fräcka och egoistiska statsmän. Throner skälf-
de och ministerer ramlade. En bäfvan tog
furstarne i norr som i söder, och de grepo
åter till sitt gamla Schiboleth i faran: att för-
säkra om sina sympatier för konstitutionalite-
ten. Vår lifsfråga, som jordfästades i Novem-
ber 1847, måste åter gräfvas upp ur sin graf
i Mars 1848. Konstitutions utskottet fick en
lindrig påstötning att vakna upp ur sin slum-
mer; men då det, efter att hafva gnuggat söm-
nen ur ögonen, ändteligen skulle göra någon-
ting, befanns det, såsom vanligt, dertill allde
les oförmöget. Revolutionens storm brusade
emellertid med jemna åskslag öfver Tyskland.
Under folkens förbannelser flydde Metternich
från den kontinent han förslafvat ochförtryckt,
och på balkongen af sitt slott stammade Fre-
drik Wilhelm, blek och darrande de löften,
hvilkas andemening hans kartescher ögonblic-
ket derefter tydde, och han sjelf nyss ytterli-
gare förklarat, då han svurit att hålla den
sken-konstitution, som blifvit landet påtrugad,
såvida, nemligen ,regerandet göres honom möj-
ligt genom denna lag (1!) I våra högre re-
gioner blef under tiden en stark rörelse; den
minister, som lånat sig till representationsfrå-
gans undanskjutande, var utnött — den måste
bort och ett nytt kabinett öfvertaga ansvaret
för de nya phaser, igenom hvilka man kunde
vilja föra den. Detta kabinett, ehuru bildadt
af aktningsvärda och som vi gerna tro, välme-
nande män, visade dock icke i sin samman-
sättning någon borgen för nationen, att dess
verksamhet i hänseende till representationsre-
formen skulle blifva mera fruktbringande, än
dess företrädar s. Man tyckte sig der varse-
blifva samma skiftning emellan olika politiska
nyanser, samma obestämdhet, samma vacklande,
som karakteriserat det förra kabinettet. Ett
förslag till representationens ombildning blef
den nya ministerens första arbete. Efter 4 års
förlopp fick man ändtligen för första gången
erfara kronans tanka i en fråga, den en upp-
höjd och storsinnad politik, med vyer ej blott
för dagen, men för en framtid, skulle skyndat
att bringa till mognad under solvärmen af fol-
kets tillgifvenhet, hvilken derigenom hade blif-
vit betryggad på ovanskliga grunder. Försla-
get har redan haft sina skiftande öden — det
har blifvit debatteradt, omtvistadt, lofordadt,
förkastadt. Den liberala opinionen i landet
tillfredsställer den ingalunda; ty denna är in-
nerligen öfvertygad derom, att ingen annan
grund för representationen med varaktighet,
och utan att innesiuta frön till nya hvälfnin-
gar i en framtid, kan läggas än personlighets-
principen, med de modifikationer, dem en upp-
lyst politik, endast syftande på allmänt väl, ej
på privilegie- eller dynasti-interessen, kan före-
skrifva. De konservative deremot, åtminstone
de, som följa hrr Rääfs och Hartmansdorffs
fana, betrakta med afsky ståndens upplösning,
utan att i sin blinda halsstarrighet akta på den
mer än sannolika möjligheten, som ligger i för-
slaget, och som borde göra dem belåtne,7 att
erhålla tvenne kamrar, der fyrbildningens ly-
ten till en stor del skulle fortlefva, blott nå-
got förenklade till formen; ty om konunga-
makten, i stället för att disponera hälften af
representationen i dess nuvarande skick genom
sitt öfvervägande inflytande i tvenne stånd, ge-
nom det nya förslaget sammanknöte samma för
dess påtryckning elastiska elementer i en kam-
mare, så vore ju resultatet detsamma. Våra
riksdagar blefve, såsom hittills, ett på stället
marsch,, nationen gäckad, och konungamakten
den allt domineran:e principen. Förslaget är
utan någon varm sympathi hos nationen, anses
på sin höjd såsom ett nödfallsexperiment, i fall
omöjligheten vore gifven att erhålla något bät-
tre, och om äfven de liberale skulle, för att
komma till ett slut i den långvariga tvistefrå-
gan, gå in på några koncessioner i ett jemk-
ningsförslag vid en möjlig kontraproposition å
ständernes sida, så är dock, i verldens mnärva-
rande ställning och med våra konservatives
kortsynthet och fanatism, föga anledning tro,
att frågan kan bringas till slut på den väg som
hittills varit beträdd. Man saknar i sanning
icke heller skäl till det spörsmålet: månne det
verkligen nånsin varit afsigten att bringa den
till ett slut? Mången börjar anse det hvilande
förslagets egentliga bestämmelse hafva varit,
att för ögonblicket lugna den politiska svall-
vågen, att i förtröstan på den inneboende fleg-
man hos detta kalla folk, fullt af hetsigheter,
som för ögonblicket råkat i värma, lotsa sig
förbi en farlig punkt, och af tiden hoppas åter-
fall till den sömnaktighet, som kunde göra det
möjligt att qvarhålla den stora frågan in statu
quo. Och det är svårt att inse hvad man med
skäl skall kunna invända emot en sådan slut-
sats. Regeringssystemet har numera temligen
fullständigt hunnit utveckla sig; om ock i ett
och annat fall af en bättre rigtning än det,
som närmast föregick detsamma, har det dock
af detta bibehållit mer än ett drag.
Man är ännu, som förr, lika obenägen att upp-
gifva någon enda af de multiplicerade inflytelser
på de stora ståndskorporations- och privilegie-
interessena, hvilka såsom arf efter ett förflutet
samhällstillstånd stannat i regeringens händer,
ehuru de i mycket göra det konstitutionella
systemet till ett bländverk. Man torde ej
TA TT a a