RÄTTLGÅNGS- OCR FOLISSAKER.
Ransakningen vid cellfängeset angående vål-
det å Anders Andersson vid Gingsätra å
Lidingön ).
Klockan hade i går f. m. icke hunnit slå ut tio-
slagen, d för början af nndersökningen bestämda
tid, innan personer, som intresserade sig för den
Fattiga F 20, med starka tag i klocksträngen
manade poivikien vid cellfängelset att insläppa dem,
som önskade öfvervara degens förhandling. Härads-
höfdingen Cenlervall ankom i detsamma, åtföljd af
Vv. notarion Jufva, som skulle biträda honom vid
protokollet, båda i civila kläder, och så fort domare
och nämnd bunnit intaga sina platser vid domare-
bordet, fytides alla lediga plats:r i tingssalen med
åhörare, ad hvilka man till och med bemärkte
handlande ;st upp från söder, hvilka ömmade
för torpari ljens olycka.
Genom fönstret i tingssalen hade man en solbe-
lyst vu2, med Adolf Fredriks kyrka i fonden och
spinnhusets gård närmast nedanför cellfängelset. De
qvinliga korrektionshjonens fångelsedrägter syntes i
det starka solskenet dernere mera hvita, under det
att uppe i domsalen sorgen och ångesten på enkans
ansigte gjorde hennes sorgdrägt ännu mörkare.
Stina Lirsdotter är en medelålders qvinna, en
vanlig bild af en fattig torpares enka, med magra
lemmar och blekt ansigte. Medlidsamma menniskor
hafva räckt henne en hjelpsam hand i bedröfvelsen;
hon visar sig vid rätten torftigt men snyggt klädd.
Närvarande personer samtala med henne om hen-
nes ställning. Hon gråter vid minnet af sin man,
men hon byser ingen bitterhet mot dem, som med
vild råhe: straffade ett möjligen begånget I fel emot den
ockupationsrätt, hvarpå proprietärerna åberopa sig,
då de neka den fattige att uppsamla de vedpinnar,
som vinden planterat i Guds fria natur och som
stormen sejan skakat ner ur skogens kronor. Detta
fel skyr hon dock att höra omtalas; det tyckes som
om hon icke rätt insåg, att ett sådant fel redan fun-
nit sin ursäkt stan att lemna någon fläck vid ma-
kens och faderns minne.
Ordföranden tillkännagifvar att förhandlingen bör-
jas. Sisom allmän åklagare uppträder tjenstförrät-
tande lanusfiskalen Dahlqvist ilandtstatens uniform.
De tilltalade, arrendatorn Jöngren och hästgar-
disten Rundqvist, uppropas och inträda.
Den förre är af Jång, mager statur; hans ljusa,
kortklippta hår ovårdadt, pannan låg; de blå ögonen
ligga något djupt, men visa snarare ångerns ängs-
lan, än brottslingens oro; näsan är rak, och ansig-
tet, mycket spetsigt, synes i början något blekt, men
blir echaufferadt under förhandlingens fortgång. Han
är klädd i bonjour och mössa, — som en välmåen-
de landtbrukare, propert men icke efter högsta mo-
det i hufvudstaden.
Rundqvist är häktad, men vid regementet. Tan
uppträder i uniform med, den hvita pelströjan till-
knäppt och högm: ässan på, utan sidogevär. Äfven
han är af lång men tillika lagom fyllig figur, och
hans lemmars proportioner vitsorda att ett slag af
hans arm skall kännas af den det träffar. Hans
ungdom och den militäriska hållningen gifver ho-
nom ett fördelaktigt utseende, och det öppna, ljus-
letta, välformade ansiktet har icke tycke af en mör-
dares.
Fahnjunkaren Appelbom inställer sig som sqva-
dronsfullmäktig. Med Rundqvist följa två af hans
kamrater såsom bevakning i samma uniform som
han. Kunna alla hästgardeis karlar hvad utseendet
rta notis om dette mål har ett
leles förvrider meningen, insmu-
git sig. är att allmänna åklagaren till det
vidrigaste tyda allt för Jöngren. Meningen
är naturligtvis till det lindrigaste,
) I gårdagens
tryckfel, soå
på