Min herre! började hon med klar och fast stämma; men det förekom mig, att denna fasthet var konstlad, min herre! Ert ärofuila aubud är af den beskaffenhet, att det förpligtar mig till det upprigtiga erkännande (det är äkta fransk stil, tänkte jag) — att jag är bunden vid comtesse R med band, som ingnting i verlden kan eller får lösa. Hon är mitt allt — och jag — hennes sista tröst — den sista tråden som knyter henne vid lifvet. — Ni ser, — tillade hon skyndsamt — att jag vet att uppskatta er mycket hedrande tillit, i det jag berör ett förhållande, som eljest icke framställer sig för verldens ögon., — Minz hade jag, under det hon talade, nedslagn2, som en syndare inför domaren. Nu lyfte ge dem åter, och med detsamma sjönko hennes; men tvenne storå tårar framkommo under de långa ögonhåren. Hos mig infunno sig åter både mod och ord. Det förhållande,, sade jag, yhvaruti ni står till comtessen — jag anar det huru litet jag känner till det — men — tillåt mig blott denna enda fråga: — om detta för. bållande ej vore i vägen? — En hastig blix från hennes ögon träffade mig — ban drog : sina handskar, och svarade med skenbart luga det fianeso — och — hon sig sig omkring lik en som söker att komma undan. — Alicel sade jag, med tilltagande dristighet; jag kän ner er blott under detta namn, och med de tilltalar jag er, om ni så befaller, fir sista gan gen. Jag är numera ingen låtisinnig yngling såsom men, som ärlig man, och efer noggran! pröfning af mitt hjerta säger jag friti: de: till hör er, fullkomligt och odeladt. Men — skull ingen motsvarande käns!a tala i ert? — Hor såg på mig med smärtfull blick, i hvilken jag trodde mig skönja ett skimmer af ömhet. Ja: 1e hennes hand, som hon i indan fattade ent 1, hon icke drog undan Å ice!v återtog jag, så framt jag icke är 1 aldeles likgiltig — ett ord, ewt enda hugsva lande ord! Jag kan vänta, vill vänta tåligt intilldess det förhållande ni nyss omnämnde kanske huade förändras, utan att upplösas. Hon drog sin band sakta tillbaka, höll du andra ett par sekunder för ögonen, samman