Bataljen vid Prag, trummad med ovanligt
eftertryck på ett alldeles klanglöst instrument,
hade en gång för alla gifvit herr Evans hans
ofördelaktiga id om tonkonsten; och det är
föga underligt att han sålunda, af omsorg för
sina öron, bar en stark afsmak för musik.
Det var en stor öfverraskning för herr Evans,
när Fannys melodiösa röst träffade hans öra,
skickligt ackompagnerad af instrumentet, som
var ett af de ljufvaste och klangfullaste i verl-
den. Han hade väntat bataljen vid Prag och
fick i det stället höra en qvinnas ungdomslef-
nad satt i toner. Fanny sjöng en sång af sin
egen komposition; den beskref hennes eget lif,
dess nöd och pröfningar hos modren, dennas
bortgång och slutligen hennes upptagande i
Charles hus och det lugna lif hon der förde.
Vid slutet af sin sång alluderade hon på sin
bästa väns sjukdom, och talade om sin glädje
att han nu var räddad. Sången och musiken
voro hennes egna och de kommo från djupet
af hennes bjerta. Beskrifningen om hennes
själs melankoliska, stilla sorg i de första ver-
serna, efterträddes af målningen af den lugna
lycka och fågellika fröjd hon njöt isin kusins
hem, och åter talade de smärtfulla tonerna
om dennes sjukdom, till dess slutligen glädjen
framströmmade i de jublande slutackorden.
Det var en triumf för Fanny, när hon vid
styckets slut såg tårar rulla öfver herr Evans
kinder, och när han med en af rörelse dar-
rande röst sade: Sjung om det, Fanny — och
hon var endast allt för lycklig att uppfylla
hans begäran.
När sången var slutad besegrade han sin
rörelse och leende genom tårarne, sade han:
Du skall vara min näktergal, Fanny.,
Jag tackar och antager — men hvad tän-
ker du gifva mig i lön? sade Fanny, som
satte sig i soffan bredvid invaliden och drog
sin hand öfver hans höga hvita panna för att
känna om någon feber nödgade henne att sända
sin patient till hvila.
Jag vill gifva mig dig sjelf och allt hvad
jag eger, svarade han, åter bristande i tårar.
En flod af nya tankar vppqvällde i Fannys