—— !
sinne. Hon teg en stund för att öfvertänka
hvad hon borde säga: Du är svag, kusin, och
får icke sitta uppe för länge. Vill du gå till
ditt rum eiler vill du stanna och sofva här
på soffan ?
Herr Evans fruktade för hvad han hade sagt.
Han var säker att Fanny aldrig kunde älska
houom annat än såsom en fader eller en äldre
broder; och nu föreställde han sig att han
stört friheten i deras förhållande, och han fö-
rebrådde sig, oroade sig och nästan plågade
sig till ett återfall af feber; men hans naturliga
starka konstitution segrade och inom några få
veckor var han fullkomligt återställd.
Under tiden hade Fanny blifvit allvarsam
och tankfull, och, sanningen att säga, undvek
hon sid kusin mer än hon borde. Hon hade
ej före hans sjukdom vetat huru kär han var
henne — under den tid han sväfvade i fara
hade hon hvarken ätit eller sofvit. Hon hade
vakat öfver honom, såsom en moder öfver sitt
första barn. Hon kände att om han doge skulle
lifvet, som alltid synts henne så fullt af glädje
och välsignelse, vara henne af intet värde.
Hon hade ej frågat sig om detta var kärlek,
ty hon hade tänkt att det endast var det in-
tresse hon nödvändigt måste känna för sin ku-
sin, men nu bragtes bon att undersöka sitt
eget hjerta. Hon trodde fullt och fast att
hennes kusin icke älskade henne, utan att hans
ömma bekännelse var en följd af den svaghet,
som förorsakats af hans allvarsamma sjukdom
och af den tacksamhet han kände för sin vår-
derska. (Slutet följer.)
RR ————