misstaga sig, om man häri söker klaven till representationsfrågans underliga och hittills resultatlösa gång. Konungadömets ider äro ungefärligen desamma öfverallt; variationerna bestämmas af mer eller mindre humanitet, försigtighet och klokhet. Hvad som framträder öppet och ohöljdt i Berlin och Wien, saknar icke varma sympatier på andra håll, ehuru en mildare sinnesart, mera humanitet i väsen bespara andra folk de skådespel af brutalitet och råhet, som Europa med blygd måste uppteckna i sina annaler. Vi kunna således icke undertrycka den öfvertygelsen, att svenska folket icke har någonting för representationsfrågan att hoppas, hvarken af året 1850 eller af de följande, så framt det ej sjelf allvarligt tager densamma i sina egna händer. Så haiva andra folk gjort med sina stora samhällsangelägenheter och derigenom uppnått det önskade målet. Så gjorde engelsmännen med parlamentsreformen 1832, så gjorde nyligen våra grannar danskarne med konstitutionsfrågan. På intetdera stället satt man med händerna i kors och afvaktade stunden, då det kunde falla de makthafvande in att ändtligen gifva vika för rättvisans kraf. Man uppträdde på båda ställena med kraftig, fredlig handling, inom laglighetens råmärken, och för styrkan af det upplysta allmänna tänkesättet måste slutligen motståndet vika. Det vore i sanning förvånande, om våra dagars Svenskar skulle vara så blinda för erfarenbetens lärdomar, hafva så litet i sig af det mod och den anda, som lifvade våra förfäder och lade kraftens ord på Thorgnys tunga, att de skulle låta sin dyrbaraste samhällsangelägenbet, den reform, som måhända bestämmer om vi skola förbLfva ett folk eller i split och kraftlöshet duka under för någon rå eröfrare, kastas såsom en lekboll emellan komiteer och riksdagsintriger, under det högsta makten passift åskådade det bedröfliga spelet. Det är associationsandan, vår tids stora häfkraft, som äfven i denna fråga måste uppkallas till verksamhet. På hvad sätt det skulle ske, hafva vi redan en gång antydt och skola en annan gång närmare utveckla.