södra orterne, lät falla sig till last, att öppet
yttra, det förslaget, såsom alltför demokratiskt,
icke hade några sympatier hos konungamakten.
för att den stora allmänheten skulle väckas till
besinning, att det önskade målet ännu var i
vida fjerran. Riksdagen 1844 inträffade. In-
genting gjordes från ministerens sida, för att
på ringaste sätt verka för reformen; den in-
svepte sig tvertom i neutralitetens mantel, och
då ändtligen omröstningen öfver det hvilande
förslaget skulle ske på riddarhuset, kastade, till
sinnenas lugnande, en af konungens rådgifvare
friherre Nordenfalk, ut den frasen, att den stora
frågan icke kunde falla,. Detta yttrande togs
af nationen såsom en försäkran af styrelsen,
att hon skulle bringa representationsfrågan till
en tidsenlig och tillfredsställande lösning, och
det är blott en rättvisa åt friherre Nordenfalks
minne då vi uttala den öfvertyge!sen, att han
för sin person trodde sig vid detta tillfälle va-
ra organ för en redligt uppfattad och allvar-
ligt menad tanka, och ej blott frambärare al
ett politiskt snömos, jemförligt med grefve aj
Wetterstedts försäkran på riddarhuset 1812, att
indragningsmakten skulle framdeles återlem-
nas, blott man nu ville vara af den godheter
att bevilja den åt vederbörande. Vi skatta
friherre Nordenfalk lycklig, att döden bespa:
rat honom grämelsen se huru de ord, han ut-
talade, blifvit gjorda toma och betydelse
lösa genom regeringens följande förfarande :
den stora frågan. Han såg ej, den ärlige man-
nen, hvad hvar och en numera, efter de sedan
dess förflutna sex åren, ser, att det ord, som
lades i hans mun, föga torde varit ämnadt til
annat än en diversion emot det allmänna tän-
kesättet, som allvarligt ville tillhålla dem, som
styrde på statsskeppet, att fullgöra sina plig-
ter, ungefär på samma sätt som hvalfiskfän-
gare utkasta ett tomt fat, för att afhålla bva-
len från anfall på deras båt. Det kan endas
förklaras genom de då rådande illusioner, hvil-
ka, om de ock ej tala för svenska folkets skarp-
synthet, dock i viss mån göra heder åt des:
hjerta, som alltid är benäget att älska och trc
det bästa så länge det är möjligt, att man e
red:n i samma stund, konseljens kollektiva för-
klarande att representationsfrågan ej kund
falla så pompöst utsändes till nationen, såg
att detta yttrande alldeles icke innefattade nå-
gonting annat, än en historisk reflexion, son
lika gäller hvarje stor i vår tid agiterad fråga
om hvilken tidsandan nog drager försorg at
den icke faller. Till huru litet regeringen :
sjelfva verket ansåg sig förpligtad genom den
förklaring, hvarmed hon för ögonblicket lyc-
kades afleda stormen och lugna sinnena, de!
visar mer än tillräckligt hennes följande hand-
lingssätt i representationsfrågan. Att helt och
hållet kasta den öfver bord, det hade varit at
alltför hastigt göra ett slut på den sinnesstäm:
ning hos nationen, i hvilken man fann behag
och af hvilken nyttiga frukter kunde hem-
tas, i fall man lemnade dem tid att mog-
na. Frågan måste således hållas vid ett slags
lif, men vid ett skenlif, som betryggade e-
mot all verklig lifsyttring af den mäktiga ande
som ligger i djupet af densamma, mäktig nog
i fall han bindes och hånas, att hvälfva upp och
ned på ett helt konungarike. Man såg mini-
steren, sedan den under hela riksdagen låtit
saken gå sin egen sömnaktiga gång till hvila,
fram emot dess slut blifva helt nitisk för den
iden, att ständerna hos regeringen skulle be-
gära nedsättandet af en komite, för att taga
frågan om hand och utarbeta förslag deri
Mången tänkte redan nu på Odmans bekanta
yttrande på sin tid: Vill man göra ingenting,
så sätt en komite,. Komitön sattes; och den
brokiga politiska :blandning, den företedde, lem-
nade hos de mera skarpsynte knappast ett tvif-
velsmål öfrigt, att meningen med densamma
var just den att ingenting skulle göras. Kro-
nåns förste minister, som ledde komitens öf-
verläggningar, drog försorg att dess foster, hvil-
ket såg dagen såsom frukt af komitens arbete.
blef sådant, att ingen af komiteas ledamöter
vi!le helt vidkännas detsamma, och att detta
ännu mindre kunde ske af svenska folket. Del
föddes med en massa af reservationer. Hvar och
en tänkande man såg, att nationen aldrig skulle
åtnöjas med ett sådant lappverk, der kronans
och de privilegierades öfvervälde öfver de
skattdragande blifvit tryggadt genom de finaste
och slugaste bestämmelser.
Man trodde dock ännu temligen allmänt, at!
kronan vid den följande riksdagen skulle fram-
lägga något förslag till frågans lösning, om e
det som redan i landet gjort eit så omätlig!
fiaseo, dock något annat, som närmare kunde
förena sinnena. Men äfven denna förhoppning
skulle visa sig tillhöra illusionernas område
I throatalet 1847 affärdades den stora angelä-
genheten med en fras utan all betydelse, och
komitåns förslag gick till den eviga hvilan, un-
der nationens harm och hånlöje. De konser-
vative jublade af fröjd, att åtminstone för ni:
gra år vara den besvärliga frågan qvitt, och
ministeren, sota förbjelpt dem till detta resul-
tat, hade i den så kallade habila politiken
aflagt ett prof, åt hvilket Talleyrand, i fall
han ännu lefvat, säkerligen skolat klappa hän-
derna. Men fröjden blef kort — Februari
12428 kom. och med den folkens dom öfver