för att se hvem du böll mest af; och det skulle blifva ganska obehagligt för oss alla. Jul var en glad tid hos Charles Evans. Mannen, eljest nedgrafven i handlingar och dokumenter, lösgjorde sig alltid vid jul och nyåret från göromålens verld, eller lät, som han sade, ,verlden sköta sig sjelf... Men något ganska allvarsamt hände herr Evans vid detta års julnöjen. En vacker flicka saknade en kavaijer att följa sig hem, och glödande och flämtande af sista jagten af blindbocken, ledsagade herr Evans henne hem, en kall natt, hvilket nödgade honom att, med skallrande tänder och helt och hållet genomfrusen, springa hela återvägen så fort som möjligt. Nästa morgon vaknade han med olidlig hufvudvärk, ömhet i alla leder, hetta och kalla rysningar, samt med alla en elakartad febers följeslagare. Tack vare följden af det oupphörliga och oförnuftiga arbete, som en stor del menniskor, hvilka anstränga tankekraften för den tanklösa mängdens räkning, ålägga sig, och tack vare äfven en viss doktor, som förstod att tappa ut en del af patientens blod och förgifta återstoden med medikamenter, blef herr Evans farligt sjuk. Hvilken ovärderlig skatt var icke Fanny nu! Hennes fot var den lättaste — hennes hand var den finaste och svalaste — hennes ögon slöto sig aldrig i slummer om hon icke lemnat den bästa väkterskan i sitt ställe — hon kastade en hel mängd medikamenter åt hundarna, vårdade omsorgsfullt patientens diet när han började tillfriskna; och slutligen såg hon, i trots af alla patientens plågor, i trots af honom sjelf, doktorer och medikamenter, herr Evans såsom konvaleseent. Ändteligen kunde han komma ned för trapPorna, och när han tänkte på huru länge Fanny hade lemnat sitt piano tillslutet och ej en gång lyssnat till sin kanariefågel, bad han henne om en sång. Det var i sanning af vänskap för henne och i följd af hans välvilliga karakter — ty han inbillade sig att han afskydde musik, och det är troligt att han hade goda skäl att afsky de hedniska missljud, som gifvit honom hans föreställning om musiken.