södra orterne, lät falla sig till last, att öppet yttra, det förslaget, såsom alltför demokratiskt, icke hade några sympatier hos konungamakten. för att den stora allmänheten skulle väckas till besinning, att det önskade målet ännu var i vida fjerran. Riksdagen 1844 inträffade. Ingenting gjordes från ministerens sida, för att på ringaste sätt verka för reformen; den insvepte sig tvertom i neutralitetens mantel, och då ändtligen omröstningen öfver det hvilande förslaget skulle ske på riddarhuset, kastade, till sinnenas lugnande, en af konungens rådgifvare friherre Nordenfalk, ut den frasen, att den stora frågan icke kunde falla,. Detta yttrande togs af nationen såsom en försäkran af styrelsen, att hon skulle bringa representationsfrågan till en tidsenlig och tillfredsställande lösning, och det är blott en rättvisa åt friherre Nordenfalks minne då vi uttala den öfvertyge!sen, att han för sin person trodde sig vid detta tillfälle vara organ för en redligt uppfattad och allvarligt menad tanka, och ej blott frambärare al ett politiskt snömos, jemförligt med grefve aj Wetterstedts försäkran på riddarhuset 1812, att indragningsmakten skulle framdeles återlemnas, blott man nu ville vara af den godheter att bevilja den åt vederbörande. Vi skatta friherre Nordenfalk lycklig, att döden bespa: rat honom grämelsen se huru de ord, han uttalade, blifvit gjorda toma och betydelse lösa genom regeringens följande förfarande : den stora frågan. Han såg ej, den ärlige mannen, hvad hvar och en numera, efter de sedan dess förflutna sex åren, ser, att det ord, som lades i hans mun, föga torde varit ämnadt til annat än en diversion emot det allmänna tänkesättet, som allvarligt ville tillhålla dem, som styrde på statsskeppet, att fullgöra sina pligter, ungefär på samma sätt som hvalfiskfängare utkasta ett tomt fat, för att afhålla bvalen från anfall på deras båt. Det kan endas förklaras genom de då rådande illusioner, hvilka, om de ock ej tala för svenska folkets skarpsynthet, dock i viss mån göra heder åt des: hjerta, som alltid är benäget att älska och trc det bästa så länge det är möjligt, att man e red:n i samma stund, konseljens kollektiva förklarande att representationsfrågan ej kund falla så pompöst utsändes till nationen, såg att detta yttrande alldeles icke innefattade någonting annat, än en historisk reflexion, son lika gäller hvarje stor i vår tid agiterad fråga om hvilken tidsandan nog drager försorg at den icke faller. Till huru litet regeringen : sjelfva verket ansåg sig förpligtad genom den förklaring, hvarmed hon för ögonblicket lyckades afleda stormen och lugna sinnena, de! visar mer än tillräckligt hennes följande handlingssätt i representationsfrågan. Att helt och hållet kasta den öfver bord, det hade varit at alltför hastigt göra ett slut på den sinnesstäm: ning hos nationen, i hvilken man fann behag och af hvilken nyttiga frukter kunde hemtas, i fall man lemnade dem tid att mogna. Frågan måste således hållas vid ett slags lif, men vid ett skenlif, som betryggade emot all verklig lifsyttring af den mäktiga ande som ligger i djupet af densamma, mäktig nog i fall han bindes och hånas, att hvälfva upp och ned på ett helt konungarike. Man såg ministeren, sedan den under hela riksdagen låtit saken gå sin egen sömnaktiga gång till hvila, fram emot dess slut blifva helt nitisk för den iden, att ständerna hos regeringen skulle begära nedsättandet af en komite, för att taga frågan om hand och utarbeta förslag deri Mången tänkte redan nu på Odmans bekanta yttrande på sin tid: Vill man göra ingenting, så sätt en komite,. Komitön sattes; och den brokiga politiska :blandning, den företedde, lemnade hos de mera skarpsynte knappast ett tvifvelsmål öfrigt, att meningen med densamma var just den att ingenting skulle göras. Kronåns förste minister, som ledde komitens öfverläggningar, drog försorg att dess foster, hvilket såg dagen såsom frukt af komitens arbete. blef sådant, att ingen af komiteas ledamöter vi!le helt vidkännas detsamma, och att detta ännu mindre kunde ske af svenska folket. Del föddes med en massa af reservationer. Hvar och en tänkande man såg, att nationen aldrig skulle åtnöjas med ett sådant lappverk, der kronans och de privilegierades öfvervälde öfver de skattdragande blifvit tryggadt genom de finaste och slugaste bestämmelser. Man trodde dock ännu temligen allmänt, at! kronan vid den följande riksdagen skulle framlägga något förslag till frågans lösning, om e det som redan i landet gjort eit så omätlig! fiaseo, dock något annat, som närmare kunde förena sinnena. Men äfven denna förhoppning skulle visa sig tillhöra illusionernas område I throatalet 1847 affärdades den stora angelägenheten med en fras utan all betydelse, och komitåns förslag gick till den eviga hvilan, under nationens harm och hånlöje. De konservative jublade af fröjd, att åtminstone för ni: gra år vara den besvärliga frågan qvitt, och ministeren, sota förbjelpt dem till detta resultat, hade i den så kallade habila politiken aflagt ett prof, åt hvilket Talleyrand, i fall han ännu lefvat, säkerligen skolat klappa händerna. Men fröjden blef kort — Februari 12428 kom. och med den folkens dom öfver