lycklig. Och han fick sin önskan uppfylld. Fågeln och pianot förblefvo ständigt nya, och hon kunde aldrig för ett ögonblick, sofvande eller vaken, upphöra att njuta deraf. Hon höll sitt ord att icke spela när herr Evans var hemma. Men detta var då ingen stor försakelse, ty fågeln sjöng lika ursinnigt hela morgonen, och han gick tidigt bort, hvaraf följden var, att hon så uttröttade sig sjelf med musik under dagen, att hon om aftonen var ganska nöjd att lugnt och tåligt gå till sina siffror. Herr Evans var fullkomligt nöjd, som han sade, derför att han alltid såg Fanny vid sina tal och aldrig stördes af trummor, stormar eller åskor. Wilson var för Fanny af just lika mycken vigt som ett piano eller algebra. Hon skulle hafva varit just lika mycket intresserad af en räknemachin; och om hennes plano hade kunnat lära henne att spela, skulle hon icke hafva varit mer eller mindre road deraf ännu. Visserligen var Lhon, när tant Evans berättade henne om unga Wilsons sträfvan att uppfostra sig sjelf, glad att hafva honom till lärare, men hon tänkte aldrig så mycket på honom, att hon ens kom att nämna honom för herr Evans; förnämligast derför att hon sällan behöfde hans bjelp för sina mathematiska studier och om musik talade hon aldrig med sin kusin. Wilson var klok och försigtig. Han hade godt hopp. att komma in vid universitetet och att med tiden få sig ett pastorat och en rik hustru. Iatet ord, ingen blick, ingen handling upptäckte någonsin för Fanny eller hennes vänner att han hade afsigter -på herr Evans förmögenhet, genom giftermål med hans skyddling. Fyra månader hade han troget arbetat, då en händelse jaträffade, som förändrade hans lefnads utsigter, fastän den kanhända ej särskildt rörde Fanny. Ea handelsman, Wilsons onkel, som lefde i New-Orleans, fann sig, följd af vacklande helsa, i behof af ett biträde. Han var en rik man, och Wilson ansåg sin lycka tryggad genom denna händelse; sålunda förlorade kyrkan utsigten Att öka sina pryd