spetsigt, synes i början något blekt, men blir echaufferadt under förhandlingens fortgång. Han är klädd i bonjour och mössa, — som en välmående landtbrukare, propert men icke efter högsta modet i hufvudstaden. Rundqvist är häktad, men vid regementet. Tan uppträder i uniform med, den hvita pelströjan tillknäppt och högm: ässan på, utan sidogevär. Äfven han är af lång men tillika lagom fyllig figur, och hans lemmars proportioner vitsorda att ett slag af hans arm skall kännas af den det träffar. Hans ungdom och den militäriska hållningen gifver honom ett fördelaktigt utseende, och det öppna, ljusletta, välformade ansiktet har icke tycke af en mördares. Fahnjunkaren Appelbom inställer sig som sqvadronsfullmäktig. Med Rundqvist följa två af hans kamrater såsom bevakning i samma uniform som han. Kunna alla hästgardeis karlar hvad utseendet rta notis om dette mål har ett leles förvrider meningen, insmugit sig. är att allmänna åklagaren till det vidrigaste tyda allt för Jöngren. Meningen är naturligtvis till det lindrigaste, ) I gårdagens tryckfel, soå på