lycklig. Och han fick sin önskan uppfylld.
Fågeln och pianot förblefvo ständigt nya, och
hon kunde aldrig för ett ögonblick, sofvande
eller vaken, upphöra att njuta deraf. Hon höll
sitt ord att icke spela när herr Evans var
hemma. Men detta var då ingen stor försa-
kelse, ty fågeln sjöng lika ursinnigt hela mor-
gonen, och han gick tidigt bort, hvaraf följ-
den var, att hon så uttröttade sig sjelf med
musik under dagen, att hon om aftonen var
ganska nöjd att lugnt och tåligt gå till sina
siffror. Herr Evans var fullkomligt nöjd, som
han sade, derför att han alltid såg Fanny vid
sina tal och aldrig stördes af trummor, stor-
mar eller åskor.
Wilson var för Fanny af just lika mycken
vigt som ett piano eller algebra. Hon skulle
hafva varit just lika mycket intresserad af en
räknemachin; och om hennes plano hade kun-
nat lära henne att spela, skulle hon icke hafva
varit mer eller mindre road deraf ännu. Vis-
serligen var Lhon, när tant Evans berättade
henne om unga Wilsons sträfvan att uppfostra
sig sjelf, glad att hafva honom till lärare, men
hon tänkte aldrig så mycket på honom, att
hon ens kom att nämna honom för herr Evans;
förnämligast derför att hon sällan behöfde hans
bjelp för sina mathematiska studier och om
musik talade hon aldrig med sin kusin.
Wilson var klok och försigtig. Han hade
godt hopp. att komma in vid universitetet och
att med tiden få sig ett pastorat och en rik
hustru. Iatet ord, ingen blick, ingen handling
upptäckte någonsin för Fanny eller hennes
vänner att han hade afsigter -på herr Evans
förmögenhet, genom giftermål med hans skydd-
ling. Fyra månader hade han troget arbetat,
då en händelse jaträffade, som förändrade hans
lefnads utsigter, fastän den kanhända ej sär-
skildt rörde Fanny. Ea handelsman, Wilsons
onkel, som lefde i New-Orleans, fann sig,
följd af vacklande helsa, i behof af ett biträde.
Han var en rik man, och Wilson ansåg sin
lycka tryggad genom denna händelse; sålunda
förlorade kyrkan utsigten Att öka sina pryd-