nader med ännu en af dessa oäkta stenar, som
bringa de äkta juvelerna i vanrykte.
Vv.
Sjutton år, Jljufva, glada, leende sjutton år
hade Fanny bunnit — och hon hade ännu al-
drig en gång tänkt på att gifta sig. Icke hon.
Hon hade blifvit tvungen att anse giftermål
såsom någonting, det der måste skilja henne
från det enda hem hon någonsin kännt, och
hon ville likaså gerna taga afsked af lifvet,
som af sina kära vänner. Hon höll alla kära,
men var kär i ingen, och hon ville, som hon
sade, omfamna hela verlden, emedan hon var
så lycklig.
Julafton i morgon, kusin Charles; jag hop-
pas att aila mina presenter äro förseglade och
påskrifna.
Och hvad ämnar du gifva mig, lilla näs-
perla?,
— Mig sjelf, naturligtvis, skrattade Fanny.
Hvad annat har jag att gifva?x
Nej, dig sjelf gifver du mig icke. Du vill
nog gömma dig åt någon ovärdig man, det
slår jag vad om.,
Nej, jag tackar. Jag ber om ursäkt, jag
ämnar laga till ditt bruna tå, så länge du lef-
Dn om du ej besluter dig att lemna teet åt
sitt öde och dricka vatten med mig.
— Jag säger dig, att du gifter dig med en
mes dagen efter din adertonde födelsedag —
det är så alla qvinnors sed.
Det måste då finnas ea oändlig mängd me-
sar, kusin; och om du endast varit en af
dem, skulle du nu hafva varit lyckligt gif: i
stället för att vara den täckaste ungkarlsbjörn
i verlden.n . .
I2g skulle tro att jag kunde blifva gift äf-
jven nu, om jag endast vore dåraktig nog.
Men som du är ganska vis, skall du för-
blifva min kusin Charles och ingenting annat
— och jag skulle ej vilja byta bort dig för
jet litet nätt piggsvin. Hör du ej hur högt
Jag värderar dig? Så — tänk nu inte på att
gifta dig — jag skulle gräla med din hustru,