Dock är det som om sången ännu ljöde
Från kända lyran ur den slutna graf,
Som om de store dödes toner fördes,
Af vinden kring och af de sörjande än hördes.
Ja, evigt lefva skall den andesåvgen;
Hvi tystria icke våra lyror då?
Den gud, som uti deras sång är fången,
Hans böga flygt hur kunne vi väl nå?
Och singardagens sol, nyss nedergången,
Skall i vår sång hon åter upp väl gå?
edrarna ha fait uppå Pinden,
er småskog der att gungas utaf vinden?
Hvad skulle vi, vi oinvigde sjunga,
Som de ej sjungit skönare en gång?
;sa vi ej lyrorna, vi unga,
stilla till den höga sång,
vingar först Norrena-tunga
kring fjerren länder vägen lång,
som alla folk förstodo skatta? —
rgalen slår, det språket alla fatta. —
Men såg du någongång naturen
ägten kläda skog och dal?
ler, hur skimrande azuren
Med salens guld besmyckar himlens sal,
Hur fjöriln, utaf ambraflägtar buren,
För rr hviskar om sitt ömma qval,
n lyssnar, bäckens sorl i dalen
nerar gladt hvar sång af näktergalen?
du hafvets blåa böljor gunga
a slöjor hän mot fjerran strand,
När vi2 nordanvindar hördes sjunga
Och fi:z22 klagande kring haf och land?
Och z2 du åskorna i natten ljunga
Och I himlens stjernehvalf i brand,
Och rorrskensflamman, tändande i natten
Sin eld i himlens Kvalf och uti hafvets vatten?
35g du dufvan, kyssande sin maka
Bland fagra rosorna på tufva grön,
Såg du en mor vid barnets läger vaka
Med blicken höjd mot himlen, som till bön,
Såg 1; yngling första kyssen smaka
På fl s mund, som rodnande och skön
Framhviskade: dig, gosse! vill jag följa
I siltje och i storm utöfver lifvets böljar.
Och läste du om de försvunna tider,
andet mången kamp bestod,
et kämpar, segrar, blöder, lider
par åter med fördubbladt mod,
Hur n mången yngling skyndar till dess strider:
Du arms fosterland, tag lif och blod!
Jag är dig värdig först i hjeltedöden,
en skydde dig i alla dina öden!?
Då kä du belt visst djupt i ditt hjerta
En ou!siglig känsla famma opp;
Den var på en gång salighet och smärta
längtan, lefnadslust och hopp.
färger syntes mera bjerta,
f dig menskans lif och stjernans lopp.
Du skaparns hemlighet dig tyckte äga,
Men hvad du kände då förmådde du ej säga.
an gaf sig likväl luft. Den slöt sig
lan inom bröstets bur så trång.
Den sprängde oftast fängelset och gjöt sig
Kanske ur ögat i en tår en gång;
Kanhända ock att någongång den bröt sig
Fram öfver läpparne uti en sång.
Hvarföre hämma tåren, qväfva sången,
Ur hjersats bästa rum, dess heligaste, gången?
De store dödes maner ej begära
Det offret. Sjung då, varma hjerta, sjung!
När ej du eftertraktar lagerns ära,
Som kanske ofta kännes hjessan tung,
Hvarföre skulle du då förebära
Att lyran- är för svag, din kraft för ung?
Du har ett hjerta, som förmår att röna
Det godss herrlighet, det sanna och det sköna.
Du litaar väl ej örnen, när han svingar :
5 sångens är,
a dock som, sänker sina vingar
Mot jorden ned, som trifsbland mennskor här,
Och lirkgan, hvilkens vårsång hoppfullt klingar,
Fast ei hon flyger högt från jordens sfer;
Du sj r ej så skönt, som näktergalen,
När i ik han sätter fröjderna och qvalen;
Men som ett bi kring blomman, kring det sköna
I trocen kärlek flyge så din sång!
Kans: all du den sällheten få röna,
Att biornan öppnar sina blad en gång;
Kanhinda ock hon aldrig skall belöna
Din t t, fast den brann n tid så lång.
Du njöt dock salighet uti din längtan,
Och ofvan stjernors flygt står målet för din trängten.
Må då den ringaste bland skalder sjunga,
Fast viren inga mogna skördar har!
Han kan dock säga när alltren de unga,
Förboppningsfulla, ljufva vårens dar
Ha flytt, och höstens dar framskrida tunga:
pJag ock en gång uti Arkadien var.
Han fikar ju ej efter att .berömmas;
Må ej bens enkla sång då äfven mildt bedömmas ?
-