ä Om Linodling. Uti Örebro tidnings sednaste nummer läses nde artikel, som bör äga intresse för hvarje laudthushållare: I annvonsafdelningen har allmänheten tillfälle att erhålla del af en, från hushållnings-sällskapets förvaltnings-utskott utgången, inbjudning till deltagande i en förening för Linodling och den derpå byggda industrien. Det kan ej annat än väcka förundran, att en så nyttig och vinstgifvande näringsgren varit i hela vårt land i allmänhet (med undantag af vissa delar utaf Norrland), och i Nerike isynnerhet, så länge förbisedd. Hvar och en kan, med en ganska lätt kalkyl, öfvertyga sig om att den jord som besås med linfrö gifver en afkastning, som öfverträffar de fleste sädesslags och går upp mot de mest vinstgifvande rotfrukters afkastning. Man kan rimligen beräkna att ett tunnland ändamålsenligt skött ord ger 30 å 40 lisp, lin, hvilket, (linet upptaget blott till 5 rdr rgs pr. lisp.) gör en brutto-afkastning af 150 å 900 rdr rgs pr. tunneland. Utom detta har man äfven i linknoppen ett förträffligt kreatursfoder och i fröet en till oljeslagerier eller utsäde mycket säljbar vara. Att med sådane fördelar för producenten linodlingen ej blifvit mera behjertad, torde ha sin grund deri, att hvar och en som producerat lin, varit tvungen att sjelf ombesörja dess bearbetande, genom rötning, skäktning m. m., till säljbar eller användbar vara. Detta har åter varit förenadt med stora svårigheter, såväl till följd af bristande kännedom och saknad af lämplig arbetspersonal, som äfven genom brist på tid, som tages i anspråk af andra landtmanna göromål. Första vilkoret för framgång åt linodlingen är således att jordbrukaren, ur-producenten af linet, befrias från dess förädlande, d. v. s. att en arbetsfördelning härvid införes. Jordbrukaren skall ej göra mer än rycka upp linet, torka det och rensa af knoppen. Sedan detta blifvit gjordt öfvertages förädlingsarbetet af särskilda fabriker. Vill man stanna vid att lemna linet såsom tåga, utan vidare förädling, så skulle det såsom sådant blifva en vinstbärande och afsättlig exportvara till England, till hvilket land lin årligen importeras, hufvudsakligen från Belgien, till ett värde af icke mindre än 72 millioner riksdaler bko. ÅAnnu bättre torde det dock vara att ytterligare förädla linet till garn och väfnader, hvarigenom en mängd menniskor blefve sysselsatte och vårt eget land finge åtnjuta fördelarne aflinneindustrien. Troligen är den tid ej aflägsen, då många jernbruk måste, af brist på kol, nedlägga sina smiden; det vore kanske ej så ofötdelaktigt då att kunna använde vattenfall, byggnader m. m. till andra näringsgrenar. Åfven mången bränvinspatron, som nu ej aktar för rof att nedlägga tusendetals riksdaler i brännerier, och dymedelst draga på sitt hufvud förbannelsen af många sina medmenniskors olycka, skulle kanske använda samma penningar på det: ädlare och sannolikt på längden mera fruktbärande. ändamål, att förädla lin. Såsom ett intresant bevis huru en temmeligen ringa qvantitet rudimaterier kan gifva ämne till en stor och dyrbar produkt, samt under tiden sysselsätta en massa af menniskor, anföra vi följande, ur Hallands hushållnings-sällskaps tidning hemtade exempel: Hr Blakely odlade och skördade på 3 acres (c:a 2 5 t:ld), 73lisp. lin värdt rdr 1,350 rgs eller rdr 48 rgs pr. lisp. Den som köpte detta parti, beredde det till kambrick. Förädlingen häraf beskrifves i linodlings-sällskapets årsberättelse, hvilken meddelar: att sysselsättning härigenom gafs åt 216 personer under ett helt år, samt att aflöningarne uppgingo till den icke obetydliga summan af p:d 2247: 6, 8 sterling (c:a rdr 40000 rgs). 4050 dussin fina kambricks-näsdukar tillverkades deraf, hvilka såldes för 50 shill. sterling (43 rdr rgs) pr dussin; lemnande, sedan lin och arbetslöner vore betalta, åt fabrikanten en behällning af p:d 332: 43, 4. (circa 6000 rdr rgs). Förvaltnings-utskottet för vårt läns hushållningssällskap, hvars nit och insigtsfulla omsorger för länets väl icke heller nu förnekat sig, har, efter hvad vi ha oss bekant, just gått ut ifrån den grundåsigt, att skilja linets förädling ifrån dess odling, och att åstadkomma det förra antingen, på så sätt att en och annan enskild person öfvertager densamma, eller att producenterna sjelfva uppföra fabriker, ställda på aktier. Andamålet kan uppnås på båda vägarne. Men innan man kan tänka på några fabriker, måste man äga rudimatier, och det är på denna grund det blir nödvändigt att några personer förbinda Sig att beså en bestämd ägovidd med linfrö, på det man må äga visshet att, ifrån det en