fräcka och egoistiska statsmän. Throner skälfde och ministerer ramlade. En bäfvan tog furstarne i norr som i söder, och de grepo åter till sitt gamla Schiboleth i faran: att försäkra om sina sympatier för konstitutionaliteten. Vår lifsfråga, som jordfästades i November 1847, måste åter gräfvas upp ur sin graf i Mars 1848. Konstitutions utskottet fick en lindrig påstötning att vakna upp ur sin slummer; men då det, efter att hafva gnuggat sömnen ur ögonen, ändteligen skulle göra någonting, befanns det, såsom vanligt, dertill allde les oförmöget. Revolutionens storm brusade emellertid med jemna åskslag öfver Tyskland. Under folkens förbannelser flydde Metternich från den kontinent han förslafvat ochförtryckt, och på balkongen af sitt slott stammade Fredrik Wilhelm, blek och darrande de löften, hvilkas andemening hans kartescher ögonblicket derefter tydde, och han sjelf nyss ytterligare förklarat, då han svurit att hålla den sken-konstitution, som blifvit landet påtrugad, såvida, nemligen ,regerandet göres honom möjligt genom denna lag (1!) I våra högre regioner blef under tiden en stark rörelse; den minister, som lånat sig till representationsfrågans undanskjutande, var utnött — den måste bort och ett nytt kabinett öfvertaga ansvaret för de nya phaser, igenom hvilka man kunde vilja föra den. Detta kabinett, ehuru bildadt af aktningsvärda och som vi gerna tro, välmenande män, visade dock icke i sin sammansättning någon borgen för nationen, att dess verksamhet i hänseende till representationsreformen skulle blifva mera fruktbringande, än dess företrädar s. Man tyckte sig der varseblifva samma skiftning emellan olika politiska nyanser, samma obestämdhet, samma vacklande, som karakteriserat det förra kabinettet. Ett förslag till representationens ombildning blef den nya ministerens första arbete. Efter 4 års förlopp fick man ändtligen för första gången erfara kronans tanka i en fråga, den en upphöjd och storsinnad politik, med vyer ej blott för dagen, men för en framtid, skulle skyndat att bringa till mognad under solvärmen af folkets tillgifvenhet, hvilken derigenom hade blifvit betryggad på ovanskliga grunder. Förslaget har redan haft sina skiftande öden — det har blifvit debatteradt, omtvistadt, lofordadt, förkastadt. Den liberala opinionen i landet tillfredsställer den ingalunda; ty denna är innerligen öfvertygad derom, att ingen annan grund för representationen med varaktighet, och utan att innesiuta frön till nya hvälfningar i en framtid, kan läggas än personlighetsprincipen, med de modifikationer, dem en upplyst politik, endast syftande på allmänt väl, ej på privilegieeller dynasti-interessen, kan föreskrifva. De konservative deremot, åtminstone de, som följa hrr Rääfs och Hartmansdorffs fana, betrakta med afsky ståndens upplösning, utan att i sin blinda halsstarrighet akta på den mer än sannolika möjligheten, som ligger i förslaget, och som borde göra dem belåtne,7 att erhålla tvenne kamrar, der fyrbildningens lyten till en stor del skulle fortlefva, blott något förenklade till formen; ty om konungamakten, i stället för att disponera hälften af representationen i dess nuvarande skick genom sitt öfvervägande inflytande i tvenne stånd, genom det nya förslaget sammanknöte samma för dess påtryckning elastiska elementer i en kammare, så vore ju resultatet detsamma. Våra riksdagar blefve, såsom hittills, ett på stället marsch,, nationen gäckad, och konungamakten den allt domineran:e principen. Förslaget är utan någon varm sympathi hos nationen, anses på sin höjd såsom ett nödfallsexperiment, i fall omöjligheten vore gifven att erhålla något bättre, och om äfven de liberale skulle, för att komma till ett slut i den långvariga tvistefrågan, gå in på några koncessioner i ett jemkningsförslag vid en möjlig kontraproposition å ständernes sida, så är dock, i verldens mnärvarande ställning och med våra konservatives kortsynthet och fanatism, föga anledning tro, att frågan kan bringas till slut på den väg som hittills varit beträdd. Man saknar i sanning icke heller skäl till det spörsmålet: månne det verkligen nånsin varit afsigten att bringa den till ett slut? Mången börjar anse det hvilande förslagets egentliga bestämmelse hafva varit, att för ögonblicket lugna den politiska svallvågen, att i förtröstan på den inneboende flegman hos detta kalla folk, fullt af hetsigheter, som för ögonblicket råkat i värma, lotsa sig förbi en farlig punkt, och af tiden hoppas återfall till den sömnaktighet, som kunde göra det möjligt att qvarhålla den stora frågan in statu quo. Och det är svårt att inse hvad man med skäl skall kunna invända emot en sådan slutsats. Regeringssystemet har numera temligen fullständigt hunnit utveckla sig; om ock i ett och annat fall af en bättre rigtning än det, som närmast föregick detsamma, har det dock af detta bibehållit mer än ett drag. Man är ännu, som förr, lika obenägen att uppgifva någon enda af de multiplicerade inflytelser på de stora ståndskorporationsoch privilegieinteressena, hvilka såsom arf efter ett förflutet samhällstillstånd stannat i regeringens händer, ehuru de i mycket göra det konstitutionella systemet till ett bländverk. Man torde ej TA TT a a