Dock är det som om sången ännu ljöde Från kända lyran ur den slutna graf, Som om de store dödes toner fördes, Af vinden kring och af de sörjande än hördes. Ja, evigt lefva skall den andesåvgen; Hvi tystria icke våra lyror då? Den gud, som uti deras sång är fången, Hans böga flygt hur kunne vi väl nå? Och singardagens sol, nyss nedergången, Skall i vår sång hon åter upp väl gå? edrarna ha fait uppå Pinden, er småskog der att gungas utaf vinden? Hvad skulle vi, vi oinvigde sjunga, Som de ej sjungit skönare en gång? ;sa vi ej lyrorna, vi unga, stilla till den höga sång, vingar först Norrena-tunga kring fjerren länder vägen lång, som alla folk förstodo skatta? — rgalen slår, det språket alla fatta. — Men såg du någongång naturen ägten kläda skog och dal? ler, hur skimrande azuren Med salens guld besmyckar himlens sal, Hur fjöriln, utaf ambraflägtar buren, För rr hviskar om sitt ömma qval, n lyssnar, bäckens sorl i dalen nerar gladt hvar sång af näktergalen? du hafvets blåa böljor gunga a slöjor hän mot fjerran strand, När vi2 nordanvindar hördes sjunga Och fi:z22 klagande kring haf och land? Och z2 du åskorna i natten ljunga Och I himlens stjernehvalf i brand, Och rorrskensflamman, tändande i natten Sin eld i himlens Kvalf och uti hafvets vatten? 35g du dufvan, kyssande sin maka Bland fagra rosorna på tufva grön, Såg du en mor vid barnets läger vaka Med blicken höjd mot himlen, som till bön, Såg 1; yngling första kyssen smaka På fl s mund, som rodnande och skön Framhviskade: dig, gosse! vill jag följa I siltje och i storm utöfver lifvets böljar. Och läste du om de försvunna tider, andet mången kamp bestod, et kämpar, segrar, blöder, lider par åter med fördubbladt mod, Hur n mången yngling skyndar till dess strider: Du arms fosterland, tag lif och blod! Jag är dig värdig först i hjeltedöden, en skydde dig i alla dina öden!? Då kä du belt visst djupt i ditt hjerta En ou!siglig känsla famma opp; Den var på en gång salighet och smärta längtan, lefnadslust och hopp. färger syntes mera bjerta, f dig menskans lif och stjernans lopp. Du skaparns hemlighet dig tyckte äga, Men hvad du kände då förmådde du ej säga. an gaf sig likväl luft. Den slöt sig lan inom bröstets bur så trång. Den sprängde oftast fängelset och gjöt sig Kanske ur ögat i en tår en gång; Kanhända ock att någongång den bröt sig Fram öfver läpparne uti en sång. Hvarföre hämma tåren, qväfva sången, Ur hjersats bästa rum, dess heligaste, gången? De store dödes maner ej begära Det offret. Sjung då, varma hjerta, sjung! När ej du eftertraktar lagerns ära, Som kanske ofta kännes hjessan tung, Hvarföre skulle du då förebära Att lyranär för svag, din kraft för ung? Du har ett hjerta, som förmår att röna Det godss herrlighet, det sanna och det sköna. Du litaar väl ej örnen, när han svingar : 5 sångens är, a dock som, sänker sina vingar Mot jorden ned, som trifsbland mennskor här, Och lirkgan, hvilkens vårsång hoppfullt klingar, Fast ei hon flyger högt från jordens sfer; Du sj r ej så skönt, som näktergalen, När i ik han sätter fröjderna och qvalen; Men som ett bi kring blomman, kring det sköna I trocen kärlek flyge så din sång! Kans: all du den sällheten få röna, Att biornan öppnar sina blad en gång; Kanhinda ock hon aldrig skall belöna Din t t, fast den brann n tid så lång. Du njöt dock salighet uti din längtan, Och ofvan stjernors flygt står målet för din trängten. Må då den ringaste bland skalder sjunga, Fast viren inga mogna skördar har! Han kan dock säga när alltren de unga, Förboppningsfulla, ljufva vårens dar Ha flytt, och höstens dar framskrida tunga: pJag ock en gång uti Arkadien var. Han fikar ju ej efter att .berömmas; Må ej bens enkla sång då äfven mildt bedömmas ?